Sunda förhållanden

God fortsättning,

hur dålig än julen har varit och hur trött du än är på att träffa folk du "måste" träffa under julhelgerna, så god fortsättning. Det finns så mycket mer julhelger kvar. Så mycket mer att beta av nu när du äntligen har ledigt och inte vill annat än att rusa runt i 5 G så att huden ligger uppkavlad på kinderna som veckad marsipan.
"Du, vi måste ses under julhelgerna"

Hur mycket jag än vägrade bli förkyld gick det inget vidare. Jag vaknade på Juldagen med gips och cement i näsan och förutom med hjälp av spray vilket jag använder bara då jag ska sova sitter förkylningen rätt bra fortfarande. Blämmor i ansiktet och nacken, fnasigt runt näsan, torra fläckar under ögonen, ingen lukt- eller smakförmåga, ingen större lust att göra saker öht.
Å andra sidan har jag knappt varit sjuk alls under året.
Dessutom finns småsaker att glädjas åt, att upptäcka och förundras över bara man tittar upp från tidningen eller reklamskyltarna för ett kort ögonblick.
På Julaftonens natt då jag var på väg hem efter en ovanligt behaglig och rytmisk julafton klev det ombord en kvinna på Östermalmstorg. Hon var välklädd, snygga örhängen och ordnad frisyr så att man kunde se den fina nackmuskeln bakom örat och vilken även gjorde att örhängena verkligen kom till sin rätt. Hon är i dryga 30årsåldern. Sparsam make. Hon bar kjol i rutigt grön beige tyg och en beige rock. Hela intrycket utgjorde en snygg människa som kan föra sig är tilldragande. Men kvinnan är inte speciellt öppen för omgivningen. Varför skulle det strax visa sig.
Kvinnans partner sätter sig mittemot, eller njae, snett mitt emot; kvinnan sitter på gångplatsen, partnern vid fönstret. Partnern är mörk och klädd helt i svart.
Kvinnan lutar sig nästan omgående mot partnern. Svårt att säga om de grälat, om gamla sår rivits upp, om någon sagt nåt olämpligt vid fel valt tillfälle. Kvinnan söker partnerns blick. Hon ligger rätt lågt, nästan på samma sätt som då en flicka söker bekräftelse av sin pappa, tagit sig mod och lutat sig fram för att visa att hon vill försonas.
Partnern stirrar som ett fån. Först ner i sätet, sen vänd åt motsatta bänkarna med uppdragna axlar. Det är helt omöjligt att se vad partnern har på hjärtat, eller i huvet; blicken är tom på gränsen till frånvarande. Sporadiskt möter partnern kvinnans blick vilket verkar mer vara av misstag för att huvet vrids åt det håll kvinnan sitter.
Det är verkligen omöjligt att avgöra vad som står på. I tre stationer sitter kvinnan framåtlutad och väntar på ett tecken, en öppning, hon ser inget annat i vagnen än partnern. Kanske är det hennes fel att de varit tvungna att lämna aftonen. Hon ville ju be om ursäkt för något. Eller visa sig tillgänglig oavsett vems fel det varit att kvällen slutat på det här sättet. Kvinnan ville helt uppenbart inte gå och lägga sig på det här sättet, i denna stämning, på självaste julafton.
Det som gjorde att jag redan efter en station glodde på kvinnan med munnen arrogant lätt öppen på glänt var inte någon empatisk störning, eller att jag inte respekterar två människors psykiska dynamik och de strömningar och spänningar som lätt uppstår kring jul.
Anledningen till att jag tog mig friheten att oombedd och tyst kommentera denna för kvinnan spända stund var för att henne partner inte var människa. Alltså inte att partnern betedde sig på ett inhumant sätt utan för att partnern var katt. Alltså katt som i djur, som inte kan prata resonera eller förstå referenser.
Katten satt som en katt i koppel på sätet och uppförde helt normalt för att vara ett djur. Den kollade efter eventuella framspringande möss eftersom den inte minns vad som hände senast den åkte tunnelbana; en mus kan hoppa fram idag, katten är alltid alert beträffande smådjur som plötsligt kan springa fram ur ett skrymsle. Katten hade inte en aning om varför matte var finklädd, varför hon satt framåtlutad som hon gjorde eller att det var självaste Julafton. Den var bara ett helt vanligt djur.
På Mariatorget tog kvinnan sin partner, utan att fråga om lov (tack och lov) under magen och upp i famnen. Sen dess vet jag inget mer om dem.
Jag hoppas att de är på speaking terms igen.

