Fanny och Alexander - igen

Det finns två saker som är fantastiska med Fanny och Alexander.
Det första är att det är en fullständigt fantastisk film, ett odödligt konstverk. Varje gång jag ser den, tror att det är fjärde gången, så letar jag fruktlöst efter det usla svenska skådespeleriet, de olidliga pauserna som på något sätt är ämnade att fyllas ut med karaktärens inre liv (men bara blir smärtsamt talande om motsatsen samt regissörens inkompetens att våga arbeta med skådespelarna), det stela bildspråket som svänger lika mycket som låtar av Roxette.
Vad kul. Jag blir lika tacksam varje gång det dyker upp en liknelse som inte var planerad men väldigt träffande.
Roxette. Det är musikens motsvarighet till svensk film. Mycket man känner igen, vissa (melodier) scener känns originella, men när filmen resp låten är slut finns det nästan ingenting kvar. Man tänker på en annan låt, en annan film i bästa fall.
De svenska filmerna befolkas av skådisar som säger saker de inte tror på, rör sig åt de håll de blir sagda att röra sig, samt bär rekvisita och byter kläder mellan scenerna.
Det andra fantastiska är alla de filmkännare/tyckare som briljerar med sin ignorans genom att repetera den tröttsamma (och snodda) Roxetteslingan "Bergman är så överkattad" tills man får tinnitus.
Det är klart att det gjorts bra svenska filmer sen 1982 och allt Bergman har gjort är inte fantastiskt, men denna populistiska tondöva åsikt om hur överskattad Bergman är, eller om han bara har haft tur, kan väl bara vara ett utslag av vanlig svensk simpel standard jante.
Att återigen få gömma sig i den grå massan som finner sin gemenskap genom att peka finger åt de få som faktiskt har något att säga.
Märkligt.
Som förälder blir man ju så stolt, så stolt, över det ens barn åstadkommer, men nånstans försvinner denna stolthet på vägen och förbyts i ett ifrågasättande, jämförs med högmod, hånas som förmätet och slutligen landar det i avundsjukans kör som så många så villigt anlsuter sig till.
Den enda sången som inte kräver skolning. Det är nästans mystiskt hur denna kör lyckas klinga så rent år efter år.
Den bara finns där som om vore den genetiskt betingad. Det är snarare en skolning att göra sig av med skiten. Att inte bara erkänna storhet utan även i bästa fall känna igen vissa delar av den i sig själv.
Hur kan det vara något fult.
Om två-tre år ska jag se Fanny och Alexander igen.
God fortsättning!