långsinta tarmar

Jag tycker att det är intressant med folk som bestämt sig för att inte gilla mig, vars biorytm störs så fort jag kommer in i ett rum, och som sen lagrar mina "felsteg" för varje gång de träffar mig. Räknar dem, memorerar dem; i smyg håller dem emot en som en landsortsadvokat.
Jag träffade en sån person i kväll på Södra Teatern efter att ha avnjutit en riktigt jävla bra komiker, på gränsen till spoken word. Doug Stanhope.

Jag kunde naturligtvis skita i att kommentera en händelse som bara går ut på att lyfta fram en negativ energi och i stället njuta av och delge av den senaste tidens fina stunder av kärlek med mina barn och M och bra samtal och längtan efter att vara i Prag om några dagar igen och kvällens svinbra stand up på Södra Teatern som var så inspirerande.
Men när något blir så fjortisaktigt tydligt som i kväll; och jag har verkligen inga problem med att man inte kan älska alla, så kan jag bara inte låta bli att ta upp det i alla fall.
En stackars "kollega". Jag har inga komikerkolleger. Jag är ingen komiker själv för det första, och för det andra är människor omkring en antingen intressanta eller inte.
En kille som varje gång jag kliver in hans närhet, dvs befinner mig i samma lokal som han, får han problem. Problem med min manlighet, problem med sin manlighet, problem med att jag är roligare än var han nånsin kommer att bli, om han så flyttar ihop med Johan Glans och studerar honom med lupp och mätsticka.

Som man är på scen är man i sängen. Ju mer man tänker och försöker få till det ju tråkigare blir det.
Vad tror han att han har att komma med om han demonstrerar en antipatisk hållning varje gång vi säger hej, inte le och bara se ut som om han inte skitit på tre veckor.

Vi kanske skulle kunna bli asbra kompisar om vi bara gav det lite tid. Vem vet.
En kväll i sommar så uppträdde vi på samma ställe. Jag var övertänd och det gick riktigt bra, min kuk var störst i stan och jag levererade. Kanske ett av de fem bästa gigen jag haft, och det snart 100 sen jag satte igång med stand up för 2 år sen.
Han gick upp efter mig och det var en otacksam uppgift.
Jag var roligare, hade större kuk, snyggare flickvän, snabbare bil, fastare skinkor, spänstigare gångstil, you name it.
Okay, snubben har mer hår. det ska villigt erkännas.
Men sen dess har han inte tålt mina tarmar.

Oj, och vet ni, som det brukar vara så tappar man plötsligt intresset av att dissa nån som ändå inte ingår i dagens rätt en endaste dag under året så det här bara slutar så här tvärt. Jag kom på andra saker som är mycket roligare att ägna tid åt.
Jag längtar till Prag. Om fem dagar är jag där.
I morgon är det kalas för Vincent 15 år. 15 år.
I den åldern var jag inte kul att vara i samma rum med.