Gulnande

Jag vet. överskriften är inte askul men lönnen utanför vardagsrumsfönstret har gulnat i sån oerhörd takt sen jag kom hem från Prag att man nå.ästan kunnat se gulnaden med blotta ögat.
Om en halvtimme drar jag för att möta upp Leon med en mobilladdare han sumpat. Han tappar ofta saker han inte använder. På sätt och vis är jag glad över att mobilen inte har en naturlig plats i Leons liv. Det är inte naturligt att en 11 åring har mobil.
Det är bara sjukt och ett kontrollpåhitt av mammor.
jag längtar nästan dagligen över att det ska ske ett seriöst attentat mot internet och det mobila telefonnätet.
Jag åt indiskt till lunch och tinade sen en lussebulle jag bakade med killarna förra året runt Lucia. Att bröd och bakverk skulle hålla sig 2-3 månader i frysen är inget annat än ytterligare en av de svenska bortskämda myterna. Allt ska slängas, en siffra bestämmer när något går att äta eller inte. Näsan och munnen har inget att säga i saken.
Domen faller i köttfärsmålet.
Folk diskuterar köttfärsskandalen på tunnelbanan medan de nyser i sina händer och smetar in stolpar och gratistidningar med sin bakterieflora. Atjooooh, rakt ned i högerhanden, tittar i handen, oj var ska jag torka av det här...ja, jag vet, i handen på nästa människa jag hälsar på.

Såg för jag vet inte vilken gång i ordningen sen den blev till 1990 Veronicas Dubbelliv. Den är magisk. En nödvändighet att varva med för att komma tillbaka till en normal takt efter att ha hjärntvättats med snabbt, färdigtuggat och ofta utan innehåll eller framtida behållning. Kieslowski, vilken förlust!

Igår var den månatliga smygläsningen av Nöjesguiden. Ingen läser den på plats; alla tankar Smirnoff Ice och Budweiser nonstop till den tar slut och sen töms lokalen inom en halvtimme, inom en kvart om det vill riktigt illa.
Jag står med Faje, en underbar person jag inte känner men vi fann varandra direkt för ett par år sen på just en av dessa smygläsningar. Vi blir på bra humör så fort en av oss säger hej.
Han tyckte att jag skulle börja blogga för Nöjesguiden.
Vad ska jag skriva om då, sa jag och pekade på en änslig kille som just anlänt. Svårt uppstyrt hår, röda tajta jeans, stor stickad halsduk och en kalvskinnsväska. Typ, hej jag precis landat från Geneve där jag gjort reklamfilm för kattmat. Kexchoklad för katter.
Såna lirare som står och snurrar elva varv för att bli säkra på att deras entré är uppmärksammad.
Undrar när det blev så. Att man tycker att man är värd en spotlight trots att man inte har annat att visa upp än sin nya frisyr.
Om man skulle backa bandet, då dokusåporna började, de det futtiga och bonnigt depraverade, hjonen som brölar ikapp under dygnets alla timmar, då detta av nån anledning förenade folk till den grad att man blev utanför i diskussioner på arbetsplatser och i skolor om man inte kollade frenetiskt.
Som dagis. Ungarna vrålar bara för att någon anna vrålar högre. Och sen släpper det inte.
Precis som vissa som bara måste berätta för hela tunnelbanevagnen vad deras liv just nu går ut på.
Jag kan svära på att minst 20 procent inte har någon i andra änden av luren.
Det måste vara nån slags terapi där vi alla runt omkring är den hummande terapeuten som nickar och förstår. Som utdelar nån slags rätt att var människas liv lika plötsligt som obehagligt ska vara on display, som en julbord uppvärmt för 8 ggn.
En pesthärd tjufem resor värre än en dag gammal köttfärs.
Nåt sånt skulle jag vilja blogga om. Måste bara vänja mig vad ordet, som jag ofta förknippar med en synonym för att gå på muggen.

Ska strax hooka upp med Leon som är på sin animationskurs. Som ägnar sin fritid med att skapa något. Jag följer honom hem till hans mamma. Min barnvecka börjar i morgon. Trots att Vincent inte längre är barn och börjat hänga mer och mer med kompisar, Hans barndom gulnar inte lika snabbt som lönnens, men ganska snabbt.