Speaking terms. Leon och jag tog en romantisk promenad för ett par dagar sen. Solen gick ned och vi gick över Gärdet mot squashen som stänger och flyttar till Kungliga. Leon sprutar ur sig saker om figurer i tecknarboken han fick i julklapp. Jag vet knappt vad han pratar om men intresserar mig så gott jag kan. Han byter plötsligt ämne.
- Táto, vi måste träna på lite kast innan judon börjar i januari igen.-
- Men tror du inte att ni kommer att gå igenom det mesta igen, att tränarna vet att alla barn är lite ringrostiga efter jullovet.
- Jag vet, men jag vill föregå med gott exempel för de yngre barnen.
Jag slutar gå. Gärdet brer ut sig bort mot Djurgården, gräset är ljusgrönt och himlen lilarosa. Inte en människa syns till. Jag tittar på Leon.
- Leon, vet du om att det är omöjligt att ha en bättre son än dig.
- Vincent då?
- Och Vincent med, så klart.
Sen fortsatte vi att gå och prata mangafigurer.

På vägen hem stannar vi förbi Fältöversten och jag frågar inne på ICAn om de kommer att ha sin skaldjurseka fylld med is även i år.
Jodå, dagen innan nyårsafton samt nyårsafton. Löjrom också, höjer en snubbe rösten bakom mig. Löjrom också, säger kille i fiskdisken.
- Táto, rom vet jag vad det är men vad är löj för något, säger Leon.
- Löj som i löjligt pris!
- Är det sant.
- Nej, det ä r löjligt dyrt, men fisken heter löja.

Vi ska käka råraka med sikrom, helstekt en månad hängmörad entrecote samt hemgjord chokladkaka.

061231

Kikki kommer att klä upp sig till nyår ändå trots att hon kommer att vara ensam. (är inte relationen Aftonbladet-Kikki D lika sund som kvinnan och kattens) samt att Lars Ohlys fru anklagar Lasse Berghagen för porrköp (framgår inte av löpsedeln om Lasse B köpt senaste numret av Café eller en thailändsk pojke i Phuket). Dessa löpsedlar får ursäkta. Trots att Sveriges största dagstidning tycker att Kikki och Lasse är vad befokningen här bör ta del av så anser jag att hängningen av Saddam, även om den inte direkt skedde utanför Växjö, kanske hade ett större nyhetsvärde.
Jag är inte för dödsstraff.
Men jag anser att vissa element, jo det heter element när man förverkat sin rätt som människa genom att systematiskt terrorisera, hota, och mörda sin befolkning, samt vissa grupper lite som humöret faller på; "få se, vad är jag sugen på idag" är ingen människa; det är en missväxt vars bakgrund inte är relevant i något som helst avseende. Bara illgärningarna. Ilgärningarna XL, extra allt, nonstop.
En missväxt likt Hitler, Stalin, Pol Pot, Ceaucescu, Idi Amin m fl mfl; kom igen, vad tjänar humanismen på att ödsla tid, låta rättssystemet pröva, låta offren lida vidare i kval, genom att denna missväxts översta elit av kosmiska mått, får ett försvar, hånar och förnekar alla anklagelser, sitter tyst, trotsar, aldrig erkänner egna misstag, ber ingen om ursäkt, bara fortsätter att spotta och fräsa och vidhålla den egna missväxtens överlägsenhet.
Men du då gör vi såhär. Din nyårsplan går ut på att du dör.
Det här med kollektivt lidande och den psykologiska effekten för generationer i ett land som misshandlats under decennier, generation in, generation ut, kan en svensk aldrig fatta. Tack och lov, ska tilläggas. Människor som mardrömmer om nätterna och är rädda om dagarna, fruktar för sina barns liv, är paranoida ut i fingerspetsarna, vet inte om det finns angivare i familjen, anger själva för att inte en släkting eller ens barn ska försvinna, för denna nervositet och aggressivitet, irrationella beteende att närsom helst kan nån knacka på dörren och säga "Grattis , du är månadens smak, du ska upphöra, välj en av ungarna också.
Död är definitivt, ett avslut för många människor som lidit för att de har fötts i fel land, med fel ledare. De ser att den personen som faktiskt i princip själv och allsmäktigt beslutat om denna terror och misär aldrig mer kommer tillbaka.

Nu ska jag bara tokmysa med de jag älskar allra mest.
Hoppas att 2007 blir sällsynt bra för dig. Och glöm inte att Bra kan bara fortsätta att vara Bra om man jobbar på det.