Bonsai Bock

Julstämningen vill inte riktigt infinna sig. Jag försöker finna den i mig. Infinna mig i 18 dagar till dopparedagen.
Försöker dela med mig. Ler mot folk som äter saker på t-banan jag själv inte skulle lukta på i fyllan, hälsar på Mjällis i trappan och frågar hur han och hans dvärgfru ska fira jul. Jag vet inte vad de heter men jag stannar upp och ställer både två och tre frågor.
Den sista balkongblomman har gett upp. Den hängde ovanför infravärmen den äldre herren som bodde här innan mig hade vänligheten att lämna kvar.
Det var en rosa pelargonia. Den lever inte längre. Tveksamt om farbrorn innan mig i lägenheten gör det. Han flyttade till Kastanjens ålderdomshem i februari 98. Och redan då var han rätt färdiglevd tycktes det.
Jag önskar att jag mindes dagen då pelargonian hängdes upp där, säkerligen spontanköpt i samband med seriösare inköp på Växus för att böga till balkongen innan midsommar.
Jag älskar att böga loss på balkongen. Visserligen är Leon överförtjust i färgglada blommor, helst rött och rosa, och det funkar alltid som ett perfekt alibi när folk kommer ut på balkongen och säger "hoppsan, här var det färgglatt". Ja, det är Leon som bestämt, svarar jag.
Ja, du, jag är jävligt ledsen att jag inte garnerar med Eero Koivisto och Rune.
Är det verkligen det du vill ha på balkongen. En stor skiva borstad bok och i ett litet hörn står en minibjörk. Och en minikubbe med en porslinmås på. Elementen vatten och trä och sten. En stenhård skitkorv som vägrar lämna ditt system.
Det ska vara kargt och vindpinat.
Det är även årets julklapp. En halv kvadratmeter bonsaiskärgård att smycka balkongen med.
Är uttrycket "böga loss på ballen" hets mot folkgrupp. Eller har jag bara tolkat "göra balkongen hemtrevlig".
Jag ska sitta i skräddarställning när Lantliv kommer hit och tar bilder.

Jag är så nyfiken på vad som händer i vår. Jag är mer nyfiken på det än på vad som händer i morgon. Längre fram är mer spännande.
Man slipper att tänka på morgondagen.
Pelargonian måste slängas. Jag minns när jag hängde upp den i stålhinken. Leon var glad och tyckte att blomman hände snyggt, att den passade bra på balkongen. Och att dvärgazalean matchade fint. Och de gula och lila glömt-namnet-på i blomlådan prunkade och allt var sommar trots att det var en rätt normal svensk sommar. Dvs ingen sommar som tillåter att man planerar sommaraktiviteter mer än en halv dag framåt. Och det sista pelargonen upplevde var isfläckar på trätrallen som smälte bort efter tre dagar. Och nu ligger den i plastpåse i grovsoporna tillsammans med lite annat som har gjort sitt i mitt hem.

Det är skönt att ha saker som man vet tar slut. Som en projektanställning. Man kan krama musten intensivt ur det man har med att göra, man vet att det en dag är borta. Det är därför folk har en tendens att bli lata och ta saker och förhållanden för givet när man inte vet att det tar slut en dag. För att det är något man har, något man skaffat sig.
Och trots att man är så mån om de saker som tillhör en går man glatt iväg hem till någon på middag helt tomhänt.
Jag skiter i va du gjort eller inte inför den här kvällen, här kommer jag in ditt hem (kanske för första gången) och jag är hungrig och törstig. Den här kvällen kommer ju ändå att slut.
Ja, det kommer den. Jag lovar.

Jag tycker mest om att tänka i tvål. Man har liksom ingen aning om vad som väntar på andra sidan tvålen. En bra tvål av hög kvalitét och milt parfymerad räcker ett bra tag. Det är mycket högtidligt att öpppna en ny tvål. Den nya tvålen i badrummet öppnades i lördags.
Det skulle komma en massa folk hem till mig och äta viltgryta. Och då ville jag att de skulle ha något lent att tvätta händerna med. En detalj jag är osäker att nån reagerade inför.
När balkongen är död för smyckning så när som då man smyckar den med ciggsnaskande polare (det var säkert därför pelargonian skrumpnade ihop totalt) transfererar man sina talanger till badrummet. En liten hög med sand, några stenar från Brasilien, ett doftljus, lent toapapper och en ny tvål.
Många par händer kommer att glida runt den av olika anledningar.
Jag tror att den kommer att hänga med till april.

