Oftast någon annanstans

Låt oss inte lura varandra. Bara för att meterologer säger att sommar heter det när medeltemperaturen är över 10 grader (gäller det över hela världen?) så vet vi som inte är uppväxta i Östersund att sommar är något helt annat. Sommar är att man utan att blinka kan bestämma någon form av utomhus aktivitet juni-augusti utan att ha en betongfast plan B i bakfickan.
Jag är svårt asocial. Ofta när jag kommer utanför stan, som till exempel i helgen, så märker jag hur extremt skönt det är med frånvaron av människor. Nu senast i skogen i helgen där jag plockade svamp och ibland pratade för mig själv. Både vanligt prat och testande nytt material samt upprepande något bra som Vincent eller Leon har sagt under sommaren.
Visserligen har jag haft kul de senaste månaderna när jag uppträtt, eller de få ggr jag varit på lokal och festat, men för det mesta är det skönast att vara själv, vara med barnen, vara två, vara härifrån.
Jag tror att oavsett om jag får fler barn så kommer jag att resa mer, oftare och längre perioder till Tjeckien. Och vid sidan av nöjet, glädjen och kicken i att uppträda så får jag allt svårare för större människosamlingar.
Ju mer insikter och kunskap jag har om hur vi rent generellt funkar, desto mindre överseende har jag. Det är kanske en paradox.
Jag kan drabbas av oerhörd ömhet för folk som inte har så bra koll, som liksom lever efter nån annan slags mall; vilken vet jag inte; så att jag kan hjälpa till. Jag tycker om att få ögonkontakt med människor.
Ibland när jag drabbas av en attack av ödmjukhet söker jag upp folk jag inte har någon som helst relation till. Bara för att ett kort ögonblick leva i fantasin att allt kan börja om på nytt.

Jag vet faktiskt inte varför jag begåvats med så dåligt tålamod att jag tycker de flesta sammankomster med fler än typ 4 pers är tråkiga och sega och utan större mening; bara en massa upprepningar från saker jag hört om och om igen. Oftast är ett samtal mellan två människor mycket intressantare och mer givande.
De enda människor vars livsoerfarenhet jag verkligen lyssnar till är Vincent och Leons.
Om de två inte fanns skulle jag starkt ifrågasätta min förmåga till empati och medkänsla.
Det där är en sånt idiothypotetisk resonemang.

Om jag bodde i en container eller under en bro skulle livet också vara annorlunda. Eller om jag var religiös. Då skulle säkerligen ödmjukheten ha en betydligt centralare del i livet.
Jag skriver allt mindre publicerat. Vet inte varför. Vet inte för vem jag skriver förutom mig själv.
Dålig ingång om man vill vara författare
Kolla in Facebook. Jag vet inte varför jag är med där. Jag har nästan 300 "vänner". Hörs kanske med tjugo av dem någorlunda kontinuerligt. Ibland deletar jag nån lite random choice för att denne utan någon som helst ond avsikt skickat mig något. Kan vara allt från inbjudan till en grupp till en fiktiv present; allt sånt virtuellt som inte betyder ett piss.
Lika lite som det är tanken som räknas. Det gör den inte.
Jag har några klasskompisar på Fejjan som bara är där. Alla vänner på FB skiljer sig inte nämnvärt från de frimärksalbum jag hade som barn. Jag tog fram dem en gång om året och räknade dem och tittade på dem och undrade om något av dem kommer att vara något i framtiden. Tror att jag hade 3-4000 frimärken. Att jag till och med prenumererade på dem
Jag har ingen aning om var dessa album är idag.
Det fanns frimärksgrupper jag fick erbjudande att gå med i via de utskick som hamnade i brevlådan. Jag gick inte med i en enda. Ibland undrar jag om någon nånsin såg min frimärkssamling. Tveksamt om den någonsin fick vara föremål för nån tjejs beundran. Knappast.
En gång, ibland två, tog jag fram hela samlingen, räknade frimärken, förde anteckningar på var ifrån frimärkena kom, katalogiserade nya jag fått från var jag nu fick de ifrån.
Vet inte var frimärkena är idag. Gissningsvis i en låda på morsans vind. Kändes liksom inte så aktuellt att ta med sig frimärken när jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder.
Skulle det brinna på morsans vind skulle jag bli ungefär lika ledsen som om nån hackade Facebook och raderade alla kontakter.

Ingen big deal egentligen. Jag vill bara dra härifrån. Oftare och i längre perioder.
Kanske fler som känner så; att det är därför som så många känns så trötta, så frånvarande, så vid sidan av spelplanen; för att de egentligen är någon annanstans. För att de inte vet vart de längtar mer än bort.

Fan, vad jag gnäller. Som en sån gammal gubbe som glider runt, rafsar fimpar i trottoaren med sin käpp och muttrar. Jag har definitivt en en sån fimprafsardag. Men på tal om det måste jag ta tag i grannbruden och hennes ymniga blossande som gör att man inte kan vädra
Har sovit på tok för lite i natt samt haft paranoida drömmar. Ska koncentrera mig på att skriva en krönika till en Sthlms tidning. Samt tänka på Vincent som fyller 15 på onsdag. 15 år. Swoosh sa det bara. Jag är glad över att han inte haft sin första fylla än. Att Vincent inte tycker att det är något han måste göra för att passa in eller få godkänt av en skock ängsliga märkesfjollor som tror att booze är vägen till insikt och mognad.
Vincent är svintrött på att höra mig säga hur han kommer att dra till sig rätt människor i framtiden, som liksom han uppskattar att man har något varaktigt i huvet i stället för högst flyktigt på sig eller i ansiktet, men det är ju så.

Hörde för några timmar sen att Lennart Swahn är död. Så har det sen över 20 år envisa ryktet om hans död slutligen hunnit i kapp honom. För mig är han mest John Blund. Vila i frid, Lennart.