Julstickning

Åh, det är snart dags att doppa. Riva av ett par längder på GIH där man fyllt hela bassängen med grisbuljong. 2,5 skruv i kuperad stil från 5an, knappt nåt plask. OCh sen är man så där parafinhal fram till nyår.
Ta en bit gris som du jagat tillsammans med mamma Scan på fabriken i Uppsala. Det är bara några dagar kvar till vi äntligen får doppa vörtlimpa, 42%sirap och resten russin inbäddade i deg, i avkok på just den grisen som jag och mamma Scan till slut kullade med varsin scooterkängespark så att den inte orkade kuta runt och gömma sig längre.
Fast hon heter ju inte Mamma Scan längre, utan bara Mamma. Som Karin Mamma Andersson.
Jag vet inte varför jag blir provocerad av att nån heter Mamma. Egentligen borde det vara naturligare att heta Mamma än att vara mamma. Karin Mamma Andersson gjorde mig på helspänn då jag första gången hörde hennes namn. Jag mådde illa av hennes tavlor innan jag ens sett ett penseldrag.
Det visade sig dock att just denna Mamma var ett geni.

Tappa inte tråden, att vi snart ska doppa ofärdigt bröd i Mammas Scans grisbuljong.
En gång gjorde jag det i Linköping. 1985.
Jag ville så badly ligga med dottern att jag log och sa att det var gott. Tror att det är lögn nummer 8 på de tio största lögnerna jag nånsin dragit. Hon hade lika fantastiska bröst som hon var tråkig.
Namnet Lillemor är obehagligt. Man har som förälder manifesterat, namngett, det komplex de flesta småflickor dras med så fort de tagit sina första steg och kunnat skjuta en liten barnvagn framför sig med en passiv, inte sällan, flickdocka i med förvånat utseende.
Lärt sig att vara mammiga, lärt sig att veta lite lite lite bättre, pyttepyttelite men tillräckligt mycket bättre för att veta att alla andra är ute och cyklar.
Lillmamsen. Och när dockan krånglar kan man raskt byta ut henne mot nåt helt annat, fullständigt osentimentalt. Eller klippa bort halva håret, eller slita av en arm. Bara sådär i förbigående.
-Titta, du har ingen arm längre. Så går det när man inte är LilleMor till lags.

Precis som Mamma Scan som glider runt i mörkret långt efter stängningsdags och kullar grisarna med sina stålhättade Blundstonekängor. Bara en person som agerat ut sina aggressioner kan le så varmt som Mamma gör på köttbullepaketen. Ett leende av lättnad, ett leende av överseende eftersom Mamma kommit till insikt med sin aggressivitet.
Mamma glider runt med en nyladdad Maglite, den grövre nattvaktsstorleken, och skojar med grisarna; tänder och släcker, tänder och släcker.
Grisarna vaknar till, grymtar slött och klövarna klapprar likt tjocka Dominobrickor som inte riktigt har urrymme att falla omkull. Mammas stärkta vita skjorta är djupt uppknäppt och ärmarna uppkavlade ovan armbågsknölarna.
Grisarna är intelligenta djur, på nivå sägs det med hundar, även de djur med stark personlighet och ett djupt behov av acceptens och att få vara till lags, undrar vad Mamma vill. Mamma vill leka kull.
Men det finns ett litet men. Det är bara Mamma som kan kulla. Som f å r kulla.
Kängornas ljud mot det muskligt håriga rosa väcker en lust hos Mamma som är svår att inte svepas med i. Det är tur att det finns så mycket gris att kicka på för man blir trött efter ett tag. Husmorsfrisyren står på ända och det rinner svett längs tinningarna.
Hon vet att hon gått för långt, men då spelar det ju ingen roll längre. Man är liksom förbi en-gång-är-ingen-gång-stadiet.
De ignoranta djuren har ingen aning om vad det är som händer, bara att en galen kärring i gruvkängor kutar runt och sparkar på till synes måfå och vrålar K U L L med spända käkmuskler.
Alla som inte vet lika mycket som Mamma blir kullade. Bara Mammas överseende riktar sparkarna och slagen tillräckligt professionellt så att det förestående doppet inte får en bismak. Eller ens lämnar märken.
Egentligen har det aldrig hänt. Övervakningskamerorna var tillfälligt ur funktion när Mamma Scan visade att kvinnor över femtio visst har kraft och erfarenhet att vara konstruktiva. Åldersrasismen är otäck. Speciellt mot de kvinnor som stod bakom de män som satte grunden till den välfärdsspene full av grädde-vört-sillag vi girigt suger av så fort det vankas helg. De kvinnor vars barn idag sjukskriver sig när solen går i moln för många dagar i rad.
Redan nästa morgon ler Mamma sitt pålitliga leende som lovar att köttbullarna håller sig fräscha till Trettonhelgen. Eller för alltid i frysen.


