Com Hem bjuder till

Fick inte iväg detta igår pga nya festliga Comhem. Ni som tvångsbytts från Chello vet exakt vad jag snackar om. Ni som haft Comhem från första början. Hur står ni ut. Är Comhem och Connex samma företag.
Har suttit i telefon med supporten i över en halvtimme under morgonen. En underbar paradox är att all spam släpps igenom, även till oss elitister med Mac, men jag får inte skicka mer än 49 mail i taget och dessutom per timme. Vilket innebär att många av er får old news.
Chello hade iaf den goda smaken att låta alla spam fastna i ett filter i huvudservern. Men inte Comhem inte.
Bara under gårdagen fick jag över 50 spam. Vet inte vad som var mest irriterande; att behöva deleta skiten eller den uppriktiga glädje jag kände när jag kom hem med barnen och såg drygt 60 mail i inkorgen.
Trodde att jag av nån anledning blivit populär, eftertraktad, ett villebråd för press och anonyma beundrare, filmregissörer, människor i behov av vägledning osv osv. Men det var de gamla vanliga erbjudandena; mer pengar, mer mediciner, mer aktietips och ännu större penis.

Hej och gott nytt år. För visst är det gott. Gott är gratis, heter det väl. Och nytt. Allt nytt är också gratis.
Erkänn att du blev lite nervös när tvångsbloggarna plötsligt dök upp så tätt i slutet av december. Det beror bara på en sak. Att jag pendlat från försmådd älskarinna till hålögd stalker som råkar stå i porten mittemot varje morgon. Varje morgon.
Och som när du passerar ett av dina fönster ser det som ett hemligt tecken att allt är klart; att vi rymmer till helgen.
Svara inte på bloggarna. Jag vet att jag talar till en stark minoritet av er. Ni som bara ligger som Elvira i Scarface och väntar på att bli kliade på magen, i nacken, i shoppingbagen, kort sagt: mottagare.
Ändå glider ni, samma mottagare, omkring och gnäller på hur ni bara ger och ger och får så lite tillbaka. Så mycket investering, så lite avkastning.
Med med all denna generositet måste rimligtvis några bekräftelsejägare ha proviant fram till 2026. Var finns de, alla de generösa som aldrig kan säga nej till en ryggkliar-allmosa, till ett vänligt ord, ett gratissamlag, en kram, en extra timme på jobbet, tacka för en komplimang - returnera den, le tillbaka i stället för att höja ögonbrynen (varför ler du, vad vill du, är du bokstavsbarn).
2007 är året då alla givare, nej, de riktiga givarna ger sig till känna. Som japanerna i djungelgrottorna som efter 30 år trodde att 2a världskriget fortfarande pågick.
Bra att de flesta av er aldrig svarar på veckobreven, detta skulle bara uppmuntra mig och jag är den värsta sortens klister som får för mig att vi ska käka söndagsstek om nån så råkar komma åt mig i t-banan. Denna uppmuntran skulle få din spammail att framstå sällsynt lika som en inbjudan till Nobelfesten.

I går natt medan stormen rev sönder vintern drömde jag om att jag satt vid hissen i huset på Skeppargatan där jag växte upp. Jag satt och åt vidrig grillkorv (42 % "kött") med räksallad (12 % "räkor") till jag mådde dåligt. I en lucka intill hissen låg två par bassängfuktiga kalsonger vilka jag hade för 15-20 år sen. Inrullade i ett av paren låg Vincents första klocka invirad.
Därefter gick jag bort på middag intill GIHbadet hos en tjej jag tycker extremt mycket om, och har jobbat med, men träffar alltför sällan. Jag var mätt på bukfylleskit, sjavigt klädd, hade inget med mig, vare sig till värdinnan eller någon flaska, och dessutom rejält sent; kort sagt jag kom som en riktig bonnläpp.

