Ständigt i farstun

På sportlovet 1974 åkte jag med min pappa och lillebrorsa till Abisko. Det var en rätt skum resa på flera sätt. För det första var jag värdelös på att åka skidor, trots att jag stått på skidor så tidigt som i fyraårsåldern, för det andra gillar jag inte kyla.
Brorsan åkte mest störtlopp så för honom var det liksom bara ett läge som gällde - järnet ned. Jag skulle ju svänga och hålla på. I kombination med att jag ville kunna allt direkt utan att öva föll jag hela tiden, blev arg för att jag inte kunde det uppenbarligen alla andra kunde i backen.
En dag hittade vi ett gupp och gupp är ju jättekul. Brorsan fixade det, whoosh, flög som en backhoppare. Jag flög också som en backhoppare, men i luften ändrade jag mig och insåg att jag i n t e var en backhoppare och landade hårt och föll på ansiktet. Överläppen gick sönder och halva ansiktet kändes bortdomnat. Farsan kom gående mot mig. Jag hade misslyckats att landa normalt, som man ska landa. Läppen blödde och det var blod på snön. Farsan höll snö mot läppen. Jag grät. Och var arg. Mest arg var jag för att farsan hade sett mig misslyckas. Jag ville inte åka mer den dagen, eller nånsin mer igen.
Ungefär som när det går dåligt på Norra Brunn. Det skitsamma att jag är grön som marmeladkula från Fazer och bara kört i fyra månader.
Jag s k a leverera och göra något nån har nån nytta av annars kan jag fara åt helvete. Vilket jag också gör stunden efter. Att rycka på axlarna borsta av mig snön och på det igen existerar inte i den stunden. Går det dåligt försvinner jag ned i ett mörkt och kallt källarhål och svälter mig till döds. Lyckligtvis har dessa perioder av självförakt och känslan av att inte duga nånting till över huvud taget minimerats de senaste åren, men visst finns de.
Och när det inträffar anser jag att alla omkring har svikit mig som lät det ske plus att samma svikare nu kommer att vända mig ryggen för att jag är defekt.
Jag har på fullaste allvar trott att minsta defekt innebär ett fullständigt och absolut ratande utan återvändo. Därför är det bäst att hålla sig på sin kant och bli bäst på att vara sin egen, själv, ensam och utom syn- och hörhåll för de som ändå inte tycker man är till någon som helst nytta. Människor kan ändå inte övertyga mig om motsatsen eftersom deras spelade empati inte biter på mig.
Känslorna stängs av och därmed upphör jag att vara människa.
Vem har lurat i mig att jag skulle vara en människa när jag vet att det inte är så.
Och påminnelser om leveransproblem gör att jag försvinner, verkliga leveransproblem liksom fiktiva.

Jag var med M på Norénmaratonen på Stadsteatern igår kväll. Började 18 och slutade strax före 23. Först Natten är dagens mor och efter paus Kaos är granne med gud. Ingen datefilm a la Notting Hill direkt men svinbra. På scenen briljerade främst fadern Martin och den äldste sonen Georg. Det var som om hela deras rollgestaltning var en färdig dräkt som dragit på sig med blixtlås på ryggen.
Så bra som det kan bli när skådespeleri skiftar från att vara fantastiskt till just en människodräkt.
Lustigt nog träffade jag en bekant i pausen som sa hur hon skrattade i slutet just innan pausen och hur bra pjäsen var. Jag funderade direkt vad det var som var så kul som hon skrattat åt och att Norén faktiskt lockar till skratt just för att folks egna smärtor börjar sprattla och borsta av sig kanske år av dammlager.
- Vilken fantastisk regi, sa jag.
- Ja, men du känner väl Emma, Emma Bucht.
- Njae, jag vet ju vem det är men hon har i n t e regisserat den här pjäsen.
- Jorå, visst har hon det, säger min bekant.
- Inte en chans, det är nån Tobias Thorell eller nåt.
- Vad ser du för nåt?
- Ja men, Norén, så klart.
- Hahahaha, jahaaa, ja men vi ser ju inte samma sak.
- Jag tänkte väl, nog för att Emma Bucht är begåvad men det här är ju nåt helt annat, säger jag och garvar med.
Och så tänkte jag direkt efter att det var konstigt sagt av mig. Emma Bucht regisserade ju Eva Röse och Johan Rheborg i en pjäs som Jonas Karlsson hade skrivit, Nattpromenad, för några år sen och den var ju bra. Men de här Norénpjäserna kräver liksom ett helt annat handlag, en precision tillhörande en neurokirurg, inte en duktig AT-läkare. Men just det instinktiva antagandet att en person vars arbete jag sett EN gång omöjligt kunde ha gjort det här jag just bevittnat undrar jag vad det baserar sig på. En känsla som inte låter sig ifrågasättas antagligen. Som vet sitt värde och existens.

