Ute i det fria

Hej. Bara sådär. Från ingenstans. Det där du vanligtvis brukar vända dig om på gatan efter; nån säger "heej" i steget. Och väcker dig en smula.
Det finns två alternativ; antingen tittar du bara som om ett djur har artikulerat ett ord, lite förvånat och tagen på sängen.
Liksom; oj, hur svarar man en kronhjort.
Eller så svarar du hej tillbaka. Men inget varmt trevligt hej, utan mekaniskt eftersom du egentligen bara utför plikten att svara på tilltal. Du går vidare. Efter 6-7 meter vågar du vända dig om och titta efter personen (allt blir ju klarare om du ser ryggtavlan) och tänker "vem fan var det där". Speciellt komplicerat blir det om det är en attraktiv person av motsatt kön.

Du finns. En person ser dig. Nej, det är inte tanken som räknas den här gången.
Sveriges bästa bevingade alibi för att slippa agera eller delta.
Det är t a n k e n som räknas.
Den enda gången det är tanken som räknas är dina sjuka fantasier ingen är intresserad av eller då du vågar ventilera dem hos din shrink. Att du tänker på nån eller t ä n k t e säga hej tillbaka gills inte. Inte alls.
Dessutom ljuger du. Du tänkte inte alls förrän du blev ertappad. Och då kan man alltid säga "men jag tänkte...."
Visst, så klart att du gjorde...jag menar, så klart att du tänkte.
Hej. Du finns. Jag uttalar det genom att säga hej. Sen kan du tänka på det i en vecka. Vad fan jag menade med det.
Man kan inte nog analysera ett hej.


Som om inget hade hänt. Har det hänt nåt. Är inte den bästa relationen grundad på att man låtsas att inget har hänt.
Eller, ja, jo, det hände ju lite grejer där och då, men va fan, nu är vi är här och så är det bra med det.
Jag vet ju knappt vem du är längre. hur jag än försöker minnas vad du och jag nånsin haft gemensamt, hur moget a la let by-gones-be-by-gones jag än försöker tänka så blir det konstigt.
Låt oss ta vid där vi slutade. När det var som bäst, när vi vände oss om med ett leende en tredje gång nedför gatan, ute på lokal eller i en korridor och vinkade åt varandra. Eller då det var tvärtom. Då vi nickade sammanbitet och hoppades att det inte skulle börja lukta bittermandelfis vid varje rörelse i den andres närhet. När vi tävlade i rätten att ha rätt.
Vad står det förresten. Du måste lägga ut bilder på dina Rätt-trofér på nätet. Nej, inte de du fibblat med i Photoshop.
Många av er har ju inte ens samma adress. Eller lever samma liv.
Eller är Vi fortfarande de Vi då vi senast hördes för drygt tre år sen. Det har ju hänt så mycket i våra liv. I andras liv, menar jag. I ditt.

Jag gillar inte att be om ursäkt för nåt i onödan, alltså om ingen farit illa, men det här går ju ut helt osorterat och opersonligt.
Vi delar detta. Det är samma sak för mig.
Jag kommer inte att titta förrän efteråt vilka alla som finns i adressboken, många av er bara på grund av en påminnelse på gott och ont om det som varit.
En adressbok i datorn. Lite som källare och vindar, man vet aldrig när du kan vara bra att ha. Det är därför man aldrig ska langa nåt.
Nånting att längta efter, nånting att vara glad över att det är borta ur ens liv och som då och då står modell för möt-din-rädsla (om så bara en pappfigur på vinden).
Att ha. Det är ju så de flesta av oss lever.
- Haa, va' har du'ra?
- Inte mycket, men jag dig i min adressbok. Och i naturlig storlek på vinden.

Många av er får en ilning i ryggslutet, ett stick i nacken, en sur kramp i er BiBinfekterade magmun, en oväntad knackning på axeln under joggingturen med musik i lurarna så att man blir generad då nån dyker upp ur den döda vinkeln och man nästan skiter på sig för att man var så oförberedd.

