Mellan julmys och snabbast brutna löften

Det är alltid en intressant tid. Julen. Just för att så många känner ett sånt oerhört kall att redovisa okonstigheter med julen.
Inte helt olikt redovisningen av vad man ska med spriten till inför kassörskan på Systemet. Utan att hon nånsin ställt frågan, än mindre är intresserad.
Vill du läsa om nåns julaftnar där nån farmor öppnat julklappar hon haft sen tidigare, (typ en skiva/dvd Per Påssjuk Greatest), där en kusin inte kan få nog av prinskorv; som om den plötsligt innehöll kött bara för att det är julafton. Granen som barrar för mycket. Julspriten som försvinner av sig själv. (lite som den självspolande porrfilmen som varje gång den av en ren slump kommer i ens egna händer är på en annan plats än då man avslutade den senast).
Eller nån kille som pratar bebisspråk med tjejisen i ett avgränsande rum för att de firar på olika håll.
De utan barn som beter sig som barn, som lindar in varandra i nån slags spökplasma. Gullar för att undvika.
Och som blir lite aggressiva då folk omkring dem plötsligt får barn. Det finns ett oerhört hot i det. Både att ha barn och att inte ha det. Eller att inte v i l j a ha barn. Speciellt under julen.

- Go'mojjon, lillhjärtis, min släkt har verkligen sina små egenheter.
- Ha-ha-ha, jag vet vad du menar, sockris, min med.
- Ha-ha-ha. Vi har haft ost på våra pepparkakor, med mögel i...alltså osten, fniss fniss, Höng-nånting, det var faktiskt gott på nåt sätt.
- Ha-ha, och här drack vi flaskvin, det ska ju vara lite lyxigt kring jul. Det är så skönt att vi har varandra, älskling.
- *ler*.-), flirtig, småmysig, insinuant småkåt
- Åååh, du är så fin, kjamiz.
- Du med, du är så vanlig och normal och därför så speciell. Det är så skönt att känna hur det rullar på med dig.
- Åhh, schnutttjen, jag längtar efter att du ska komma hem till din mammschi så att vi bara kan rulla på.

Ja, verkligen. Ni delar förtroenden och bebisspråk, det är toppen att ni har en sån fantastisk kontakt att ni kan skoja om era respektive släkter och små egenheter de har för sig för att det är jul. För så kommer ni aldrig att ha det själva. Nej, ni har en helt annan grej på gång.
Er julafton är ju befriad från Norén.
Det festliga är att just de som droppar Noréns namn inte har ett piss aning om hans pjäser, vad de handlar om.
Jo, de handlar om "oj oj oj, det h ä r är verkligen konstigt och läskigt på nåt sätt".
Så egentligen kan man ju faktiskt säga att hela era liv är befriande från Norén. Förmodligen för att ni är de enda normala i en värld av konstiga. Och skulle det nånsin, mot all förmodan naturligtvis, bli lite skumt mellan er, dolda känslor och strömningar bubbla upp, så tar skammen hand om det snabbare än en paketinslagningsmaskin på El-Giganten.
Och så rullar det på igen.
Jag hoppas att vår blivande drottnings valspråk blir "Det rullar på".

För drygt två år sen började äntligen mina och killarnas mammas roller gentemot varandra bli tydliga. Vi har inte höjt rösten åt varandra en enda gång sen dess, inte motarbetat den andre, ställt upp på varandra och till och med diskuterat den andres förhållanden.
Det är fantastiskt skönt. Skönt att vara lojal mot den man faktiskt ska ha att göra med resten av sitt liv.
Till saken hör att jag i mångt och mycket betedde mig som en jävla idiot fram till dess. Klart jag gör det fortfarande ibland och går på så sätt miste om en handfull riktigt bra personer som inte är intresserade av att fortsätta i samma sällskap som jag.
Uppsidan är att jag slipper ha en massa halvdebila perifera bekanta i hasorna. Det går betydligt fler såna personer på varje smart och bra.
Hur positiv och tolerant jag än försöker vara.

Jag flyr inte in i barnen när det är jul. Att bli så hysteriskt intresserad av allt under 150 cm att det rinner långhållbarhetsmarsipan ur alla öppningar. Eller fly in i andras barn för att man inte pallar med deras föräldrar. Kort sagt fly in i dem som vet vad julen går ut på/vad den inte går ut på.
Eller gläds åt att inte ha egna barn, eftersom de inte kommer färdiguppfostrade och verserade och ansvarstagande.
Jag har gjort mitt bästa att uppfostra Vincent och Leon att de ska säga vad de tycker. Inte säga vad de tror att jag vill höra. Det är den enda röst jag behöver. Deras. Inbyggd lögndetektor.