Kort därpå ringde jag Vincent eftersom jag haft honom två ggr den senaste timmen på mobilen. Han och Leon är med sin mamma i Sälen i en vecka och sportlovar sen i söndags.
Just det, ska man inte förbjuda sportlov också, med tanke på att man i vissa skolor ger elever ledigt på Alla Hjärtan för att de som inte är så populära ska slippa få det ingnuggat i ansiktet. Om man förbjuder sportlovet slipper ju mindre sportiga elever alt elever vars föräldrar inte har lust eller inte kan bränna 20 lök för en sportlovsvecka att känna sig dumma. När man ändå är framme med stoppskylten borde man även förbjuda andra lov så att ingen känner att deras lov inte var lika roligt som andras och inte minst alla studentfester så att de som inte blir bjudna slipper bli påminda om det. Och sen förbjuder man måndagar så att man inte behöver påminnas om hur ofestlig helgen varit. Bizarr xtra plus.
Vincent är duktig på skidor. Och tycker att det är askul. Igår eftermiddag var det så vitt i backen att allt bara var vitt. Vincent såg ett gupp och laddade som han alltid gör. Problemet var bara att hoppet inte var från en balkong som ligger på nedre botten utan på 2a våningen. Vincent landade illa så att han knäckte skenbenet i höger underarm. Jag blev först arg, trots att jag sa, "va skämtar du, fan vad tråkigt Vincent, har du ont". Arg för att jag inte fanns hos honom, arg för att jag inte kunnat förhindra det, arg för att jag inte fick dela hans misslyckande. Det stockade sig i halsen på mig när Abisko dök upp som om det vore förra året. Jag visste att empatin jag kände för Vincent inte var spelad, att jag ville vara så mycket med honom som han ville, men inte kunde. Jag var i Stockholm och den andra pjäsen skulle börja om en stund. Känslan av att det var mitt fel kom över mig.
Vincent sa att han förmodligen kunde åka skidor med gipset redan på torsdag. Jag blev så stolt över att Vincent är sin egen person att jag ville vråla lungorna av mig utanför Kulturhuset i det begynnande snöfallet över Plattan.
Att han inte ville elda upp skidorna med sig själv som bränsle fyllde mig med ännu större närvaro inför Kaos är granne med gud.
Leon passade på att berätta vad som händer med karaktärerna i vargbröder vi högläst ur under hans många strösjukdagar i februari pga av hans hals som bara inte gett med sig.
Det är så otroligt att Vincent och Leon väljer att berätta saker för mig, undrar vad jag tycker, säger att de längtar efter mig och att vi ska ha en myskväll med film och god mat så fort vi ses. Vilken extrem tur jag har. Det är inte alltid jag är närvarande när vi ses. Jag vet inte riktigt var jag är. I framtiden, i det förflutna. Vet inte om jag lyssnar på allt, hur jag svarar på tilltal, om jag förstår vidden av det mina söner säger, motivet bakom det sagda, men jag vet om att de är hos mig när de är hos mig.
Jag minns knappt ett enda samtal med min pappa. Det är som jag hittat på honom, att han nånsin existerat. Trots att jag var nästan exakt lika gammal som Vincent är nu när farsan försvann. Ständigt dessa jävla siffror.
Undrar om det är därför mitt minne för siffror är på gränsen till suspekt. Och minnet högst selektivt mellan människor och materia.
Att registrera detaljer i ett rum men inte vilka människor som är där. Och att veta vad klockan är med 90%ig sannolikhet utan att ha burit klocka på 20 år.
Ooops, nu måste jag dra. Har en av mina exklusivare träffar med en gammal vän jag sällan ser på tu man hand.
Och det mesta är faktiskt jävligt bra med mig, jag har bara ägnat mig åt annat än att skriva tvångsblogg.

ps Vill du se en b r a svensk film for a change så se Darling. Äntligen nån som har något att säga. Tack! ds