Påsk en paus

Blandat från påsken 2008, den tidigaste och kallaste under min livstid så långt.
Men inte blandat som från KaramellKungen där man efter tre fyra bitar godis har en hinna av nånting outtalbart som i princip bara kan sköljas bort med Lysterine eller jod.
Kan inte Sverige som världens största konsument av smågodis, ta patent på Påsken, med hjälp av just den glada isterhinneleende Karamell Kungen. Ja, men precis som Amerika tagit julen som gisslan emd hjälp av den jovialiske CocaCola Tomten.

Jag sitter i min soffa, vilken även fungerar som säng de nätter mina söner bor här, vilket de gör varannan vecka. Påsken är på ingång. Samt fullmånen som igår natt dominerade på ett sätt att jag bugar mig trots att naturen skiter fullständigt huruvida jag tillber den eller inte. Fullmånen är helt enkelt övermäktig när den äger vår del av den synliga delen på himlen. Storleken räknas visst.

Snöflingorna yr utanför fönstret upplysta av solen som svävar ovanför taken på andra sidan gatan. Kaffet är just slut. Mitt gaykaffe gjort på frystorkat Konsumkaffe, en liten udd cacao samt en halv sked råsocker. Koppen jag dricker ur är en av de saker vid sidan av datorn jag skulle hugga om det började brinna. Koppen som är över 40 år gammal brukade min mormor dricka ur på landstället utanför Prag.
Mormor var en av favoritkvinnorna i mitt liv. Jag längtade alltid efter henne. Efter att komma ut på landet, att äta hennes mat, hugga ved, gå i skogen och bara vara där. Fortfarande ett av bästa ställena på jorden.
Ibland visualiserar jag att jag släntrar nedför vägen mot huset, ser gården, körsbärsträden, plommonen, valnötterna.
Vissa morgnar när jag kliver upp och går mot toaletten föreställer jag mig exakt hur solen ligger på gräset och hur den lyser där vattenpumpen står och att jag ställer mig vid valnöten och kissar. Just den morgonkänslan är den bästa av dem alla.
Sen dricker jag ett glas vatten och går en kilometer ned till byn för att handla bröd och skinka och tomat.
Kärleken till den byn, den platsen, det inre tillstånd platsen skapar, är stark.
Brukar vara där 3-4 veckor varje, förlänger sensommaren, drar en bit in i september. Plommonen i den mån det varit fruktår är perfekta och valnöten har bara veckor kvar innan man slår ned från grenarna.
Och äggröran höll jag på att glömma. En liten hackad lök, färskt smör och sen några ägg. Och en bit surdegsbröd.
Ibland behöver man inte mycket mer än så för att känna harmoni.

Det ligger en tidningshög i ett av husen på landet. Det är artiklar som säkert är fem sex år gamla. Men de har samma status som fotografier eller dagboksanteckningar. De är bevis på att jag finns och jag har varit där och gjort saker, tänkt tankar och varit i vissa tillstånd. Jag kan ta upp en av dessa artiklar och vet nästan direkt vad jag tänkte på när jag läste dem första gången i juli 2002. Och åren efter det. Varje gång jag tar upp dem får jag en ny tanke som kan adderas till den ursprungliga.
Jag är över huvud taget mycket för att gömma lappar.
Det finns även ett gammalt knarrigt jakttorn ca 400 meter från stugan där jag gömt en t-banebiljett från Lissabon. Bara för att den ska få en ny miljö. Jag vet exakt vart jag var på väg när jag löste biljetten i mars 2007 och vad killarna och jag gjorde den dagen på landet när vi kilade in biljetten under en av takplankorna.
Samma dag fångade Leon en liten mus som han kalade för Ben. Samma kväll grymtade vildsvinen ett tiotal meter från huset på ett sätt som gjorde att vi ströp kisset och gjorde klart toaletten i stora gamla ölkrus inomhus.
Biljetten från Lissabon var en delresa mot Cascais innan turistsäsongen vaknat till liv.
Det bästa med saker, lappar och kvarglömda tidningar, vilka inte alls är kvarglömda är att de inte berättar något för någon annan, utan bara är mina egna markörer av upplevelser. Naturligvis har jag inte varit ensam om att uppleva sakerna dessa ting påminner och vittnar om, men om man bara hittar dem eller ser dem ligga där de ligger har man ingen aning om vad de har at säga. Att de inte ligger där de ligger av en slump.

Så det snöar ute. Jag fattar inte varför folk glider runt med höjda ögonbryn. Det är mars månad och mars har aldrig inneburit vår i Sverige (såvida man inte bor i Skåne). Det är ju inte det minsta ovanligt att temperaturen ligger kring noll vid vårdagsjämningen.
När övergick vanligt svenskt skitväder till att kallas klimathot? För ett år sen?