Vänta, vänta den här dejten blev helt fel.
Mysfaktorn sjönk och jag känner att det är på sin plats att jag erkänner att det delvis är mitt fel.
Men du ska veta att jag nästan alltid vill väl.
I alla fall vid hejet och handskaket. Det är då vi sätter oss ned och du säger "jaha..." så där förväntansfullt och jag plötsligt känner att allt hänger på mig. Det är som om du slängt åt mig ett enormt garnnystan och nu jävlar ska det stickas. Och jag stickar och stickar, men har liksom ingen aning om vad det ska bli.
Blir det ett par sockor till brorsdottern. Kanske. Blir det ett bilöverdrag till Axels nya Saab Aero. Kanske. Blir det gardiner som morsan kan byta ut sina genomskinliga tjeckiska till.
Nej, nu är jag fördomsfull. Det finns inga gardiner i centraleuropa generellt. Allt är bara en slump, stickprovstillfälligheter.
Allt.
Julen är mysig och tipp-tapp-närmar sig och man känner hur Celine Dions halvsvalda stämma sprider sig genom ryggmärgen som epidural och det är så skönt, för benen blir till gelé, hela underkroppen domnar bort och resten sväljs automatiskt i djupa rektoskopiska klunkar.
Sinatra håller en lagom vid medvetande, försöker förströ uppmärksamheten åt ett annat håll. Precis som den lilla fjärilen i taket hos tandläkaren fångar ditt barnsliga sinne medan tandköttet domnar bort, Det sista du hinner tänka är om tandläkaren märker hur det luktar ur din mun efter gårdagens 11 ägghalvor med hemgjord majonnäs och en rejäl smögenräka.
Jag såg dig. Där ute på Gothem, som för årstiden slängt ned alla plankor i källaren och bullat upp till julbordmys. Du vågade inte bara pilla bort räkorna utan smällde snällt i dig det onödiga för att få tillgång till det götta.
Är det inte lite f ö r ofta du gör det. Tvingar i dig ägg och majo för att komma åt en räka.
Och visst känner tandläkaren din andedräkt. Men precis som alla andra säger han inget.
Det är märkligt att trots att du har vänner och människor omkring dig du litar på, kanske till och med nån du älskar och som älskar dig tillbaka, så gör ingen av dessa människor dig den tjänsten att diskret påpeka att det luktar gravöppning och algblomning ur din mun.
De bara står konstigt i förhållande till vindriktning. Så att åtminstone en av näsborrarna ger de vanlig, frisk luft.
Förlåt, nu stickar jag konstigt igen. Och inte blir nystanet mindre för det.
Det verkar finnas hur mycket garn som helst. Och mat. Sticka och äta på måfå. För att det går.
Missförstå mig rätt. Jag älskar mat, griskött i synnerhet och att sticka på tid utan prefabricerat mönster.

