grannsämja

En av mina grannar ska flytta. En av de två pre- medelålders (eller ja vad heter det när man är i 35årsåldern), som preteen men innan man blir mer vuxen än man önskar, grannar, ensamstående kvinnor som har katter. Vi sågs i trappan igår och jag gav henne en kram efter att hon tackat mig för alla gånger jag kommit hem eller lämnat huset glatt visslande.
Hon har även sett mig nyspydd efter en flygplanstur, svag och lutad mot väggen vid tvättstugan.
Men det är även mycket hon inte har sett.
Hon har inte sett när jag försökt sparka till hennes katt för att den inte håller käften om nätterna eller jamar i fel tonart.
Och hon har nästan kommit på mig en gång när jag försökt spänna på mig hennes bh 80 D i tvättstugan, en hudfärgad utan stoppning.
När hon flyttade in i huset gick hon alltid med blicken nedböjd och luktade djur. Lite slitna jeans på det där whitetrashiga sättet, alltid nedstoppade i stövlarna. Jag tänkte direkt att henne ska jag nog på ordning på.
Men åren gick och hon fick ordning på sig själv. Och nu var hon redo för det slutgiltiga steget; att lämna katthelvetena för en riktig relation i stället.
Jag önskar henne all lycka.
Den andra grannen, mökmunnen, är kvar. Hon som bor under mig och har ett altare byggt av cigg hemma. Vi har tagit ett snack.
En kväll innan jag drog till Prag för en knapp månad sen öppnade jag fönstret i sovrummet som vanligt för att släppa in frisk luft inför nattens äventyr och sömn och får direkt en generös pust av niccot från mökmunnens sovrumsfönster.
Om hon vill dö av sängrökning så är det svinokay med mig men jag vill inte känna en partikel, vare sig av tobaken eller hennes brända kött bortskrapat från det senaste fyndet från Jysks bäddsoffelager, i min eller mina barns näsborrar.

I alla fall. Jag är tillbaka från Tjeckien. Allt där rä ju precis som vanligt, men ändå annorlunda för varje resa. Jag gillar att vara där för att slippa vara här. Vara där för att min egen närvaro blir tydligare för mig själv. Vara där för att inte behöva vara ängslig för att undra över vad nån här tycker om nånting i ett sammanhang i vilket jag ingår.
Jag är mindre rädd för saker i Tjeckien. Saker det inte finns anledning att vara rädd för. Saker som egentligen bara är fantasifoster som föds och aborteras naturligt in och ur ens medvetande.
Och anonymiteten. Att få vara det i sitt modersmål. Och lugnet, gränsandes till ingentinget, ute på landet, bara en liten bit utanför Prag, det är svårslaget.
njutningen ligger ofta i också att, faktiskt, inte behöva dela ensamheten med någon. Självklart saknar jag Vincent och Leon och min M, men inte så att jag klättrar på väggarna.
Det är så enkelt att inom loppet av några timmar byta om till ett nytt liv, börja om på nytt men ha alla erfarenheter intakt.
Teatrar, flanera genom stadsdelar, veta att jag närsomhelst kan försvinna. En oerhörd lättnad och frihetskänsla.
Egentligen är inget konstigt alls.
När jag var barn och morsan och brorsan ville åka till Rhodos valde jag utan att blinka att hellre åka till Tjeckien och vara med kompisar, moster och hennes man, eller mormor och morfar. Det var så mycket jidder och jobbigt hemma. Att byta ut det mot snällhet, god mat som man fick äta i den takt man behagade, inga höjda röstlägen, inga provokationer, ingen rädsla, inget stryk samt uppmuntran var lätt som en plätt.

Läsningen, medhörningen, talet; det mesta blir mer meningsfullt för mig i Tjeckien. Jag tar saker mer på allvar och blir även själv tagen mer på allvar. En inte helt dålig gissning ärm säkert att jag blir mer tillgänglig. Och det kommer av att människors närvaro är mycket tydligare än här i Sverige. Både på gott och ont. Tjecker kan vara så dryga ibland att det nästan blir som en dålig film men simultankapaciteten, förmågan att snabbt kunna röra sig på olika sinnesnivåer uppskattar jag mycket, samt den svarta självironiska humorn.
Jag anstränger mig allt jag orkar här hemma för att se och höra med samma ögon och öron.

Jag tvättar och lyssnar på musik. Ska strax dra iväg och spela sqaush och inte förlora ett set. Är på svinbra humör. Har sovit bra och farmför allt haft en underbar helg med Leon. Vincent har börjat äventyra mer på egen hand och sova över hos kompisar.
Men ingen alkohol eller cigg eller dåligheter. Han kan vänta på sin första fylla ett tag till. Kanske en folköl med mig i Tjeckien nästa år när Vincent är 16. Det låter bra.

Jag chattade just med Paul Tilly, en reklamhorekollega, samt till mitt förtret fick jag reda på, även komiker kollega.
Tror att han kan vara bra. Han har ju helt klart en komisk ådra, funny bones i kännarkretsar.
På söndag får vi se vem som blir vems flickvän på Big Bens scen.
Livet är bra, även när det inte alltid är det.
Man är bara så jävla bortskämd med allt bullshit runt omkring att man gnäller av bara farten ibland.