ingenmanstillstånd

Det är ju den egna känslan som räknas. Och är den egna känslan inte bra så spelar det ingen roll vad andra säger.
Man vet när nånting är bra eller inte.
Känslan av osynk gör att man lätt blir handlingsförlamad. I nåt slags fåfäng väntan på känslan ska vända gör man ingenting, är ingenting, blir ingenting.
Jag har ingen historia, ingen framtid, bara nuet och i det finns ingenting. Inget jag någonsin lärt mig är just nu till någon nytta, allt jag sett, allt jag hört, alla tusentals människor jag träffat, samtalat med och delat upplevelser med är just nu värda... någonting....men vet inte vad eftersom jag inte kommer åt det.
Jag river ut lådor för att finna något som påminner mig om att jag levat fram till idag.
Jag tittar på sakerna som är rekvisitan i mitt hem. Rekvisita som jag skulle bli upprörd om nån tog ifrån mig, men som just nu inte fyller någon som helst funktion.

Datorn som kopplar upp mig med möjligheter över hela världen blir bara en påminnelse, en klumpig post-it lapp på vilken det står - ingenting.
Inget av det som pågår nånstans påverkar mig. Allas liv och tankar, händelser och rörelser, det de ser och hör; inget ingår i mitt nu. Jag är ingenstans.

Att kunna komma åt allt gör mig stundtals lamslagen. Men även att inte komma åt någonting.
Det är bara känslan som har samma verkan som om man ramlat och slagit sig så olyckligt att minnet blivit bitvis raderat och bitvis förvrängt.

Vem var jag i onsdags. Varför var jag så glad, vilka intryck gjorde att man såg mig på ett visst sätt.
Jag är övertygad om att vissa dagar ska man bara inte vara bland folk. De drar sig undan, ser att jag är bad news. En man utan egenskaper. En man utan en historia. En man som ser ut som en man men som är något ogripbart och konturslöst.

Ibland är livet så futtigt. Ens egen person så futtig. Så befriad från personlighet och något varaktigt.

För att nästa gång, kanske redan i eftermiddag, titta på den här texten och kunna svära sig fri från att den känslan dominerade hela ens vara.