Connex på BONs innelista

Det händer något med vissa när de får på sig uniform.
Precis som dokusåpehjon. De glider runt i en villfarelse att de är Bob Dylan eller Jodie Foster ( konstigt exempel) utan att ha ådstakommit ett piss.
Connexpersonal har inte heller ådstakommit ett piss mer än just lämnat uppgifter om sin kroppstorlek, vilket ändå i några fall inte fallit väl ut, och sitter i sina plexibås och viftar till sig folk att bocka, slå ned blicken i marken och svettleende visa sitt periodkort.
Speciellt killen i spärren på Hornstull. Det skit liksom samma om det kommer en morsa med tre barn, barnvagn, rygga och fyra kassar mat en fredag tjugo över fem. Mamman nickar åt killen, en gammal juntajugend med perfekt hår och sylvass tandrad, om han har har lust att trycka på knappen så att familjen kan passera genom grinden.
Jo, han kan tänka sig att flytta sin polyesteruniformsarm en decimeter, men då vill han nog först se färdbevis.
Mamman ställer ifrån sig alla sina kassar och rotar efter sitt kort, en av hennes ungar skriker från Pressbyrån att han vill ha nya Kalle Anka, dottern lösgör sig för att hämta lillebror.
JuntaJuan vinkar mamman till sig med sitt perfekt manikurerade pekfinger; fram till luckan tack, kortet kan vara förfalskat, jag vill de det ordentligt med mitt tränade öga. En mamma med tre barn och en jävla massa bagage en fredag eftermiddag...vem tror du att du försäöker blåsa.
Mamman börjar tappa tålamodet och viftar med kortet framför luckan.
Men öppna grinden då din jävla fitta, tänker jag om JuntaJuan.
Jag vet, jag vet, det är ingen vacker tanke och jag borde ta in det faktum att även han har en historia och sina orsaker till varför han agerar som han gör, men just exakt nu är det helt och absolut ointressant. Just nu handlar det handlar om att komma hem, inte att vara nära ett genombrott i hans terapi.
Nej, inte riktigt än.
Den här mamman ska inte tro att man bara kan komma och vifta med en rektangel färgat papper framför en uniformerad tjänsteman. Juan har lika stora förfalskarkunskaper som kassörskan på Ica Baronen som synar 500ingen mot taket. Mamman slänger fram sitt kort i luckan medan hon vänder sig om och ropar efter sonen. JuntaJuan ber henne ta fram kortet ut plånboken, ordentligt, eftersom han inte ser hela kortet.
Juan är pilot/agent på en exklusiv flygning till Santiago. Ingen kommer ombord på hans flight, dekorerad med bilder på Augosto i unga år, fördelaktigt belyst, utan att ha lämnat korrekt ID med kön, ålder och rang.
Jag går runt och trycker på grindknappen och stirrar på Juan. Juan vaknar ur sin film och hatar mig. Hur understår jag mig att ta lagen i egna händer. Hade vi varit i Santiago 1970, hade jag haft 5000 volt i pungen via bröstvårtorna nu.
Ja, men nu är vi inte det och du är en s p ä r r v a k t.
Nej, inte "stationsvärd". Vem tror du att du lurar. En värd är en sån som tar emot folk och ger dem ett mjukt handtag eller en fördrink, inte ett rapp med bilantenn över ländryggen.
Varför tror du att du sitter här.

Nej, vänta låt mig gissa, Juan. Egentligen är du en toppkirurg, men det svenska samhället har inte godkänt ditt namn så efter 132 arbetsansökningar har du inte haft ett val och fått söka dig till Connex, efter att till och med Clownens Drive In i Barkaby nobbat dig.
Connex, helvetets väntrum. Så nu sitter du i ditt eget kungadöme på Hornstull och hatar. Varje ny resenär måste veta det lösenord du vaknat med. Annars blir det problem.

"På västfronten intet nytt" av Erich Maria Remarque. En brevbärare får på sig en annan slags uniform. Och förvandlas från poppis till fascist. Läs den. Tror att den finns som En bok för alla för några tior.

Vincent undrade varför vi ska gick på utställningar så ofta under höstlovet.
- Det är ju samma sak varje gång – konst.
- Ja, men det är billigare än Tom Tits. Där får man hosta 300 spänn för att gå in med två barn. Vuxna betalar mest - för att se efter sina barn så att de sköter sig och inte trashar grejerna. Fantastisk affärsidé. 5kronan försvinner efter att man hämtat ut jackan och brännt ytterligare 150 spänn på "experiment".
Jag stötte ihop med min dumpade shrink. Det blev lite stifft. Vi har ju inga liv utanför den extrema intimitet vi delat; korrektion, det han vet om mig som inte ens jag vet. Han har också barn. En son.
Vi hade inget att prata om.
Det var motsatsen till att träffa en gammal älskarinna.
Man har knullat så in i helvete men inte delat nåt som varit på riktigt (mer än i den enes huvud de första månaderna).
Vi skakar hand och jag frågar hur det är. Tack bra, svarar han. Men ställer inte motfrågan.
Vem var det där. frågade Vincent och Leon.
En gammal kompis, svarar jag.
Som kan pressa mig på så mycket cash för att hålla käften att jag börjar skicka blommor och choklad till Connex för att de ska låta mig putsa räls.

