Närmanden

Jag måste ta vara på den här känslan. Att få vara bland främlingar och känna värme och gemenskap. Känslomässig lyhördhet och bli öppnad som en konservburk i smör. Intelligenta samtal och förståelse. Människor som vet om sig själva, gillar att leva.
Inte sitter och muttrar över alltings jävlighet. Som skriver svinpinsamma uppdateringar på Facebook som gör att man vill kolla i sina applikationer hur man bär sig åt för att slippa se vissas uppdateringar.
Ibland träffar man människor vars generositet inte har en enda baktanke. Inga fördomar eller agendor, inga idiotier som stötts ur bitterhetens kloaker av vuxna människor man inte orkar tycka synd om så länge de själva inte tar hand om sig själva. Som glider runt och pekar finger.

Plötsligt befinner jag mig bland människor som bara vill väl hela tiden. Inte som en pose eller uppfostran, utan som ett kall, en självklarhet, in-och utandning. Som gillar att leva som vet att livet inte alltid är en lyckad nyårsafton.
Jag är för hooked på lågmäld intelligens. Fan vad jag gillar det. Och människor med känslomässigt gehör.
Jag har vuxit upp bland skrik och vrål och alltför stora gester.
Assvårt att jobba bort. Bästa övningen är att vara med sina barn, att veta hur man inte ska bete sig, att inte föra vansinniga saker vidare; attityder, inställningar och dömanden.
Ett pågående arbete. Och utmärkt bland främlingar. Att få vara ny. Ny i det jag som alltid funnits där: det jag man vill vara. Det jaget som slipper försvara sig i fel sällskap.

Jag vet ju vad jag vill och vad jag gillar och mår bra av. Och mycket av det jag inte gillar finns inom mig själv.
Det är okay att det finns. Ibland läcker det i fel sällskap men mestadels behåller jag det för mig själv. Funderar över vad som väckte det efter att det lagt sig.
Och fel sällskap är ganska lätt att undvika.
Jag gillar att göra gott. Att vara partner i lek i och allvar. För främlingar och närstående.
Att vara pålitlig. Att stå som ett block granit när någon behöver granit. Att vara här och nu och inte smyga undan. Att kunna räknas med. Det är jag.

Lika snabbt försvinner jag likt ånga när jag hamnar i trängsel skapad av trångsynthet, människor som inte konverserar normalt och vågar vara de vuxna de faktiskt är. Och vad det innebär att mogna och ha integritet, men inte förlora lekfullheten. Ej att förväxlas med skräckslagenheten att uppfattas som gammal (vuxen).
Sen har det aldrig spelat mig något roll om denna trängsel är det egna blodet eller fullständiga främlingar.
Naturligtvis är överseendet större med blodsband, och oändligt med mina söner, men ingen större skillnad i längden.
Faktiskt. Jag har ansvar för mina barn och mig själv. Punkt.
För övrigt en buffé av lojalitet och kärlek, vänskap. tillit, men tyvärr inte bland muttrande gäster vilka tapeterna i rummet för dagen inte faller i smaken och de inte försakar tillfälle att påpeka detta. Då packar jag ihop buffén och drar. Inte för alltid men just då.

Att det är så sällan jag blir överraskad av enkelheten i nån slags grundintelligens.
Fullt medveten om att många utvecklas i olika takt och att insikter kommer till oss i mycket ojämna doser, klarar jag inte min egen förlägenhet i vissa sällskap där det pratas ur stjärten. Där maningar blir ständiga statement, orala svanktatueringar, tribals utan historia.
Människor som samlas kring en lägereld där bränslet består av garderingar, gester, poser, attityder och en låtsaslek ingen egentligen vet namnet på men inte vågar kliva ur.

Jag blir genuint lycklig över att se mig omkring och förstå att jag är vid en annan lägereld. Som de senaste dagarna.

Och nu rusar vi förbi Stockholm Södra. Snart hemma.