Tommy, Tommy, Tommy

Bara en liten men inte desto mindre skön liten anekdot med inslag av verklighet och lite sanning. Även om den naturligtvis är min verklighet och sanning. Det där säger jag mest för att det låter ödmjukt. Och för att på något sätt ge utrymme för andra tolkningar. Typ dina egna.

Förra tisdagen skulle jag som vanligt upp på Brunnens scen. Jag hade varit och sett en snygg, välspelad men skitseg film som hette Den Innersta Kretsen.
Det blåste rått, kanske var det vinterns sista andetag innan våren trevande sökte sina leriga fötter över farstutrappen.
Fast vi vet ju alla att vintern har en god dryg månad att slå till igen på våra breddgrader.
2an släppte av mig i korsningen Odengatan/Roslagsgatan strax efter halv tio, jag hann precis se de sista minuterna av Mårten Andersson. Han var verkligen kul. Senast jag såg honom var på hans egen klubb Raw på Mosebacke sent i höstas. Då var Mårten full på scen och inte alls lika kul.
Förra tisdagen var det även en comeback av en de stora i branschen. Precis som slumpen ville sig så väl att en tisdag för några veckor sen då La Gardell gled upp på Brunnen för första gången på 13 år (och även om Gardell inte är riktigt min likör så var han extremt proffsig och spred god stämning omkring sig), så var det nu Claes Malmbergs tur.
Vi träffades redan i köket, där alla komiker samlas för att lägga ordningen samt att bonda, vara för sig själva, äta och berätta historier för varandra för att komma i stämning och lugn och ro inför det egna uppträdandet.
Jag sträckte fram handen och hälsade på Claes som presenterade sig med namn, precis som alla andra normala människor som inte setts förut och sen sträcktes handen vidare till Claes kompis och moraliska stöd denna tisdag, Den Store Tommy K.
Tommy log och nickade, men presenterade sig inte. Lika lite som då jag träffade Carola i en sminkloge på Globen för några år sen.
Människor som vet att alla vet vad de heter. De behöver inte presentera sig.
Det liksom osar grandiositet om Tommy, han glider runt och ler som om applåderna, de stående ovationerna i London för hans Anthem ännu inte riktigt ebbat ut.
Tommy har generöst med dyr after shave. Som en ängslig kvinna i klimakteriet. Han dricker Chablis i stora klunkar. Tommy nickar åt mig efter att jag klivit av efter mina knappa tio minuter. Det känns som att han i alla fall inte tyckte att jag sög. Bättre det än att inte tycka något alls.
Claes går upp. Han pratar, smattrar snabbt på sin göteborgska och är askul. Claes pratar som om han hade gälar, drar nästan aldrig efter andan, utan bara laddar vidare.
Tommy skrattar med ordentligt magstöd, han poppar upp en flaska Chablis till. Har omkull några glas i baren; det är där vi står; komiker, personal och berömdheter. Tommy säger oj, och flyttar sig nån meter för att en anställd ska rätta till glasen och få lugna Tommy med att det inte var nån fara. Nån gång skrattar vi båda högt samtidigt, tittar åt varandra, och nickar, vi skrattar åt samma sak och får godkänt av den andre att vi har likadan och bra humor.
Jag tycker att Tommy är det mest underhållande den kvällen, hur han marinerar sig i sin egen Tommymarinad, med bara de bästa råvarorna möjliga att uppbringa för mänskligheten, ja plus en storstark, en sexa Fernet och två buteljer Chablis.
Kvällen är slut på Brunnen vid 23tiden. Alla säger hejdå till varandra. Tommy tittar på mig med tunga ögonlock, jag suger på hans namn när jag säger hejdå, så om det vore en Werthers gräddkola och jag var en speciell liten kille som förtjänade att uttala namnet Tommy.
Tommy får ett undrande uttryck i ansiktet.
Jag kutar mot t-banan för att slippa vänta en kvart på nästa tåg.