Jag har bunkrat Tamiflu. Men jag har också varit i Vietnam och letat efter bajs från onaturligt döda fåglar och smörjt in sår med dem, så att jag får nytta av Tamiflu.
Dessutom är det skönt att veta att om man bara hettar upp ägg i 30 minuter så är man safe.
Och inte bara det. Du har ett hårdkokt ägg som du kan spela tennis med om du inte orkar äta upp det.
Det är alltid lika intressant när en rädsla eldas på. Vi har inget vanligt bränsle kvar, Skit samma, börja slå sönder möblerna och släng dem på elden.
Och det är frågor i morgonsofforna så att man tappar aptiten, även om man inte känner för ägg.
Ska jag elda upp min Kronfågelpulla. Duvorna på bakgården, som kuttrar så fredligt, kan de vara smittade.
Ja de är smittade. De är utklädda galna kor. Skaffa en eldkastare.
Och tutta eld på resten med när rädslan ändå satt brottartrikåer på dig, det är ju så schysst när det brinner.
Och det är precis så den här pandemin...pandemi, är inte det skönt att kunna svänga sig med ett nytt ord, för att liksom känna ett avlägset eko från en historia som vi nästan, åååh, det var så nära, stolpe-ut, deltagit i.
Som tsunamin. Äntligen en katastrof som angår mig. Som gör att alla främlingar för ett par ögonblick verkar ha samma känslor som jag själv.
Förlåt; rädda för samma sak, ska det ju vara.

Men 200 000 människor i Pakistan dör innan jul i år och...HÅLL KÄFTEN, det här är min katastrof, jag vill suga på den karamellen som en Kanolds Gräddkola, med morfars mormormors farbror, som förr i tiden, då vi åkte runt i Europa under slutet av det 30åriga kriget och snodde allt vi kom över medan fienden åt sina egna fötter i rännstenen av utmattning.
Jag vill ha en tyst minut för den krisgrupp som är på väg ned till Teneriffa för att stötta busslasten som välte bara en bit från flygplatsen.
Ingela Agardh på SVT morgon är det ankare som vi lutar oss emot i en nationell stund av vanmakt: vi minns henne alla från då hon sa att hon skulle ange sin son om han begick brott.
Ingela ställde den naturliga frågan, den vi alla malt i vargatimmen; ska människor som är flygrädda inte kunna lita på att bussen tar de till flygplatsen levande.
Ingela har en representant från Apollo Resor i studion och ställer frågor om Apollos ansvar.
Den stackars kvinnan från Apollo måste minnas tsunamin och agera som Lotta Knutsson gjorde. Låtsas att den tragiska bussolyckan är av samma vidd som tsunamin. Ingela spänner sina rävögon i henne.
Vi minns alla tsunamin och från och med den ska alla svenskar, omkomna som skadade få ett värdigt bemötande i TV och ansvaret portioneras ut. Seså, ta en större tårtbit, var inte blyg nu.
- Kommer anhöriga att flyga ned för att ta hem sina anhöriga, frågar Ingela myndigt.
Men i Pakistan är det 200 000 människ...HÅLL KÄFTEN!
Har regeringen beställt extra flyg till platsen för att ge anhöriga chansen att bearbeta bilolyckan. Är jag bara fördomsfull som säger den "stökiga" Teneriffatrafiken, säger angivarIngela.
Apollokvinnan tittar nervöst åt höger och vänster. Hon känner på sig att det är en kuggfråga. Kameramännen är inte mycket till hjälp.
Nej, Ingela, du är bara genuint SVTrävig och du har krupit upp ur ditt lilla korridorgryt eftersom hur man än vrider och vänder på LAS så kan man inte kicka dig, ens omplacera dig till nåt videoarkiv under Abisko.
Och självklart är det Apollos ansvar hur Teneriffas trafik fungerar eller om nån spanjor, till skillnad från alla helnyktra suecos som skövlar Kanarieöarna, suger i sig ett par cerveza till lunch. Det står tydligt i Apollos katalog.
Och vi respekterar Ingela för hon har rätt till sina åsikter grundade på erfarenheter, preferenser, vanföreställningar och fantasier.
Det är därför hon får väcka Sverige i SVT.
Det är därför i alla fall jag ringer till Radiotjänst jourtelefon mitt i natten och frågar var jag sätter in mer pengar eftersom jag sitter med neddragna persienner och onanerar åt ett bandat morgonprogram. Jag kör Ingelas frågor i slowmotion med grötig basröst, om och om.

Varför är inte Ingela med på BONs lista över viktigaste personer inom media. Jag saknar hennes namn.
Jag saknar även egenskapen att gå fram till folk som väcker känslor av vrede och förakt, ta dem i handen och säga; du vi bryter här. Jag känner mig skum och tror att orsaken ligger nån helt annanstans än i ditt uppdykande och agerande. Håll om mig.

Och Ingela, JuntaJuan, Björn från Oxelösund som undrar om han ska spränga sin kyl som varit kontakt med ägg, står runt mig i en ring och jag sluter ögonen och faller bakåt. Och till min förvåning tar de emot mig.
Mina medmänniskor.
Vi har bara lite olika uppfattningar om verkligheten.