Zlatan vs Ludmila

Zlatan kom inte på Grönköpings Smörgåstårtebuffé aka fotbollsgalan. Usch. Fy. Blää.
Tänk att Zlatans talang kan vara ett sånt problem. Han är en stökig blatte från förorten som inte lärt sig bocka så han får skrapsår i pannan. När han gör mål sträcker han ut armarna som en arrogant Messias som ser ut att be de som inte delar hans religion att fara åt helvete.
Svenskarna vill se Henkes tunga, Brollans snurr eller Anjas jättelika kexchokladstjärt guppa upp och ned. Inte Zlatans vetskap om exakt hur bra han är.
Gud förbjude att Zlatan inte är fit när Sverige äntrar planen i Tyskland i sommar. Henke är bra och Ljungberg är bra men levererar inte Zlatan blir det problem.

Men det vilar ett lent avtryckarfinger i luften. En hand som smeker och killar under hakan. En hand som gömmer en liten hemlis. En hemlis som går ut på att om Zlatan fuckar upp så blir han ett offerlamm av ett slag vi inte sett sen Ludmila.
Vi minns alla vår Ludmila. Med sina skumma gaddar och sin röst . Vi hade svårt för henne, men trollade ändå fram ett svenskt pass för att Sverige för en gång skull skulle komma hem med andra medaljvalörer. Och det gullades. Ludmila ville så gärna tillhöra. Hon fixade gaddarna, målade naglarna, gick svenskakurs, tatuerade svenska flaggan, hade svenska kontaktlinser...allt sånt där osannolikt för att hon innerst inne visste vad vi egentligen tyckte om henne.

Sen kom smällen. Man kan ännu höra ekot i längtan efter att dekonstruktionen av en nationalidol.
Man gick ur huse, kaos, upplopp och samtalsämnet på både bättre och sämre tillställningar,
"vad var det vi sa", "nej men det kunde vi aldrig tänka oss".

"Vad har Ludmila gjort, den där ryska horan har skändat den svenska
fanan, hon har dränkt den i sin fräna öststatsurin och vridit den över
vår godtrogna uppsyn. Och nu rinner ögonen på oss. Vi är inte bara
sårade och personligt kränkta, vi är moraliska atleter.
Jag tycker vi ska tåga från Sergeltorg och kräva, nej, Ludmila ska g å
från Sergelstorg till Rinkeby där hon hör hemma, illa rakad och
bespottad, precis som på det gamla goda 1100-talet.
Över en månad blir Ludmila svensk. Hon ser ut som en figur ur Galagos
årgångskollektion, rösten pendlar som på en kåt 15års grabb. Falsett, bas, falsett, bas, falsett, bas.
Hon är inte en av oss. Om hon ska vara svensk så får hon hosta guld".

Är man blatte så gäller negerregeln.
Man måste vara minst tre ggr så bra som en halvdebil genomsnittssvenne för att bli
accepterad.
När Sven Nylander kommit på en hedervärd 4de plats för 112de gången var han en hjälte.
Men när en blatte som blivit svensk på nåder slutat göra rätt för sig, dvs slutat hosta guld, som i den ryska horans fall, slutat sätta Sverige på kartan, då kommer notan in.
Det är ingen idé be om miniräknaren. Alla har kört smitnota och man är ensam kvar. Hovmästaren har med sig kocken. Kocken har med sig sin köttklubba.
Kölhalning i pressen, hudflängning av kollegor, folket ylar i gemensamt förakt.
Nyss kramades vi lite sydländskt, nu är du naken på toppen av Kebnekaise och där blåser det friskt.
Det blåser från syd, det blåser från nord. Och Ludmilas gamla kompisar står som dyngraka midsommarblottare och väntar på nya order; vad ska man tycka, vad ska man känna, i vilken kör vrålar vi falskt idag.
Ja, jag vill leva, jag vill dööö, framför allt dö, i Nooo-oorden.

Sen var det riktigt obehagligt att behöva se Ludmila och hennes man sitta
och oja sig på burken. Styra upp ännu en Presskonferens. Presskonferens om träning, presskonferens om cancer, presskonferens om comeback, om att sluta, om att äta jordnötssmör nonstop för att svälla upp som David Hasselhoff i Baywatch, se jättekonstig ut och sen bränna iväg på en pulka.
Och sen den sista presskonferensen av dem alla, den
som handlade om att man måste suga i sig tjack för att palla låtsas vidare.
- Jag pallade inte vara låtsassvensk längre och när det gick upp för mig
att ingen jävel kommer att vara intresserad av något annat än att jag
hostar upp medaljer, att det så att säga är villkoret för att folk inte
ska be mig lämna en restaurang för att inte förstöra andras aptit; ja då är tjack den enda vägen till värdighet.
Sveriges nya favoritord sen kungen och Göran och ÖB stod och var värdiga på Arlanda i samband med att den första kistan anlände från Thailand.
Värdighet.
Problemet vara bara att den gången var ingen intresserad av att se Ludmila böla och ångra nåt. Hon hade liksom bölat klart.
Stick tillbaka till tundran, din jävla mammut.

Det räcker med att Zlatan spårar ur på en fest. En tjej anklagar honom för att ha tafsat, eller att han blir stenad och har kvar gräs i kisset vid en kontroll, sen har ingen nånsin känt Zlatan och han slutar som linjeman i Brunflo med ryska hockeykillar.
Det kan vara så lätt att Zlatans nerver inte är i bra skick av nån anledning när Sverige ska ta sig till kvartsfinal. Nån i motståndarlaget väser nåt om hans mammas sexvanor på serbokroatiska. Och Zlatan åker ut.
Och alla kan vi dansa kring pålen på vilken vi tänt eld på Zlatan.
Och i synnerhet om ryktena om hans tjejs graviditet visar sig vara sanna.

Den längtan finns, tro mig.