Är jag politiskt helt efterbliven som inte förstår dreglandet från så många käftar som mer än antyder att Carl Bildt är slut på grund av optionerna i ett företag han j o b b a t för. Denna djupa längtan efter att Bildt ska få komma snyftandes, be om ursäkt för att han på något sätt tjänat pengar på annat än att vänt jord för hand på en skånsk åker alt vunnit på Lotto, och sen dra sig tillbaka till sitt tidigare obetydliga liv som internationell statsman. Återigen lyser alla givare med sin frånvaro. Återigen är det smutsigt och vulgärt att högutbilda sig eftersom det ofta för med sig en automatik att man föraktar folkhemmet, den lilla människan, gräsrötterna, givarna, offren, de som plockar smulorna i gränderna efter att borgarna ätit sig grismätta. Gäsp.
Jag röstade borgerligt trots att jag nog i sanningens namn nog är mer lagd åt socialismen som grundidé, (vem är inte det - egentligen) men jag kan inte rösta annat än borgerligt eftersom jag aldrig i livet skulle delta i den här gigantiska kören av "givare" som bär på en så stark längtan efter att få sticka sin rostangripna IKEAgaffel i ryggen på den som vill ha ut lite mer av livet än att glida runt och muttra om oturliga och orättvisa omständigheter.
Oj, vad rörigt det blev. Det började bra. Bildt och hans aktier är inte skitsmidigt, men det som stör är den kollektiva längtan från pöbeln att Bildt ska klä sig i vedsäck och gå kutryggigt genom socknen och be om ursäkt.
Men Carl Bildt har skött det här jävligt illa. Var är hans berömda tydlighet. Otydlighet i situationer som kräver motsatsen underminar respekt och integritet. Finns det ingen i Calles närhet som kan säga att han liktar illa ur munnen och hur enkelt det är att fixa det. Lika enkelt som att retuschera bort ett huvud från ett fotografi och ersätta det med ett lika glatt.

Det blev inga vanliga nyårslöften. Jag vet aldrig vad jag ska lova. Jag gillar inte att lova saker.
Det är helt okay att folk inte har tid, har mycket (körigt) just nu (oerhört flexibelt - från några minuter till flera år), har ditt, har datt. Det har alla, och människors olika vikt beror på annat än bantning och ont om tid. Men vårdar man inte relationer så är de inte lika lätta och självklara att ta upp som ett inte färdigspelat sommarYatzy från -95.
Det löftet håller jag varje år. Att höra av mig till de som vill det och blir glada av det. Och som återgäldar det. Som inte bara låter det forsa tid, de inte har, för att det är så mycket nu. Det behöver inte vara livsviktiga relationer, men...å andra sidan, är inte ett liv utan kontakt med omgviningen dött, levandehålls det inte genom att vårdas. Gamla vänskaper liksom sprillans nya.
Det dyker upp bra folk från de mest oväntade skrymslen - liksom andra försvinner, för en stund, ett längre tag eller förbi den magiska gränsen då man glömt att tänka på dem för att det plötsligt står 8-0 i obesvarade samtal de senaste 3-4 månaderna och förslag om att ses och umgås.
Det är inte prestige eller stolthet att tröttna, famnen är alltid latent öppen, men man kan inte kramas mot nåns vilja.