Vincent ligger fortfarande och sover. Han är så duktig i skolan, pluggar så ambitiöst, att det är en glädje att låta honom sova så länge han vill.
Ser just på tv att det finns ett sjukhus som inför doftförbud. Både på personal och patienter. Tycker jag är utmärkt. Men de är för att jag är en luktfascist. Rent och lite deo, möjligen en pust som man känner när man kramar och kysser vid örat, men folk som luktar som om de har simmat 50 fritt i Cacharel är fullständigt vedervärdigt.
Vincent och jag hade en fin kväll på Skärtorsdagen. Först var vi på ett litet seminarium på Macoteket och sen tog vi en sväng på stan, handlade bröd, hämtade ett par pennor som varit på lagning (jag vet, det låter analt, men vissa pennor blir personliga - fråga vem som helst som skriver), och sen åkte vi hem. Lillebror Leon var hos mamma. Han har en mammig period och det är inget att skämmas över, som Leon sa i förrgår. Han fyller 11 i maj.
Vincent ville att jag skulle laga spaghetti med vongole, så så fick det bli. Vi pratar rätt mycket om sex och relationer just nu.
Vincent är vacker och intelligent. Han vet ju inte om det på samma sätt som de som ser honom, de som är äldre. Han bara saknar det där självförtroendet som man får när saker och ting börjar rulla på.
Hans självförtroende ligger i att han vet saker, fattar saker, resonerar, känner av människor.
Jag tycker väldigt mycket om att prata med barnen. Lyssna på dem, sätta mig i deras värld. Mycket kanske därför att farsan dog när jag var 13 år och allt kaos kring det.
Mina pojkar har en helt annan uppväxt, en helt annan trygghet.
Att jobba på att ge dem den, att vara deras far är för det mesta magiskt. Vardagen och livet med dem är grejen. The shit.
Klart vi bråkar och har konflikter ibland, men inget ligger och ruttnar, inga missaktningar, inga utfrysningar, inga hemlisar som gör ont att inte kunna berättas.
Leon är mammig just nu, men mest bara mystisk. Och han blir allt bättre i köket. Lär sig mer och mer.

På Långfredagen åt vi lunch hos Vincent och Leons mamma vid Tessinparken.
Jag är så ofantligt tacksam att vi har en helt problemfri relation, V o Ls mamma och jag. Och hon har en ny man som är ascool och som killarna gillar; jag har en bra tjej som killarna gillar och ingen håller på med några konstigheter, ingen låter skum, säger saker mellan raderna, eller tvingar barnen att undra över nåt.
Så otroligt skönt. Och faktiskt rätt enkelt. Det är inte så svårt att vara normal och ha tydliga relationer om man vågar lägga ned garden. Allt blir så mycket enklare.
Sen att det är lika svårt med ens eget blod, föräld(er)rar och syskon, det är en helt annan deal. Men där kan inte längre barnen komma i kläm. Där räcker det att man är civiliserad och sen åker man hem. En gång i månaden, varannan månad, nån födelsedag, något telefonsamtal, fine, visst, hejhej, hoppas allt är bra, hej då.
Och undrar killarna hur det är ställt förklarar jag så tydligt jag kan på ett så objektivt sätt som möjligt. Låter dem bilda sig egen uppfattning om det som faktiskt sker mellan människor när killarna är närvarande - oavsett vad familjemedlemmarna har för historia som sen länge behöver se dagens ljus och rensa hörselgångarna.
Man kan inte tvinga någon att lyssna, eller att inse vissa saker som är nödvändiga för att man ska ha en normal vardaglig kommunikation.
Jag har stångat skallen mot alldeles för många väggar genom åren för att försöka förstå men kommit fram till att det räcker med att jag gör det, att jag vet orsaker för att det ska bli okay att leva med.
För många är fixerade tiilstånd en trygghet, även om det skaver eller skapar märkliga stämningar.
I största möjliga mån deltar jag inte längre i den sortens positionstics. Känns det inte bra håller jag ut, bidrar inte med fel bränsle, tackar för mig och tänker att nästa gång kanske det blir bättre.

Man har det bra med de man har det bra med. Sen om dessa är av ens eget blod eller inte är liksom inte lika prioriterat.
Bortsett från ens barn. Men i Vincent och Leons fall är det försent på något sätt, försent för att vår grund ska murkna. Vi har pratat för länge, för mycket, för ofta, för att den grundläggande respekten och intresset för den andres liv och självklarheten i kärleken ska gå förlorad.
Resten får komma när det kommer.
En bra påsk som vanligt.