Medan jag sitter på tåget och skriver ned tankar kring om Tommy kommer på var vi setts för snart 14 år sen betalar Tommy leende sin Chablisnota på Brunnen. Alltså inte betalar glatt utan betalar genom att le och lägga handen på Peppes axel.
Free for those who can afford it, very expensive for those who can't.
Tommy blir nekad att beställa öl på Sturehof, han är för packad och har för mycket after shave. Däremot har han slutat skratta med ordentligt magstöd. De stående ovationerna från London blir allt suddigare.
Då, då, DÅ står Tommys minne äntligen till tjänst.
- Fan, nu vet jag var jag träffat den där jäveln!
- Vad pratar du om, säger Claes.
- Han, den där Dominik.

Så låt oss spola tillbaka bandet till hösten 1993.
Johan Rheborg och jag har fått i uppdrag av tidningen Z att göra något annorlunda för att kränga tidningen.
Det vi gör går ut på att jag tar mig in som ackrediterad journalist på olika presskonferenser, ställer frågor som alla andra efter att ha räckt upp upp handen, men mina frågor är lite mer speciella. Till en början svarade intervjuobjektet artigt och så ingående de kunde, men efterhand då mina frågor blev alltmer udda för att komma in på det egentliga syftet; att berätta att man kunde få fyra nr av Z för 99 kronor så ballade presskonferensen ur.
Presskonferenser vi besökte var bland annat då dåvarnande ÖB satt med sina generaler på K1 och presenterade Sveriges hållning gentemot Baltstaterna efter att Ryssland blev alltmer uppluckrat och stökigt.
Jag minns just den presskonferensen som synnerligen svinjobbig. Det var folk från hela Europa i salen, kameror bandspelare och seriösa politiska korrespondenter - och så en jävla idiot som gång på missförstod det ÖB sa och ställde konstiga frågor.
Johan satt några platser ifrån mig och peppade mig, skickade mig små post-it lappar med den ena absurditeten efter den andra, vilka han tycket jag skulle leverera mot podiet.
En annan presskonferens var i Rosenbad med dåvarande finansministern Ann Wibble och dåvarande statsministern Carl Bildt.
Säga vad man vill om Carl Bildt, men nån brist på humor lider han inte.
En tredje presskonferens var ett skivsläpp av ovan nämnde Tommy. Han släppte egna tolkningar av en handfull psalmer.
Det blev ingen bra presskonferens. Tommy blev riktigt skitsur för att jag tyckte att han inte kunde ta ställning på 14 låtar i stället för att konkret bemöta mitt erbjudande om fyra Z för 99 spänn.
Många andra i lokalen hakade länge på som om detta var en diskussion om att vara agnostiker och försvarade Tommy. Tommy satt mest och önskade att jag självantände.
Plattan heter Jag skulle vilja våga tro. Skulle förvåna mig enormt om Tommy fick in 75 lök på den. Jag kan naturligtvis ha jättefel.

ÖB och Regeringsmedlemmarna fick i efterhand reda på att hur det stod till och att filmerna skulle visas i TV, fnissade och sa visst, visst, det är väl inte så farligt. Men inte Tommy. Han tyckte inte om greppet och stämde Z. Det blev en slags förlikning och summor som 75 lök har obekräftat nämnts som plåster på Tommys sårade ego.
Våren -94 vann vi Silverägg på den årliga reklamfilmsfesten, men vi fick inte visa snutten med Tommy. För Tommy hade redan då börjat odla sin inneboende Zeus.

- Den där jävla fascisten, sluddrar Tommy på Sturehof, han föstöde hela jävla presskonferensen. Tommys underkäke åker fram och tillbaka som en kassalåda.
- Ja, men du fick ju 75 tusen, så vad fan gnäller du om, svarar Claes som finner historien festlig.

Jag vet inte vad den här historien säger förutom ett par rätt uppenbara saker men tyckte att den var lika värmande som de första vårstrålarna. Bara nu inte Tommy får tag i det här veckobrevet och låter mig få äta upp det år 2021.
Jag ska kolla om det strider mot nån upphovsrättslig lag, men om det inte gör det ska jag se till att få upp filmerna på nätet.
Nej, inte den med Tommy. Den ligger i tryggt förvar i en ännu icke uppgrävd egyptisk konungagrav.