Så haka käken ur led, skruva upp hörapparaten, sätt den tjocka kanylen i armvecket och domna bort.
Så där sexigt som bara du kan.
Vi är alla bloggare.
Nej, men kom igen. Lyssna medan du uttalar ordet BLOG. Smaka på det. BLOGGG. Det fastnar i gommen och fyller tandfickor.
Fyra Små Rätter.
Pytt I Panna.
DokuSåpa.
I Stället För.
Kanske, förmodligen inte.

Så vällagat är det. Så mycket möda har lagts ned innan servering. Och du kikar inte över axeln för att diskret se efter om nån tittar.
NEj, för fan, du skäms inte att äta hemlagat potatisfras direkt ur papperskorgen vid korvmojjen en lönelördag 04.42 am.
För nu är det bloggdags och det är gratis och du bara älskar gratis.
Skitsamma om det ligger på marken, ratat av de som vet bättre, eller om blobbet poppar upp tillsammans med nån sida på nätet; och du är bara ett klick från att bli ägare till fyra karotenpiller som ger dig naturlig solbränna i en vecka eller tre nummer av inredningsgurun Residence som reducerar ditt hem till ett grovsoprum för 49 kr. Det är gratis. I princip. Mums. Lite skit rensar magen.
Massor av skit med.

Känner du igen dig. Allt det som är du och, ja, ändå får det av nån sjuk anledning plats i ditt liv, smyger sig in och vägrar att dra, eller om du vägrar släppa ut det.
En blogg är inget annat än dokusåpa utan kamera och ljud. De värsta är ju de som försöker säga något. HÖR UPP NU, fast i små bokstäver och lite igenkänning, men nej, inte för mycket, för då blir det helt jävla ointressant...too late. Eller de seriösa, som ska bjuda finsmakarna på sina engelska marmeladpruttar. Det HÄR är den nya diskreta grejen; jag sitter bara och småviskar för mig själv under en ek i Humlegården; visserligen insikter och sanningar, men inget jag smetar på folk som en präst med sina religiösa garderobsteorier eller Virtanen som briljerar med att vara en vuxen man och fortfarande kunna dregla (och fnissa allvarligt samtidgt), eller liveblobben Schyman med sin folkliga elitism eller vad heter hon nu igen , äh skit samma, nu räcker det, det här ingen ingen blobb som är ett forum för att nedvärdera de som bara klottrar ned sin egen lilla dokusåpa i vilken de ständigt har huvudrollen. När det är tanken som räknas. Den som kraxar förbi som en parkkråka och inte betyder nånting mer än en kråka som råkar korsa ditt synfält och som du inte kommer ägna en enda tanke åt igen för resten av ditt liv.

Det är därför Virtanen är så rädd. Att även om han utför sin toalett och korven ser likadant ut som den förra så har han i alla fall gjort det offentligt. Det är hans korv. Även om den kanske inte är lika unik som fingeravtryck så är det hans korv och han bjuder på den. Och du skickar den runt dina kompisar med orden att den luktar lite som din.
Det är också en slags gemenskap.
Den har inget med bekräftelse och jagande efter spotlight att göra.
Människan lärde sig skriva medan hon satt på toaletten och konstaterade att hon fanns medan det rasade nutella ur henne. Hon ristade det på en väggen intill. Jag innehåller nutella; alltså finns jag.
Alla som också gick där kände igen sig.
Jag kan bajsa, alltså kan jag även skriva.
Och runt omkring bajamajan, när dörren öppnas och hjälten nytömd kommer ut, står den aldrig aldrig sinande applåderande skaran med sina modem och fjärrkontroller.

Jag vet, jag är fortfarande dålig på intron.
- Kan du inte bara älsa i steget och gå vidare.
- Nej, jag vågar inte.
Medan jag småpratar med stora bokstäver har du sen länge rundat kvarteret och viftat till dig en taxi, eller i princip vad fan som helst som kan ta dig härifrån snabbt så länge bensinen kluckar i tanken. I tanken som räknas.

Handslag, famntag, klapp (över käften) eller kyss. Du vet vid det här laget vad du har för relation, och till vem, när du är nykter. Du vet det alltför väl, hur ungt du än spärrar upp ögonen och sträcker på halsen för att ingen ska se det överblivna som kan vara bra att ha.

