Vän med ilskan

051114 9.57 pm

Finklädd. Som i gamla italienska filmer. Fin i håret, nyrakad och kostym. Stängda ögon, diskret doft av sandelträ, Mona Lisaleende. Fioler, oboe, fagott och cello. Kontrabas i botten.
Det låter som lit de parade. Men det var en lördagskonsert i Berwaldhallen. Det blir så sällan numer. Förr var det aldrig och nu nästan aldrig. En konsert som bjuder på utflykter utan att nån stör musiken med ord. Alla bilder och tankar är ens egna. Ingen som talar om för en vem man är och vart man ska.
Det sköna var att tänka på ilska. Hur lätt och ibland oförutsägbart den väcks.
Att man harklade sig i exakt det ögonblicket nån annan satt och gnisslade tänder, rullade med ögonen som en gammal enarmad bandit vars trummor hakat upp sig och plötsligt så var man anledningen, den sista lilla pusten som fick stubinen att brinna klart för denne.

Medan Beethoven fyllde på blundade jag och mindes löften från hösten 03; att aldrig mer bli arg på någon som inte var direkt ute efter mig.
Och o m nån gav sig på mig skulle jag försöka separera det. Vara nykter och inte agera. Reflektera över det jag faktiskt orsakat och förtjänat en tillsägelse för; kanske rent av en uppläxning, och det som jag inte hade det minsta med att göra, förutom att jag råkat vara det plån den arga personen i fråga i sin grotta famlat efter med sin bensinindränkta fackla.

Den ryske dirigenten var väldigt rak i ryggen. Han stod och viftade med sin pinne och det såg inte ut att vara så svårt. Ett sånt subtilt knyckande med handleden och stråkarna kom i massiva kapitulerande arméer.
Det är det enklaste i världen, att bli förbannad. Att ge nån skulden för att det regnar när man planerat en picnic.
Det är därför man b l i r förbannad. För att någon stört ens schema. Det var i n t e så man hade planerat, det var inte det man hade tänkt sig.
- Aj, nu är jag sårad, nu ska nån få pröjsa den korta sticka jag plötsligt drog ur mitt eget hav av plockepinn.

Och den missriktade ilskan, de harpsträngar av bitter saliv som slutligen rinner mot ens egen ständigt glödande lilla veke, kan skapa så mycket oreda som ingen behöver.
Det är som när den åtta man starka bassektionen tar sats. Vibrationerna hotar att skaka sönder benen i kroppen.
Först kommer illamåndet, sen brinner ryggmusklerna för att stelna i nacken och axlarna. Huvet pressas ihop och det är försent att försvinna för att alla omkring en tog en på bar gärning.

Det finns en diabolisk njutning i att veta vilka vapen man kan dra fram, med vilken fart de putsas upp och osäkras. De behöver inte rutinköras eller kalibreras, inte stämmas med de andra instrumenten.
Jag hade kunnat släppa ut helvetesvinden. Inte från det helvete där man brinner upp, utan från det riktiga helvetet efteråt; där man fryser ihjäl, berövad alla sina gömställen, upptäckt och avklädd från hårfäste till hälförhårdnad, hagelblästrad till vitnande ben, söndersmulad till kristalldamm
Den utmanade ilskan försvann långt innan den furiösa cymbalen i finalen kvävts mot musikerns kavaj. Jag tror att jag applåderade mer åt det än åt konserten. Man vet aldrig vad som döljer sig i Berwaldhallen.

Det var en fin Fars Dag. Squash med Vincent och schnitzlar hos mamsen. Det är fars dag minst hälften av dagarna med Vincent och Leon varannan vecka. De andra dagarna försöker jag vara tacksam för det.

Och det är lite lit de parade nu med. Jag provar nämnligen det så många gjort en nationalsport av. Jag tittar b a r a på datumet i almanackan, utan att för ett ögonblick bry mig om att det är elva plus ute. Det är fjortonde november och eftersom jag inte lyckas dra på mig Vincents gamla bäveroverall har jag plockat upp det gamla duntäcket från källaren. Det är sytt i Prag och jag fick det i present för typ 15 år sen. Det kan vara 20 år sen. Täcket är sytt i råsiden och fyllt med så mycket fjäder och dun att det säkert väger uppåt fem kilo. Man skulle kunna ligga invirad i det medan elledningar i Skåne blåste omkull i tio minus och 22 sekundmeter och ändå sussa sött.
Det är verkligen varmt.

"Vad rik han måste vara, Georg Lucas" sa Vincent vid eftertexterna till sista Starwars-filmen igår kväll.
"Ja, men det är Cameron Diaz också, hon har också massor med pengar" säger Leon.
"Det kanske hon har", säger Vincent lite undrande.
"Ja, men tänk alla figurer och lego också" säger Leon med sedvanliga självklarhet.
Vincent höjer ögonbrynen "eeeehh..."
"Men hallå, alla Harry Potter böckerna" säger Leon och slår ut med en arm.

De ligger och sover i sängen medan jag sover på soffan. Självklart inte, det är en riktig bäddsoffa, inte sånt där Scandic Crownskräp .
Det funkar än med båda i samma säng. De småpratar och somnar in och sträcker armen efter den andre på morgonen. Och vi pratar om vad vi drömt. Än så länge.

peace