kortare för att inte trotsa

Okay, jag ska verkligen försöka fatta mig kort.
Nu skriver jag ju aldrig här längre men för de handfull läsare som jag vet ändå tittar in här, så ska jag på deras inrådan fatta mig kort.
Jag vet att ni har bråttom så det blir inga större utvikningar eller fördjupningar.
Jag är inne i en intensiv period. En fixerad period. Jag är för tillfället mest fixerad vid vilt, att handla och laga vilt, samt att tippa olika matcher på en spelsajt. Viltet går asbra, spelet mindre bra. Jag spelar snålt. Max insats bruikar vara 30-40 kronor men det ändå på gränsen till missbruk eftersom jag 1. blir nedstämd när jag blivit lurad (dvs matcherna har ej slutat till min favör. 2 blir oerhört upprymd och känner eufori gränsande till storhetsvansinne när spelet slår väl ut.

Jag stod för en liten stund sen, efter att ha trotsat snöovädret som kom snett uppifrån, på Vivo vid Telefonplan. Det är en mycket bra butik. Jag handlar där alldeles för sällan.
Man kan ändå inte säga att jag trotsade vädret för trots är ju att man gör något tvärtom, vill vara motvalls, tycka annorlunda även om man i sitt innersta väsen ändå håller med, bara för att trotsa.
Ingen visste om att jag var ute i snövädret. Jag hade lika gärna ha rullat in mig i köksmattan. Ingen hade haft en aning.
Det hade varit trotsigare.
Nån hade säkert tänkt "det här är ett väder som Dominik säkert promenerar i", många av mina bekanta vet att jag gillar att gå omkring; ibland med ett mål, ibland helt planlöst. Men ingen kunde haft mer fel. Jag trotsade dessa funderingar genom att rulla in mig i en matta i köket; bara låg där, hade det obekvämt, och undrar om det var det här som kallades att ha ett liv.
"Skaffa dig ett liv för helvete!"
Det har jag gjort för längesen. Det här med mattan är bara en ytterst liten del av mitt liv.
Det är bara en marginellt mindre del än de flesta kontakter jag har, umgänget med andra människor och även att stå nära människor man aldrig kommer att se igen.
Som till exempel i en matkö som nu för en stund sen.

Det stod en tjej framför mig, med en sån färdiggjord och ganska otäck sallad; jag kunde bara urskilja falafell på etiketten. Tjejen var i 25årsåldern med slarvigt uppsatt hår, lite sjavig lös klädsel. Jag kunde säga i mitt eget huvud att jag sätter 40 spänn på att tjejen pluggar på Konstfack. Jag stod så nära att jag kunde stirra rakt in i hennes öra. Det var inte så rent. Hyn var slät och klädsamt osminkad, inte alls sådär pistagegrönt som mångas grundfärg just nu är, utan en beige len ton. Men örat var inte festligt alls.
Det slog mig att en kvinna, oavsett ålder, uppskattar att man diskret påpekar att hon har läppstifft på tänderna. Att jag faktiskt inte en enda gång i livet varit med om att en kvinna som fått påpekat att hon har läppstifft på tänderna blivit annat än tacksam.
Och då står man ju också nära. Tunnelbane- eller matkönära.
Men att knacka en tjej på axeln och diskret säga "du borde styra upp ditt öra, det är lite krämigt i örongången" är kanske inte lika rumsrent.
Att stå så nära att man ser en röd tandkant är go, att se bärnstensgodis vid örongången är inte okay alls.

Jag packade ned varorna som ska ätas ihop med rådjurssteken, satte på mig handskarna, drog luvan över skallen, kände mig faktiskt som en kärring, trots att snön yrde utanför, och spatserade ut. Medan snön bäddade in mina fotsteg och en gammal Vangelislåt gick på i Poden (man slipper skämmas när man är den enda i världen som vet om att man har ett par Vangelis- eller Enyalåtar i lurarna), tänkte jag på hur nära jag var att skapa kontakt med en främling vars öra inte var i bra skick, men att det ändå bara blivit fel. Om man stått kvar vid Vivohörnet i telefonplan hade man sett den beiga dunjackan och svarta mössan försvinna bort mot Svandammsplan.

Nu borde jag sluta. Eller hur. Det är redan för långt för ett blogginlägg. Du har redan slutat läsa. Det är helt okay. Precis som jag gillar att promenera ensam så gillar jag att prata för mig själv också.
Jag pratar för mig även när jag står på scen.

Snart ska jag ha middag hemma. Alltså en bjudning. Det tycker jag om. även om det är en extremt liten del av mitt liv; att ha folk hemma och bjuda dem på mat. Då måste jag trotsa en gammal sida av mig själv som går ut på att vilja sluta bjuda folk som låtit sig bjudas på middagar och fester 34 ggr men aldrig bjudit tillbaka. Människor vars hem jag aldrig sett. En miljö jag uppenbarligen anses opålitlig i. De ggr vi ses är de ggr jag bjuder på middag eller fest eller då vi råkar ses på stan och den andre personen säger "gud, vi måste ses och käka och dricka lite vin och snacka lite.
Ja, det vore kul tänker jag och bjuder in till middag 4 månader senare.

I morgon ska jag tjuvläsa en dagbok från 1989. Se vem jag var för 20 år sen och vad som är kvar. Vad som är bra och vad som är dåligt. Hur outvecklad min hjärna var, hur utvecklad lusten var.
Tror uppriktigt sagt inte att jag kommer att hitta så mer i det livet än vad jag har idag. Gillar ganska mycket samma saker sen några år efter gynnasiet. Gillar folk som har något att säga bara de säger det på något sätt; har aldriug haft tålamod för gissningslekar. Gillar tydlighet, om så nyanserad. Ögonkontakt. Att titta. Och kontakt. Inget konstigt egentligen.
Plus att det finns två personer som alltid kommer före mitt liv. Ibland ett par till. Och det är definitivt fler än 1989.
Jag väckte dessa två människor med thé, påläggsbuffé och Bach i morse när det var mörkt, för att lindra plågan över att behöva kliva upp i svinottan första dagen efter jullovet.

Vet du, om det här blev för långt så låtsas att du slitit ut två sidor ur en bok av en författare du uppskattar. Och läs aldrig klart resten av boken. Det blir så långt då och du missar en massa ur det liv du skaffat dig.
Och Gott Nytt År! Det här är 2009, ett gott nytt år.