Spökhus herpes

Jag hade ett rejält genuint spel i fredags eftermiddags och blivit tvångsmatad med grävskopestore portioner riktigt grovhackad kamelgryta resten av helgen.
Är i ärlighetens namn inte så sugen på att vara din lilla underhållare på vår utsatta tid.
Panikångesten kom ännu plötsligare än första snön. Och precis som resten av Sverige, detta Fidji, där vi knappt har minusgrader, blev jag överraskad och däcken började slira och tjuta och allt mörker, kyla och snö slog sönder instrumentpanelen och det mesta jag trodde att jag visste fram till den stunden försvann.
Jag måste helt enkelt boka av.
Det är synd.
Det fanns så mycket roligt att säga om t ex dagisdebatten. Den som Nina Björk startade i DN för någon månad sen. I korthet går den ut på att ett gäng mammor med högt anseende och universel respekt runt sin persona lindar in sin skräck över att inte vara goda föräldrar, i sofistikerad semantik och gobelänger av resonemang om barnets väl och ve, och förhoppningsvis skära målsnöret som den bästa mamman i världen.
Alla tycker till, alla talar svenska, ingen förstår vad de vill.
Inget läger ville skada barnet; alltså fanns ingen motståndssida.

Men det är alltid lika kul när djupt spända spelar upp pósen av djupt fördomsfria och toleranta. Till det plötsligt går runt och blir tröttsamt.
Jag återkommer alldeles strax till det. Barn och barn. Lika och lika.

Det fanns en rörande revirkissningsscen i torsdags kväll. En ny pojkis till gammalt exkex som från fucking nowhere dyker upp, dunkar i ryggen och leker polare trots att man inte är, och aldrig nånsin kommer att bli något, annat än buksvågrar.
"Hörrö, du får inte tafsa på min tjej i kväll. Du får inte tafsa på min tjej ikväll."
Det ekade inte ens. Anledningen att det sas två gånger var för att jag inte reagerade första gången. Dels för att jag inte ville genera killen eftersom jag faktiskt tycker bra om hans tjej och dels för att för att jag var invecklad i ett annat, ett riktigt samtal.
Jag var alldeles på bra humör för att säga att han kan behålla henne; att jag har en egen att tafsa på, eller, att det inte var henne jag ville ha utan honom, att det är den sortens manlighet jag tänder stenhårt på.

Tänkte skriva om att alla plötsligt spelar poker. Och framför allt a l l t i d har spelat poker.
Poker är det nya cigarr.
MInns du hur alla kom ut ur sina nedrökta cigarrgarderober i slutet på 90talet. Oj, alla hade alltid rökt cigarr.
Människor i den nya rollen som korthajar. Pokerfejsen är stor underhållning. Figurer man bara trodde fanns i serietidningar som Se och Hör sitter och är jätteallvarliga och bjuder på pokerfejs.
Och även de som faktiskt kan nåt envisas med att bekänna färg som korthajar.
E-Type fortsätter envisas med att vara HeavyMetal varje gång han presenterar sig. Satan, satan satan, jag är farlig farlig farlig.
Vet han inte att han inte är trummis i Korn.
Alla snälla vill alltid vara badasses och alla Korntrummisar rörs till tårar när nån säger "jag tycker du är snäll trots att du har fyrtal i Spader Äss".

Nyss var thailändarna våra bröder och systrar och vi kramade personalen på den lokala thaikrogen efter att vi lämnat rikligt med dricks, v ä r d i g dricks, men nu är samma thailändare onda gulingar som kommer och raggar svenska patienter till sina sjukhus.
Alla är våra bröder och systrar; thailändare, zigenare, turkar, balter och pundare, bara de inte är det i huset bredvid.


Men, ingen underhållning den här gången.


För jag har aldrig gillat att slänga mat och har hela köket fullt av kamelbiff. Nu är den i alla färserad och förpackad; jag äter den i den takt jag önskar. Men den måste ätas upp.

Jag ville inte vara ute bland folk. Fredagens rivstartsöppnade spökhus resulterade i ett herpesutslag som för bara några hundra år sen hade varit stor läkarsensation på det årliga viruskonventet i Wien. Det första på flera år. Så djupt satt det. Så länge hade det laddat. Så badly ville det ut.
Satt längst bak på bussen i eftermiddags, för jag var tvungen att lämna lägenheten, och sög in den förbannade herpesläppen så att folk inte skulle ta illa vid sig och kliva av.
Slänga åt chaffisen en slant och säga, du, är du snäll och stannar var fan som helst, det sitter en kille och försöker dölja ett herpesutslag som ser ut som elefantsiasis.
Nån pekar på mig. Jag hör Synsam viskas. Jag kan ana mig till resten.
"Titta där är bögen från Synsam-reklamen, han är döende i AIDS, hans mun är paj, ser ut som en söndertrampad blodapelsin"
Jag ville slita av mig av mig halsduken och mössan, springa in i bussens mitt och sluddra; jag är männissha, jag männissha.
Och sen linka av bussen och försvinna bort över Gärdet höljt i snöyra, mot Djurgården där jag skulle gå genom isen och bli martyr.

