Rusande landskap i bländande vitt ft Maria W

Det fanns en tid då tre timmar var så mycket tid att jag inte kunde komma på nog med saker att göra på den tiden utan att få tid över.
Idag är tre timmar på vägen mellan Stockholm och Göteborg en skumläst tidning, fantasier om medresenärer och de som står på perrongen i Hallsberg och vilka jag aldrig någonsin mer kommer att se under hela mitt liv.

Stopp i Hallsberg, två tjockisar i mysbyxor som står och suger i sig cigg på perrongen, stripigt hår, uppdragna axlar, torsdag em, snart är det helg, och då blir det åka av. Fan vad det blir åka av.
-Feeett!
- Aaah, e-ller huuur?! Vart ska vi åka'ra?
- Skitsamma, vart som helst, bara vi åker'rå'ra!

Min vana trogen att handla en Whopper utan lök och med mindre ketchup och majo på Centralen blev inte av idag. Frukosten var alldeles för sen eftersom jag var tvungen att ta en hetsig promenad och få ljus innan tågresan och hotellrum och gig i kväll.
Och ett par snabba samtal på FB. Har kommit fram till att av de nästan 400 FB-polare jag har skulle jag kanske kontakta 1,5 % om jag verkligen behövde hjälp av nåt slag som kändes relevant för mitt psyke. Fyra av mina närmaste är dessutom inte med i FB.
Skit i det nu, det hör inte hit.
Det som hör hit är att av de tre timmarna återstår knappt 40 minuter och på den tiden hinner man knappt utveckla nånting. Såvida man inte är bbbhhllluuuäoggare och bara uträttar toalettbesök på nätet och får sina korvar applåderade av 12 fans.
Och kommenterade. Inget är så verkligt som en kommentar. Kommentarer är råbiff. Äkta och kaos på samma gång.

Det som hör hit är att senast jag uppträdde med Rheborg träffade jag Margareta Winberg på tåget, en kvinna Johan skämtar om, eller om det är allvar, och denna gång sitter Maria Wetterstrand några rader ifrån mig. Jag log mot henne och hon log tillbaka. Vi fick kontakt. Men jag kommer inte att rösta på henne. Jag kan tänka mig att rösta på hennes karisma. Smyga åt henne mitt rumsnummer och be henne ta på sig nåt i rokokostil och gärna en mask när hon dyker upp vid midnatt.
Jag tyckte Marias leende var insinuant och provokativt, sände ut subversiva och djupt erotiska signaler. På det sättet hon nickade subtilt med huvudet vid leendet kunde bara tolkas som att alla lampor lyste gröna.
Även om jag vet att hon är en kvinna som uppskattar en man som anstränger sig. Som vet att kyla champagnen väl och ha badrockssnöret runt midjan av slitstarkt virke.
Maria och hennes sällskap, kunde inte avgöra vem som var livvakt, åt smörgåstårta. Bara det var en provokation.
Jag tittar noga i brösthöjd på hennes sällskap för att se om någon har en konstigt kantig byst som tyder på kevlarväst.
Å andra sidan har ju var och varannan kevlar på sig i dessa dagar. För att verka viktig och maktfaktor-ig. Makt Faktor - ett märke att lita på när kulorna viner i 1a klass på väg till Göteborg.
Johan skojar om hur han går igång i fantasin på Maria W.
Jag går steget längre. Maria kommer att delta i något seminarium om EUs jordbrukspolitik men hennes tankar kommer att vara på annan ort.
Hon säger åt livvakten att ta ledigt i kväll, att hon har ett åtagande utanför protokollet, något som definitivt inte kommer att kommenteras på Miljöpartiets blogg.

Jag har redan bett arrangörerna på hotellet att vara diskreta och att lugna andra hotellgäster om det skulle spåra ur framåt småtimmarna. Maria måste få veta hur inte okay det är att sitta och slabba i sig smörgåstårta. Jag har något helt annat på menyn. Det vet Maria. Hon vet att hennes minne kommer att ha en livslång och bestående tatuering när hon lämnar hotellet strax innan soluppgång. Och det kommer inte vara nån simpel svanktatuering.

Jag checkar in på Fidel Castro sviten vid kvart i fem. Jag har bett ledningen smycka rummet med rosa amaryllisar, extremt svåra att få tag på så här års, samt ett familjepack After Eight, för att jag inte heller ska tappa kontakten med gräsrötterna, det simpla, billiga, ofarliga och masstillverkade. Precis av samma anledning som Maria äter smörgåstårta på tåget. För att folk ska se att hon är en av dem.
Ja, jag gillar också smaklös geggamojja som försätter mig i mattrans efter två tuggor. Du kan lita på mig.

Jag kommer att behöva tröst efter giget.
Och jag ska skaffa mig det. Ensam på hotellrummet där bara TVn vet vad jag heter. After Eighten ligger kringströdd och i garderoben lurar Maria W i barock/kevlar outfit, strumpor som slutar en decimeter ovanför knät, ingen parfym, bara så ren och orörd som resten av hotellrummet.
Ingen har beträtt det före mig. Jag är den första som bor i Fidel Castro sviten.
I bakgrunden spelas Ben Watts Buzzin' Fly Vol. 5. Dovt, djupt, romantsikt, malande, hypnotiskt.
En liten kinesisk man knackar försiktigt på dörren och erbjuder oss opium. Plus en liten buddhafigur för att höja stämningen och toleransen för varandra i rummet. Jag ställer buddhan intill amaryllisen.
Maria hakar på direkt. Hon uppskattar äkta vara, ingen artificiellt får vidröra henne. Natten är vår, natten är ung, natten är för evigt. Tills hon måste gå.
Jag tittar på buddhan kvart i sju på morgonen, Runt halsen på Buddhan ringlar ett nätt halsband av japanska pärlor vilket var det enda Maria hade på sig för en liten stund sen. Förutom badrockssnöret runt handlederna. Men det var ju tidigare.

Maria vet bara inte om det just nu, där hon sitter och låtsas som att jag inte finns knapp fem meter ifrån henne.

Nä men titta, perrongen i Göteborg.