Man stämmer av med dem då och då; vad som hänt, vad som känts konstigt, stressigt, otrevligt eller fel, så kommer man ganska nära kärleksfull samvaro även i stunder då man vrålar åt varandra att lämna en i fred.
Barnen är de enda man egentligen kan lära sig av vad beträffar uppförande.
Oj, nu pratar han i nattmössan tänker du. Var har han läst det.
Ja, det gör jag verkligen. L ä s e r om hur man handskas med barn.
- Jo, men det stod ju i den där boken som sålt så mycket.
Barn möts av folk i roller varje dag. Dagis, lärare, polare, tränare, släktingar och även föräldrar som inte vet vilka böcker man ska läsa för att förstå sitt barn. Barnen hamnar i frågeställningar över att det är något skumt med dem själva eftersom de tycker att många beter sig så annorlunda från vad barnens egen intuition säger.
Det är början på förvandlingen till någon man innerst inne kanske inte är.
Att hitta sin egen grundkänsla kostar efter 30 mycket cash, nerver och tid.
Ja, förutom för dem som bara sprallar vidare och rullar på och fortsätter att göra samma val gång på gång trots att det riktiga jaget vet att det inte är bra.
Jag har den största respekt för de som kan vara så naturliga med barn att barnen inte undrar vem den vuxne just nu försöker föreställa.

Visst är det skönt att vara ärlig, säger Leon på väg genom snön vid bollplanen inte långt från huset.
- Om man gör nåt bus och skyller på någon annan så får man så ont i magen, men om man säger att det var jag så är det jobbigt mycket kortare.
Leon har varit kär i Anna i sin klass sen början på 1an. Hon har enligt honom inte gett mycket till respons. När Leon varit i Prag har han köpt en thekopp och en liten färgglad ring till Anna. Anna tackade men mer än så blev det inte. Även fast Leon tyckte att det var ett genombrott när Anna visade honom hur man bäst skalar en banan. Det pratade Leon om ett bra tag.
Strax efter Lucia damp det ned ett brev på hallmattan vilket var adresserat till Leon.
Anna skriver till Leon att hon varit kär i honom ett tag men inte vågat säga något. Och hon undrar om hon har någon chans på honom.
Anna har klistrat in det senaste lilla skolfotot längs ned.
Leon ringer henne senare på kvällen. Han presenterar sig och ber att få tala med Anna.
- Hej, det är Leon.
Leon går in ett annat rum för att få prata i fred.
Vad sa hon, frågar jag spelat avslappnad.
- Hon lät lite nervös och uppspelt. Och hon sa varsågod när jag tackade för brevet, säger Leon.
- Svarade du ja på hennes fråga.
- Kanske, det vill jag behålla för mig själv.
- Okay, men är du glad då.
- Ja, det är klart.
Normalt och helt utan bebisspråk.

Vincent undrade varför det aldrig är nåt medium som vinner på Lotto. Och varför tjejer alltid har öppen mun när de sätter på mascara.

King Kong är en asbra film. Snygg och välgjord.
Men det bästa var att inte en enda gång hördes nåt lelle-gäng skrika nåt idiotiskt om huvudrollstjejens lökar. Skönt att en stor apa blir så pass övertygande i sitt beskydd av en kvinna som inte låtsas vara dum i huvet. En fullsatt julsalong på Heron håller käften i över tre timmar. Imponerande.
Måste helt vara något filmen berör som överstämmer med som vi är. Jag menar, som bekräftar vår sociala konstruktion.
Leon sa efter filmen att han inte tror att det finns nåt helvete, att även de dåliga peronerna kommer till himlen och blir bra behandlade där tills de blir goda igen.

Årsdagen av flodvågen passerade. Det som aldrig nånsin kan ändras är att Kungen för alltid vann över Statsminstern. Folkets man över folkets man. När kungen pratade i Blå Hallen om sin för tidigt förlorade far och Göran satt på första bänk i svart med sin permanenta nackspärr blev han för alltid en förlorare i landsfaderaspekten
Visst är paradoxalt. Att vilja väl men aldrig kunna ändra på att nån gjorde det först för att man började tänka för mycket.
Hade någon blivit förvånad om Göran i ren desperation hade droppat svenskarnas hjärtefråga sen fem år tillbaka kopplad till Thailand.
Den fråga som under lång tid kastade en otäck skugga över de annars så vänliga thailändarna
Vad hände egentligen med den där jävla chimpansen Ola i det hemska thailändska zoot.
Kong, Ola och Göran.
Göran borde spela mer schack.

Dra dina julanektoder i Systemkön till nyårs-Cordon Negrot. Jag slår vad om att det blir en hit. Att nån kommer att sitta vid sin nyårsmiddag och berätta vilken udda person som kom fram och sa hur skönt det var att nyårsgänget de ska fira med är så normalt.
Varje nyår är det likadant. Alla står med olika skor på vardera fot , skinkorna på två stolar, lurar i vardera hand och inväntar på den slutgiltiga aftonen man bestämmer sig för. Inte helt olikt midsommarafton.
I vanliga fyllor lovar man saker man ångrar redan dagen efter man kliver upp. Nyårsnatten är den perfekta tiden att avge ännu större löften än under de vanliga firmafest-, lönehelgs-, branschfestfyllorna.
Det är det enda löftet jag ger och kan hålla; att det blir så.

Gott Slut!