Däremot är det en myt att det plötlsigt skulle lukta illa på krogen för att ciggsnaskandet inte längre är tillåtet.
Och visst har det blivit tomt på krogen efter att man inte får röka längre. Flera gånger har det hänt nu att man kommer in på en förr populär bar och är helt själv med personalen.
Fortfarande ligger morgonrusningen i t-banan ohotat i lukttoppen. Parfym "som ska räcka en stund" plus de avgrundsdjupa snaskblossen sekunderna innan man helt enkelt måste rusa mot perrongen, de där blossen som gör gaddarna så där måsskitsgrå vid tandhalsarna, åh, jag vill komma med dig, vänta det är så sexigt med nicokåda i tandfickorna..
jo men på de tomma pruttluktande krogarna....vad pratade vi om. Att folk kömmer att dö lika mycket i passiv pruttning som av passiv rökning? Nej.Garn? Nej. Grisar? Nej. Kom igen ge mig en ledtråd.
Kolla bakåt då, tänker du.
Men hur ska jag kunna veta det, vad du tänker. Det är så mycket människor som förutsätter att man är Yoda och vet exakt vad nån tänker på i ett givet ögonblick. Och vet man inte det blir det problem. Personen i fråga blir "kränkt" för att hans eller hennes just ihopsnickrade schema blivit raserat.
Ett litet Prince till, tack.
Den Lille Prinsen och hans Syrra på ärten.

Är det bra eller dåligt att allt är klart i god tid innan julafton.
Jag tänker mest på hur tiden kryper fram för Vincent och Leon. Hur de tänker på julafton när de ska somna och undrar vad från deras önskelistor som kommer att ligga under granen. Tycker om att se hur det upptar deras tankar och hur de stundtals anstränger sig att inte prata sönder julaftonen. Så sent som i fjol trodde Leon fortfarande på Tomten. Tomten är alltid med stor bokstav, gud är det inte.
Jag blev lite irriterad då Vincent himlade med ögonen. "Ah-mä! Hur tror du att sakerna kommer från hyllorna i affärerna och hamnar under granen, Leon... för att nån köper dem så klart"
- Kanske det, bortskämda barn kanske får onödigt mycket av sina föräldrar fast Tomten redan vetat hur mycket de skulle ha.

Vi har bakat lussebullar, nej, vi har inte gått på kesellamyten- åh, det blir så saftigt med Kesella- hemlisen ligger i rumstempererad opastöristerad mjölk, men det kommer ingen nånsin att fatta, bara skrattande hala upp en tjuga för en lussebulle på Gateau.
Eller fortsätta att köra ned Kessela och russin man lirkat ur vörtlimpor i sirapsdisken på Willys.
Om du köper 3 limpor bjuder vi dig på ett sirapslavemang. Prata med Jim i charken. Han är hbt-person. En kille utan fördomar, illusioner eller på något sätt socialt konstruerad. Han handlar bara med utgång från den lille förbisedde killen i sig.
Ni kommer att ha en sirapsstund tillsammans som du sent kommer att glömma.

När lussebullarna åker in i ungnen ska de vara lika stora som de vanligtvis brukar vara när de är klara. På så sätt vilar det alltid något lite hotfullt över dem. Det är ett bra kom-ihåg när man ska bjuda till över huvud taget så ska det finnas med ett inslag av skuld i mottagarens sinne. Bullarna och kakorna, inläggningarna, griljeringen, allt det man ansträngt sig för att göra, som vore dessa för ett kungligt hov på 1600-talet, ska andas uppoffring.
Att göra vodka-lime sill gick alldeles för fort. Det jobbiga var att sterilisera glasburken och bränna sig på den när man fiskade upp den ur kastrullen med hett vatten.
Vincent och Leon hyvlade mandelmassa, jag smälte bra choklad som en av de få gäster med god smak som kommer med en present hade gett mig förra helgen och vi rullade kulor av mandelmassan, torkad finhackad papaya och aprikos samt hackade valnötter som min lilla ekorrvän samlat in på landet i september. Smeten kröntes med en skvätt mörk rom.
Nej inte rom som spelar, aka zigenare, ; lyssna på vår folklore i 40 sekunder på t-banan innan du laddar ned hela låten för 99 cent, och sen byter vagn m e n vill ha pröjs innan.
Nej, sån där rom du spottade ut som barn när du snodde choklad ur mammas och pappas finask. Innan Marabou klassades i samma kategori kvalitet som Mamma Scans.
Nästan choklad, nästan kött. 30% kakao, 48 % kött.
Jag hade laddat ned Diana Kralls julalbum, fan vad bra det är, och nu skulle det julgodisas.

