Bombardemang

Jo jag vet, jag har varit lite lat, men det har varit en tid av rätt
tvära kast. Plus att jag haft svårt att, jag vet inte, formulera mig,
tänka klart och tänka klart.
Killarna har varit sjuka tre av veckans hittills fyra dagar, inte mig
emot iofs; åka lite pulka, spela kort och titta på film, läsa ihop
och laga mat. Och dessutom hunnit jobba hela dagen igår, vilket var
dagen då båda var i skolan.
Men inte så mycket ro att sitta vid datorn tre timmar i sträck. Idag
var Vincent hemma med halsont. I måndags och tisdags var det Leon.
Vincent satt i förmidddags i andra änden av soffan och läste en
mindre bra bok av Fredrik Lindström "Vad gör alla superokända
människor hela dagarna". Vincent tycker inte att den är så kul, läser
novellerna mer för att jag stoppade den i handen på honom.
Fredrik Lindström, ja. Jag beundrar honom som fan, tycker att han är
asbegåvad vad beträffar hans språkböcker och TVprogram. One of a kind-
begåvad.

Förra tisdagen äntrade jag Stockholm Live programmet vilket börjar gå
på SVT sista januari. Bland ett mycket smickrande sällskap komiker.
Visserligen skulle jag inte köra stand up men jag var tillräckligt
nervös ändå.
De som håller i programmet såg mig uppträda på Norra Brunn i december
och tyckte jag skulle leka med dem. Och naturligtvis tackade jag ja.
Alla komiker var kul utom jag som stod i baren i klädd en
fullständigt malplacerad roll som nån slags tyckare av de som stod på
scen, var skiroliga och spred bra stämning.
Jag spred ingenting alls.
Jag var bara onödig. Visst, det var ett test, för att se var man
skulle placera figuren, men definitivt inget som boostade
självförtroendet. Dagen efter drog jag iväg ett mess till Peppe som
basar för Norra Brunn och bad att få gå upp på scen för att komma
tillbaka på banan. Återfå den förlorade hedern.
Ville dessutom testa några nya grejer.
Satt och skrattade högt vid köksbordet när jag skrev dem samma kväll.
Åkte över till Brunnen med ett infantilt gurglande fnitter på
tunnelbanan. Väl på Brunnen kom nervositeten smygande, tassande, grep
mig strupen som en höna som plockats upp i sitt fåfänga sprättande på
bakgården. Jag är nästan alltid nervös innan. Hoppas att det ska gå
ett larm eller att knät ska hoppa ur led, strömmen försvinna eller
jultomten komma neddimpande, samt andra sannolika scenarion som
räddar mig från att gå upp och höra min egen röst säga hej i högtalarna.
Peppe står och håller i mitt ansikte, tittar mig ögonen, "nu sätter
vi det här, eller hur". Erik Haag med sin ständigt förvånade uppsyn
glider in i köket och hälsar hjärtligt och förvånat. Jag blir inte
mindre nervös.
Precis innan jag gick upp stod Fredrik Lindström och vinkade i ett
hörn längst bak i lokalen. Jättekul. Den jäveln. Egentligen stod han
för långt bort för att synskärpan skulle göra honom rättvisa, men att
som jag låtsas att jan inte såg honom var ju bara jönsigt. Men vid
det laget hade det redan börjat rassla konkelbär ur byxbenet.
Publiken var värsta tänkbara, mycket snubbar i min egen ålder som
satt med öppna kavajer, lojt bakåtlutade i stolarna, nästan liggandes
och blängde med himlande ögon åt varandra när mina sk skämt föll
plaskade till marken som pannkakssmet.
Till slut stod jag i kladdet och inte ens de safe:aste skämten
resulterade i annat än spridda fniss.
Sammanfattningsvis var jag boring och i publiken satt 50 klonade
Dominikar och gav mig fingret. "Gå av, du är inte kul".

Jag bombade. Eller i alla fall nästan. Dvs det gick så nära åt
helvete det kan gå. Tappade rytmen, upprepade mig, tappade tråden,
tappade ett helt block, tystnade, ursäktade mig, drack vatten
eftersom munnen tömts på saliv och fyllts med sågspån, på det igen.
Gick av under spridda artighetsapplåder ungefär som när nåt jävel
hållit ett alldeles för långt tal som bromsat upp en fest.