Men jag gömde mig så gott det gick. Lusläste DNs första del, till och med plågsamma insändare, Peoples Voice liksom.
Insåg att min herpesblåsa försvinner till skillnad från den orbit insändarens hjärna sänts upp i för att aldrig nånsin återvända.
PANG! PANG! PANG!.
Hoppar till som fan. Det kommer tre vita kanonkulor mot fönstret. Det är tre klasskompisar till Vincent som står mitt i Valhallavägen och har upptäckt mig och bara laddar. Jag ler. De är för långt bort för att se herpesblåsan och springa gråtande hem till sina föräldrar.
Jag vinkar. De vinkar tillbaka och fyrar av laddning på laddning. Jag trycker den friska ansiktssidan mot glaset och spelar träffad och sårad.
Bara några minuter tidigare hade Vincent ringt. Han skulle ta ut Leon på vinterns första pulkaåk.
Vet inte vilket som är mysigare; stå och ladda mot en buss, och helst då mot folk som sitter och tycker att ungarna borde få ett kok stryk, eller att ta sin lillebror till pulkabacken. Dött lopp faktiskt. Kanske målfotovinst för pulkan.
Vincent och Leon är så artiga och inkännande. Har ingen aning om exakt när jag lärde dem det eller om allt kommer från deras lugna, inkännade och artiga mamma.

Och som Leon står ut med en tjej i sin klass. Låter det bero. Säger att han ber henne sluta och hjälper inte det drar han sig undan.
De börjar ju ändå bli rätt stora och rätt starka när de tar i. Barn av båda könen.
Antonia som vi kan kalla henne eftersom alla andra gör det, är kär i Leon och har så varit sen länge. Leon är inte kär i Antonia. Antonia slänger saker på Leon, retar honom med miner och tillmälen, härmar honom vid matbordet så att Leon byter bord eller väntar på att Antonia ska äta klart för att han ska få äta i fred. Ibland drar Antonia till Leon när Leon inte vill bete sig som den docka Antonia uppfostrat hemma hos mamma och pappa.
Den docka som gör precis som Antonia beordrar den att göra.
Ska vi allihopa tillsammans, ja, vad kul, alla vi ihop, gissa var sin gång om Antonias beteende får några som helst konsekvenser från vuxet håll.
På mitt tre...ett tvååååå..TRE!
Jag gissade... Ingentiiiing, vad gissade duuuuu?!
Ska vi, när vi ändå skojar och stojar och leker och hoppar, vända på situationen. Pojke trakasserar flicka för att hon inte bjuder till lite bättre. Pojken har ju faktiskt bestämt sig för vem som är hans tjej.
Jag skulle knappt kunna bärga mig att se telefonen glöda varje kväll från uppretade fäder och mödrar; att jag skulle koppla min snorunge till son och vad är det för jävla förebild jag är som far som lärt min son att behandla (8,5 åriga)kvinnor som horor och dörrmattor och möbler och bla bla bla tills batterierna i hörapparaten skulle börja tjuta.
Samtal med klassföreståndaren, indragen veckopeng och ingen TV efter middagen. Min son skulle lära sig veta hut. Han hade varit på flickan sen början av förra vårterminen. Vaddå förra terminen, det hade inte fått pågå i en månad.
Män är förövare från födseln och flickor är flickor till de drar sista sucken.


Jag fantiserar om reaktionerna om jag tog upp detta på ett möte jag bett om med klassföreståndare och Antonias föräldrar.
- Vad är det för framstjärtsson du har. Kan grabben inte säga ifrån. Hur många framstjärtar har han egetligen. Två tre fem?, säger pappan.
- Du borde nog ta och lära grabben att visa lite ruter, lite spader, lite choklad, lite råg och ja lite vett så att han inte blir alldeles vilsen när han blir vuxen, säger mamman.
- Ni hajar inte vad jag kämpar. Med att bli det, säger jag
- Vuxen eller vilse, frågar mamman och pappan i ett.
- Nej hörrni, om vi skulle ta och tänka på refrängen, säger Leons fröken.

Se upp mot den stilla purpurhimlen.
Är det inte De Tre Vise Männen som är på väg mot vår jord från Aftonstjärnan.
Nej, det är Jesu Advokater och de har jävligt dyra kostymer.