Okay, vi går rakt in i matchen. Kort. Vad har hänt sen sist.
En hel del. Orkar du lyssna. Är det mitt problem. Nej.
Tre personer i adressboken är döda. De har gått bort. Vart har de tagit vägen. De är på samma ställe där sms är som aldrig kommit fram.
- Nej, jag fick inte ditt mess.
Det är borta. Bort är ett ställe där vissa passerar och några för alltid stannar.
- Han är helt borta.
- Han har gått bort.
Människor som (inte)beundrar dig befinner sig ofta på den lilla fina flortunna linjen mellan dessa två världar.
Ibland skickar du dem ett sms i fyllan en natt (för att se om du fortfarande finns markerad på deras karta - noup) och blir förvånad att de inte svarar. Nej, precis, vad trodde du. Så dags att besvara hejet nu. Det är inte längre tanken som räknas.
- Åh, tack, du tänkte på mig 02.24 en lördagnatt. Du måste verkligen ha velat nåt viktigt förutom att veta om du finns.

Jag har kommit tillbaka från Prag där jag varit i en månad. Mest ute på landet.
Jag dumpade min shrink i början på september (för att hon vägrade ligga med mig, efter att först ha vägrat svara på frågor) och drog, åkte ut ur landet och ut på landet för att försöka förstå varför. Jag hade lovat bokförlaget som i en stilla artig undran påpekat att det växer vuxit ut en arm ur min stjärt och om jag kanske ska dra ut den, skruva fast den på axeln och börja skriva igen, att göra just det; skriva igen.
Perfekt. Det började perfekt. Det börjar alltid perfekt överallt. Det är därför man hoppar ur den ena människan till den andra med ojämna mellanrum; för att det är så perfekt i början. Precis som med ett par skor eller skiva, ett läppstift eller nåt annat som är perfekt i mellan 3 timmar och tre veckor.
Nu skulle jag avsluta romanen om människor i en storstad som springer runt och leker kurragömma och ingen letar.
Hundraaaaaa, nu kommer jag, skriker de ur sitt gömställe och så blir det konstigt. Man ger sig på jakt efter nån som eventuellt letar efter en. Och när man krockar låtsas man att man inte alls försäker gömma sig.
Är inte det ett svinbra uppslag.
Problemet är att allt skrivande handlade redan efter ett par dagar om smådjur. Om smådjur och deras riskbedömning i deras enfaldiga små liv. Efter en dryg vecka hade jag skägg, kamouflage lera i ansiktet, infraröd kikare ständigt i pannan, vilken snabbt kunde fällas ned så fort skymningen föll, samt en trubbig yxa, en spade och en hink med askglöd från nattens eldande i kaminen (två nätter).
Du vet hur det är. Man har planer och plötsligt börjar det gira åt ett helt annat håll. Man sitter och sliter i ratten och stämplar bromsen med båda fötterna men det skitsamma, biljävlen har bestämt sig för stupet.
Men landet var underbart. Det är så lätt att älska alla där eftersom man är så ensam.
Det var mitt under nymåne och när det blev natt i Tremblaty blev det svart. Och tyst. Så tyst att man tror att man fortfarande sover trots att ögonen tittar ut i intet och öronen spetsas till svindyra mikrofoner. Men de är inget ljud. Tills det plötsligt är det. vad var det. Bröstet höjs en aning mer. var det en söt liten hasselmus på vinden som lekte och råkade ha omkull en gammal kompottburk i glas, eller var det en galen ukrainare som jobbat i socknen under sommaren och bockat av vilka som har dyra gräsklippare.
Skulle jag le i mjugg åt Disneymusen, vända mig om, kväva en gäspning och somna till den slocknande brasans tjocka utandningar eller ställa mig i ett mörkt hörn med den trubbiga yxan, glömma att andas och låta paranoian festa på hela min existens medan konturerna av folk dör upp i naturlig storlek i det svarta ända till solen skuggade rummet och möblerna blev möbler igen.
Svårt val. Ge mig en stund till.
Till nästa gång.