Vincent och Leon undrade varför det inte är normalt väder här. Jag hänvisade till SMHI som varje år hävdar att det visst är normalt väder i Sverige, med historiskt mikroskopiska variationer. Hänvisade till samtliga meterologer som utan att en enda människa på hela jordklotet ställt en enda fråga, börjar med att svara, ja, där blir det.....si eller så.
Pererik Bolton ställde frågan själv, i rädsla att alla tycker att han har världens onödigaste yrke eftersom det kan också bli tvärtemot det han sagt; hur blir det då längre norrut..jo, där kan det också hända något.....zapp.
Diana Krall jazzade fram White Christmas och mer choklad smälte.
Vi åt middag innan. Leon undrade om det fanns mer viltgryta och samtidigt undrade han om kronhjorten var fridlyst samt om det finns veganer som nånsin fiskar.
Är så tacksam över att Leon har en sund och frisk inställning till djur och näringskedjan på vår planet.

Det var julstämning så till vida att jag kände mig lugn och medveten om hur mitt beteende påverkar Vincent och Leon. Vad jag än får för galet nyck så hakar de på om det är tillräckligt trovärdigt. Jag isolerade deras närvaro medan vi kollade på Ombytta roller.
De tycker så mycket om att skratta tilsammans. Det är så viktigt att man tycker att samma saker är roliga.
Hela rummet kändes rent från varför. Det kändes rent från alla slags tankar om vad som finns där för mig. Det var bara de. Jag ville bara vara där för mina söner och deras tankar och reaktioner, deras behov av en far. Det var så fascinerande att vara den pappan de är så beroende av. Jag ville göra det allra bästa av situationen, bara lyssna på dem, hänga med i deras värld, förstå den och inte tycka nåt annat än att bara vara en leende lyssnare; exakt det de vill och behöver.

Jag märker att varje gång jag vill skriva om Vincent så tar det emot. Han börjar bli för stor, för intim i sina förtroenden och öppen i sin känslighet för att jag vill lämna ut honom. Älskade 12 åring.
Vi hade en efterlängtad ensamkväll i fredags, men då vi kom till Ljungan där vi beställt bord sa Vincent att det kändes jobbigt. Att han inte kan stänga av tankarna från att tänka på allt som händer.
Ljungans Combo är bland stans bästa. Vincent frågade om jag skulle bli ledsen om vi gick därifrån.
- Självklart inte. Det är ju inte kul om du inte trivs och känner dig orolig. Vi beställer och tar med oss hem.
Och det var ett bra drag. Maten kom i två astråkiga folie lådor men när vi öppnade locket hemma så låg de små fiskarna så till lags som fin uppskuren fisk kan vara, len och mjäll utan kommentarer.
Vi pratar och låter varandra vara. Vincent undrade om det finns saker jag vill prata med honom om, att jag väntar på att han ska bli lite äldre så att han förstår dem.
Det är i såna ögonblick luften i rummet tillhör honom och jag fått lyckan att andas samtidigt. Att han vet, att det kommer självklart som en ögonblinkning.

Jag tar tillfället i akt nu då bröstet sänks och höjs av värme och kärlek att lägga ifrån mig stickningen och önska dig en ritkigt fin jul.