Det gjorde inte Julbocken i Gävle.
Alla vet ju att den kommer att brinna. Man kan spela på den ska brinna. De som brände ned den i år var en tomte och en pepparkaksgubbe. De sköt på bocken med en brinnande Robin Hood-pil. Att vaka inför bockens himlafärd har blivit ett lika stort evenemang som Trandansen i skåne. Folk ligger runt torget i Gävle med termosar och kikare och myser och väntar.
De ska bygga upp en ny julbock i Gävle. Bra. Ett stort djur i halm i en svensk håla. Den byggs för att brinna upp. En medeltidagrej.
Julbockar känns lika mycket jul som harar känns påsk. Varför bygger ingen en jättehare i halm i, jag vet inte, nån annan håla, Linköping.
8 meter hög med aggressiva tänder i balsaträ och luddig vit päls i fleece över halmen. Och med stirrig blick som bara samvets- och insiktslösa djur kan ha.
Ibland när jag träffar folk jag inte har sett på över ett halvår, eller ännu längre, brukar jag tänka på vilken tvål jag hade då vi sågs senast.
Kylan gör läpparna nariga. Som om det inte räckte med den groteska herpesblåsan jag uppträdde med på Storängsbotten intill Cirkus Scotts tält.
Jag gräver i jackfickor garderoben och hittar ett läppserat som inte varit använt på tre-fyra år. Det är nästan slut. Texten på cylindern är helt bortnött. Jag kommer på vem den tillhörde.
Hon som lagt det min ficka som ett gökägg för längesen ägnar det en ingen tanke idag. Det existerar inte, detta verkliga, i hennes värld idag. Inget hon avbryter en middag för med orden att hon måste kolla en grej hon just kom på.
I torsdags kväll som läppseratet fick en andra andning var jag på ett standup ställe i Vasastan. Servitrisen hade samma gångstil som läppserattjejen. Som en dansare. Fantastisk gångstil. En som som avslöjar om man är fysisk eller rädd.
Jag mötte servitrisen blick medan jag smorde in läpparna och ställde sen seratet på bardisken. Servitrisen som ej heller hon visste att hon ingick i ett sammanhang plockade seratet tillsammans med den tomma mellisflaskan och försvann in i köket.
Historien var tvungen att ta slut.
Människor som inte har en aning om de ingår i så många andras liv. Om så bara för ett kort men intensivt och högst levande ögonblick.

Jag är full av beundran för dem som vågar glida upp på en scen och vara så personliga att det blir roligt. Jag får frågan då och då, ska du inte testa, men jag är inte där än. Jag vågar inte. Har för höga krav.
Jag får höra att en av de största idioterna jag n å g o n s i n har jobbat med, by far, ska testa stand up. Anledningen till att jag tycker att snubben i fråga är en idiot är för att han fick mig att famstå som ett 1a klassens inkompetenta mongo, något jag själv kräks av. Fel man på fel plats. Finns det nåt värre.
Nån som inte haft närstående som sagt; "hörrö, det här är inte du, kliv av".
Denne svintråkige snubbe som har sin självförhärligande initial tauerad i en blå sol på svanken (det mest sanna denna tvångsblogg) ska gå upp på en scen och vara kul.
Jag vet inte vad jag fruktar mest. Att få ont i magen för att han märker att han är helt lost eller att han inte är det och att jag går fram till honom och säger att han var bra.
Då jag skulle skriva manus till honom satt vi i ett fyra timmar långt möte och skrattade en och en halv gång. När jag påtalade detta frö produktionsbolaget, att kemin kanske inte var den rätta, att de kanske skulle ta en annan person till hjälp att coacha honom, sa de att killen bara var lite nervös.
Man måste vara väldigt försiktig med begreppet coach.

Lasermannen i SVT är så bra och så otäck. Men inte lika otäck som programmet på 8an direkt efter.
Min första flickvän sitter på burken och intervjuas om ledarskap. Hon är levande, varm och personlig. Från fucking nowhere dyker en kompis till mina barns mor upp. Det blir konstigt. Konstigt som i magont. Det är en fullvuxen kvinna som snart är 45. Hon kallar sig personlig coach. Det är oerhört provocerande. Hon är lika personlig som ett block koljafilé. Hon sprutar ur sig verbal kosmetik från en TBVkurs hon verkar ha tagit i somras. Samtalet hackar, dynamiken dör. Den som i detta program utger sig för att förstå människor, dessutom på en position i vilken man försöker leda andra människor rätt, är den som slukar allt naturligt syre.
Jag kommer på att en av de sakerna som ligger i plastpåsen i grovsoporna är en skål som det alltid brukade ligga smörstekta brödkrutonger i på julafton. De skulle ligga i mamsens fisksoppa. Medan vi stod upp med sympatiknäppta händer och bad fader vår på tjeckiska. Inled oss icke i frestelser. Men ok, har du gjort det så förlåt oss, så som vi förlåta dem som var involverade i samma frestelse.
Jag har aldrig använt skålen. Den har legat i köksskåpet i snart 8 år Men nu när den ligger i grovsoporna saknar jag den. Den är i fint skick. Sitter liksom fast på en assiett. Vet inte om den är värd att slå in som julklapp. Till vem och varför.
- Åhhh, tack....vad är det för nåt. Ett förmodat affektionsvärdes onödiga vandringspris.
Inlåst i samma lager som alla nektariner, valnötter, dadlar och bonsaibockar.