Jag ville köra en brödkniv i buken på mig själv. Det var så vidrigt.
Självföraktet visste inga gränser. Kollade Rheborgs halva gig
innifrån baren och försvann sen ut bakvägen. Ville aldrig mer gå upp
igen, aldrig nånsin igen.
Det här är liksom min jävla lott, tänkte jag, att lalla runt i
Synsamreklamen, småroller på burken och åka över till Mallis och suga
reklamkuk för några tapas och en halvkaraff husets röda. Att jag
lurar mig själv med att vara begåvad. Det var de enda tankar som
malde. Jag ville bli köttfärs på spåret mellan Slussen och Gamla Stan.
Johan ringde och straightade ut mig en aning. Han har ju också bombat
ett par ggr. Tillsammans med andra och själv, privat och som Percy.
När man står och undrar vad i helvete man gör där, varför man tror
att man har något att säga, när man är som en av tusentals bloggare
som publicerar sin dagbok på nätet och vilken inte innehåller ett
piss förutom nåt slags toalettklotter. Jag har bajsat här. Jaha. Tack
för infon.
Jag ska försöka lära mig något av det här. Kanske var jag för
nonchalant, trodde att det bara skulle komma som rinnande vatten. Det
gjorde det inte. Fan, vad det inte gjorde det.

Så dagen efter, förra torsdagen, flög jag till Palma. Kändes
fortfarande inte svinkul inombords. Men va fan, fyra dygns betald
semester, okay två dagars filmande också. Dags att sluta nära
självföraktet och bli lite vuxen igen.
Mellanlandade i Madrid. Det var rätt festligt hur de övertydligt på
planet innan landning bokstaverade de olika gaterna därifrån plan
skulle flyga vidare till allsköns destinationer. Palma K 79. P A L M
A K 7a 9a! Okay okay , jag fattar.
Madrids flygplats är en jävligt stor flygplats. Palmaflyget lättade
från J 28. K 79 ligger ungefär 15 minuters promenad från J 28. Bra där.
Fick reda på det av en slump efter att ha petat i mig en kvartett
chorizitos och ett litet glas San Miguel. Det satt fint efter ingen
mat på planet.
Jo, det finns mat på planet men jag betalar inte 8 € för en
gummibocadillo med senig jamon. Det är verkligen ett kanonpris, över
70 spänn för en macka. Det tar ju inte ens Foam och deras mackor är
så bra gör att man står ut med personalens uppsyn och svåra
östermalmstics.
Och sen det obligatoriska svenskmötet. En person man är relativt
tjenis med i stan blir plötsligt ens bästis och ska börja trolla med
boardingkorten så att man kan sitta bredvid varandra på planet. Bara
att lalla med. Äh, det var rätt trevligt, faktiskt. I taxin in till
Palmas Gamla Stan fick jag ett mess från Peppe som skrev en line jag
brukar dra på scen. Det gjorde mig rörd och fyllde på hjärtat med
lite kärlek igen.
Åkte direkt från flygplatsen till restaurangen där mina kompisar de
närmaste 3 dagarna satt och åt och började fyllna till. Planet
landade halv 10 och en halvtimme senare satt jag med blodkorv,
gambas, friterade pepperonis och ett glas rött.
Runt bordet satt förutom Bobby the director, en fotograf som heter
Per som är en underbar snubbe och fotograf, en producent som hette
Christian och som jag trodde var lax men han var så olaxig som man
kan vara om man inte är lax.
Kunden var tjecker så samtalen växlade mellan tjeckiska svenska och
engelska. Det är alltid lika kul att prata tjeckiska ett tag och
vända sig mot nån som inte fattar ett ljud och fortsätta med
tjeckiskan ett par meningar innan man kommer på sig själv och byter låt.

Vet du vad. Jag skriver resten om Mallis inom kort. Dels vet jag hur
illa berörd du blir när det är för mycket text och inga bilder och
dels är jag trött och behöver sova efter Vincents hostnatt. Mallis
var svinskönt, giget där smidigt och kul, och kontakten med folk jag
knappt kände blev varm och nära.
Mallis del 2 i en tvångsblogg underkonstruktion.

Slutligen.
Förortsungar, en charmig baggis men tack vare sitt Politiskt Korrekta
ämne, är det b ä s t a och f r ä m s t a konstverket på filmduk
skapat i Sverige år 2006. Herre Gud.
Däremot var det underbart att se Sissela Kyle och Cecilia Frode in
action. Efter deras uppträdande är det inte konstigt att storheter
som Krister Henriksson, Eva Röse (med trendiga up-to-date anti-man-
skämt typ skrivna av nån skitnödig Metrokolumnist) och Björn Kjellman
lämnat tajmingen i logen och kom av sig.
Leon säger efter att Nils Petter tagit emot sin hedersbagge att han
tycker att Izabella Scorupco borde få en hedersbagge, att hon
faktiskt varit med i en Bondfilm.
Helt utan ironi.
Jag har mycket att lära av Leon. Och av många andra. Problemet är att
jag ofta kommer på det efteråt i stället för när jag har dem framför
mig.
hörs snart,