Registrera alla man möter, vad mötet gick ut på, vem det var, vad det var för vibbar och vad man tänkte på under mötet. Det blev mitt enda nyårslöfte. Det är inget nyårslöfte, det är ett heltidsjobb.
Fy fan vad rörigt det blev, det höll i sig i tre dar, trots att jag varit nonstop med killarna och haft massor av tid (jag vet, det är helt otroligt; all den tid ingen har; den har jag fått, mina dygn är mellan 43-54 timmar långa, jätteskönt, tack!) , så blev det alldeles för mycket nya tankar. Plötsligt hade jag tjugo nya människor i mitt liv varje gång jag gick till Konsum för att handla mjölk och tillbehör. Jag vågade till slut inte titta upp eftersom jag då tvingades skriva ned det som hände.
Efter tre dagar var dagboken så fullklottrad av folk jag inte vet vilka de är att jag höll på att bli galen.
Vincent och Leon tyckte det var en dålig idé. Leon hade dessutom vänligheten att då jag hade en lättare huvudvärk för ett par dagar sen delge mig att det kanske var en hjärntumör. Det var inte en hjärntumör. Det vara bara lite slarv med maten.
Jag lagade spaghetti med vongole och sen kollade vi på foton av deras pappa som ungdom. Jag kände hur jag förvandlades till mina söners polare. Vi såg foton från då jag var lika gammal som Vincent och står på skolfotot, längst bak, försynt i bruna machesterbyxor som slutade strax under naveln. Vincent börjar asgarva. Leon hakar på och jag med. Vi sitter på mattan i vardagsrummet och garvar åt en fjortis och hans blyga snebena och höga byxor. Och den killen är jag. Det här året kan nästan inte ha börjat bättre.
Vi åt julkakor och fick ont i magen.
Jag hetsåt. Som alltid när jag äter sött. Jag äter till det tar slut eller till jag inte orkar äta mer.
Morsans julkakor brukar vara toppen men denna jul hade hon bränt nästan rubbet av den ena sorten och trott att ingen skulle märka något bara hon hade det brända nedåt och öst generöst med florsocker på ovansidan. Det blir svårt när kakan är 6mm hög varav botten 2mm svart och stenhård cancer.
Men de andra kakorna är kanon och vi slukar dem som....julkakor.
Leon blir mätt och sitter med öppen mun och stönar.
- Vad säger din mage om all mat, Leon.
- Den säger att om det kommer en tugga till av nånting så vill den inte vara ihop med mig längre, sa Leon.

Idén med att skriva ned alla möten är kul, men omöjlig.
Det positiva med att vara fullständigt närvarande vid alla möten, alltså verkligen anstränga sig för att ta in allt den andre personen går ut på och känna in atmosfären gör att man kommer i närheten av att vara fullständigt fri från fördomar.
Det ä r naturligtvis en absolut omöjlighet. Att vara nyfiket 4 år och moget 40 samtidigt är en extremt svår balans.

- Man såg en iPod Nano i början och då visste man att det var en svensk låt som inte skulle vara så bra.
Leons kommentar när en Petterlåt körts i en dryg minut på MTV.
Vincent och Leon fick varsin mp3-spelare i julklapp. De har tagit en massa musik från min iTunes, från plattor och laddat ned.
Jag blir otroligt glad att de gillar riktig musik och aldrig tyckt att Hitz for kidz, smurfar på dåligt tjack i 220 bpm, är annat än ren skit.
Vilka fighter jag tog då Vincent gick i lågstadiet och nån förälder alltid kom dragandes med Absolut Kidz 21 för att det var liksom det våra barn skulle ha i bakgrunden till sina kalas; Absolut Kidz och kokt sprucken korv. Bara det bästa är gott nog för våra guldklimpar.

Leon gillar ACDC, Greenday, och lite hårdare grejer, men även Supertramp och Bob Marley. Vincent gillar Snoop och Snook och Bob Marley. Och lite hiphop. Men kan även tänka sig att lyssna på nån ballad då och då. Precis som sin far som kan rotera i vaniljsås till smekande toner.
Tyvärr ville vare sig Vincent eller Leon ha nån brassemusik. De kanske har fått nog av den genom åren från stereon.

Varje år ställs frågan om man ska förbjuda nyårsraketer. När ska man förbjuda hundar?
Jag ringde till hälsoministeriet i Beirut, Libanon, dagen innan nyårsafton för att höra hur de gör med sina hundar. Om de hundar som går hos en psykolog vet vilka smällar de ska bli rädda för alternativt hacka i sig och leva med den 31a december. Han bad att få återkomma.
Det ska jag också be att få göra.