Ord och Handling som aldrig bryter målsnöret först

En 42årig lastbilschaffis med flanellskjorta och keps med flammor på, har visat sig vara en mördare.
Hittills har det framkommit att han tagit livet av två tjejer, varav den ena är en flicka på 10. Lika gammal som Leon. I en liten idyll blev TruckAnders' behov att ställa ett tics till rätta för starkt. Det är vidrigt. Han påstår via sin advokat att det var en olyckshändelse. Är det ungefär som när en pitbull äter upp en unge i nån lekpark; "att den bara ville leka men att något slog slint".
Ibland är människor djur. Sexualitet och aggressivitet är två rätt komplicerade saker och är inte alltid bästa vänner. Mer som två dyngraka besvikna fotbollssupportrar.

Något som nästan blivit att räkna med då det sker ett mord i Sverige på senare år har varit skriverier om alla de "varningssignaler" alternativt att förövaren sökt psykvårdshjälp. I fallet med TruckAnders låg det tydligen ett papper på ett skrivbord, eller i ett arkiv, som begärde dna-test på TruckAnders i höstas. Ingen hade haft tid eller lust eller ork att se till att detta skedde.
Mordet på flickan Engla hade således kunna förhindras.
Nu händer detta inte så ofta, att människor flippar så jävligt som TruckAnders, men alla de pengar som ständigt anslås till polisen och psykvården; hur används dem.

Jag tror problemet i Sverige beträffande dessa två instanser är samarbetet både inom polisen och psykvården, samt dem emellan. Samt medias ansvar att hålla allmänheten informerad.
Sverige är i mångt och mycket ett försiktigt land.
Hänsynen, respekt för integriteten, undvikandet av konflikter, "inte-mitt-bord"-tänkandet, inte vågar uttrycka sig klart och tydligt för att inte trampa på någons tår, etc.
Frågor ältas och beslut bollas med för att ingen vill ta fel beslut. Å andra sidan tas det ju beslut ibland som är helt åt helvete.
Och det är ju som det är överallt. De mindre begåvade är alltid mer säkra på sin sak och vrålar den högre än de kloka som håller låg profil. Eller drar ett resonemang så många vändor att det till slut bara blir ett töcken av teorier.

Slutligen är inställningen till kritik svårt angripen i Sverige. Jag vet inte hur långt man måste gå för att få tydlig kritik/vägledning. Vanligast när man inte beter sig bra eller gör okay ifrån sig på jobbet eller socialt är att man möts av distans, neutralitet eller en smygande form av utfrysning.
Plus att den som kritiserar ofta får många emot sig, hur rätt han eller hon egentligen har i sin kritik. Den som kritiserar tror sig automatiskt veta bättre och det är en 11e dödssynd på de svenska budorden.

Offentlighetsprincipen är märklig. Folks ekonomiska oegentligheter hängs ut som en vårtvätt och blir följetong i media.
Svenska folket förenas i ett "usch, så orättvist och omoraliskt" (dvs "det vill jag också ha"), eller vem som ligger med vem, men när det gäller dömda människor till upprepade sex- och våldsbrott så är det knäpptyst om att de glider runt i samhället.
Absolut ska man ge dessa personer en chans att börja om efter fängelse eller vård, men just som i fallet med TruckAnders är det obegripligt. Hans namn ska inte nämnas. Schhhhh!
Det ligger visserligen en förfrågan om DNAtest angåpende ett ouppklarat mord, men det anses inte värt för allmänheten att briefa om att TruckAnders har en rätt häftigt våldsCV och tuffar runt i sin lastbil.
Återigen är det av nån slags skev syn på hänsyn som ligger till grund för detta. För det är väl inte bara slapphet eller blodtörst efter vem som fifflat med skatten.
Media sitter på en massa uppgifter från polis och rättsväsende, information om dömda sex- och våldbrottslingar, återfallsförbrytare, men det är intressantare att låta allmänheten få reda på om nån Skandiachef målat om en lägenheten med pensionspengar.
Varför i helvete skyddas brottslingar vars akter ligger på ett skrivbord för misstänkt/icke avslutat stadium?

Det är knappast anslag och brist på resurser som gör att folk ballar ur totalt. Problemet som alltid stavas KOMMUNIKATION.

Mordet på Engla samt de andra TruckAnders tagit livet, hur många det nu slutar på, är ovanligt, och händelser av den här arten är omöjliga att förhindra helt och hållet, men det provocerande är de tydliga tecken på facit som inte tas hand om på ett korrekt sätt. Och det ännu mer provocerande är att ABSOLUT INGENTING kommer att förändras.
Vansinnesdåd kommer att upprepas om och om igen. Med ojämna mellanrum.
Jag förordar inte hårdare tag men mer mod och handlingskraft. I synnerhet från dem som utbildat sig inom det område som har med människors inre demoner att göra.
De är en skyldighet att lägga sig i, följa upp, inte släppa förrän det är i princip uteslutet att människor i fråga inte är farliga för allmänheten.