Delay

061023

Jag vet inte. Det är utanför min kontroll.
Plötsligt vid 1 i natt så kände jag inte för det längre. Att skicka nåt, att säga nåt. Att trycka på sänd.
Det kändes som att sitta vid ett middagsbord och ha förväntan på sig att underhålla eller säga något intressant.
När den känslan slår mig; att jag m å s t e göra något så försvinner jag lika plötsligt som jag dök upp.
Och alltid lika punktligt.

Annars har veckan varit mer än bra. Jag har ingenting att klaga på. Ingenting alls. Det har varit en bra vecka. Barnen är friska och vi har haft det bra. Vincent fick tillbaka provet i NO och hade som vanligt i princip alla rätt med en stjärna i kanten. Jag har aldrig behövt fråga honom om han pluggar inför provet eller om han har gjort läxorna. Vincent gör sånt automatiskt. Han gillar skolan och har ett behagligt tempo där. Leon går ju bara i trean så han har ju inte riktigt fått några utmaningar än.

Just det. Och till råga på allt råkade jag spela "fel" på några söndagsmatcher i fotboll och vann nästan 9000. Det var trevligt. Omedelbart unnade jag mig ett par lådor riktigt bra vin som jag tänker dricka nästa år och senare.
Och sen har jag fått nya standup-tider. Det blir några gånger fram till jul.
Just nu har jag inte ett enda roligt skämt på lager. Inget som kommer ur min mun är speciellt roligt.
Jag antar att behovet att vara någon speciell som utmärker sig genom intelligens humor och slagkraft inte är så starkt för tillfället.
Hoppas att det ökar i styrka inför nästa onsdag. Men va fan, det är rookiekväll.
Förra (första) gångerna gled jag ju upp med Rheborg och Ann Westin och de brädar mig bara genom att dra ett andetag i första meningen. Jag är nyfiken på var jag kommer att vara om ett år.

Ja, vad finns det mer att berätta för att få din tid att gå en sån här dag. Tänk att det är drygt tre veckor sen bara som jag stod och prickade ett mullvadshål med morgonkisset, knäppte på Miles Davis Sketches of Spain och började undra över vad denna ljuvliga sensommardag hade åt mig.
Det kan ha varit den dagen som jag senare på kvällen satt utomhus i solnedgången på en restaurang vid en liten ranch.
Medan hästarna klapprade över kullertstenarna in mot stallarna hade jag vänt på en meny och skrev om vilket fruktansvärt dåligt omdöme jag hade sommaren -94.
Jag körde ned en toaborste i mitt inre och försökte fatta vad det var jag trodde att jag pysslade med.
Själslig hygien som rekommenderas minst en gång per kvartal. Alltså på riktigt.

Och som genom ett trollspövift av Tingeling så står denna person framför mig i torsdags på den årligen återkommande och alltid lika trevliga Roy-festen.
Nu var objeketet från -94 en vuxen kvinna med två barn.
Senast vi hördes, "hej hur är det nu för tiden" (nej, j a g undrade inte), var typ 4-5 år sen, och slutade med att jag sa att jag måste diska och slängde på luren efter att personen malt på om hur dotterns tillväxtkurva inte var så bra. Kvinnan i fråga är vegetarian och tyckte det var en god idé att hennes 1,5 åriga dotter också skulle vara det.
Det var svårt att undvika denna torsdag, att stanna och prata eftersom trängseln liksom förde ihop oss. Och eftersom jag avskyr folk som sett en men inte hälsar på ett nomalt sett ville jag föregå med gott exempel. Dessutom hade jag stött på idel bra människor och visste att jag skulle dra hem när alla andra drog till Cafét (när har man nånsin haft roligare efter att ha dragit vidare - ok, men de gångerna är jävligt lätträknade)
- Är du fortfarande sur, var det första hon sa var efter att vi sagt hej.
Jag blir så kåt när folk tror att man tänkt på nån oförrätt som hände 1832 och som man ältat varje morgon i vargatimmen sen dess.
- Du menar att jag tog illa upp över att du tog dig friheten att avgöra vilket näringsintag som var bäst för en bebis, sa jag inte.
Det blev ett kort samtal under vilket jag lät bli att kommentera samtliga hintar från kvinnan rörande både mitt privatliv samt det vi en gång hade gemensamt.
Det måste vara den taskiga tajmingens essens, för de riktigt anala finsmakarna, att droppa lines för nåt gammalt ligg och inte få dem kommenterade ens med en min.
Kvällen var alldeles för trevlig för att jag skulle låta mig avledas in på en återvändsgränd och råna mig själv på värdighet.
Erkänner dock att jag masserade mina egna axlar.... lugn och fin, lugn och fin.
Jag blev nog mest illamående av mig själv på grund av den röra jag ställde till med då för över 12 år sen när jag fick för mig att den här tjejen hade nån form av pusselbit som jag letat efter för alltid.
Yeah right.
Och att föraktet inte handlade om objektet i fråga, utan bara om mig och nåt så enkelt som gammeldags bekräftelsebehov som skenar som en galen häst på dåligt tjack.
En häst jag nödslaktade för några år sen, choppade upp och tände eld på.

061024 11.24 am

Fan vad det regnar och är ruggigt. Det är det här alla gått och längtat efter sen de vrålat höst två dagar efter semesterns slut. Nu är det äntligen här. Bara så du vet hur hösten ser ut utan att titta i almanackan.
Spatserande raskt i regnet nedför Nybrogatan ser jag att det står dagsljus-ställ utanför sceningången. Jag vet ju att de filmar där, men minns inte riktigt vad. Mask Sara som jag jobbat med tidigare har gjort ett par flugor till mig som jag har klistrade under läppen när jag glider runt på den fina svenska landsbygden och höjer omsättningen på Synsambutiker under en dag eller kväll.
Det rinner vatten från ögonbrynen ned i ögonen och jag blir vinkad bortåt av en walkietalkie kille vars uppgift är att hålla rent från folk. Men ändå går jag fel. Eller ja, inte Sportnytt-fel att jag hoppar in i bild och gapar som ett mongo, men tillräckligt för att huvudrollstjejen ska bli stiff. Det är Martina Haag.
Heej, säger jag eftersom jag jobbat med henne med för ett par år sen. Hon ser bara stiff ut. Hälsar knappt tillbaka. Vet inte om hon var för koncentrerad av att vara i karaktär (som sig själv, eftersom det är hennes bok om henne som filmas) eller vad som var kruxet.
Jag gick runt för att komma till receptionen där Mask Sara lämnat sina verk. Det var fler ur teamet som jag jobbat med.
Det är alltid förvånande över att hur många filmer som än görs så är det en grupp filmare som roterar på samtliga inspelningar bakom kameran.
Ungefär som det tjoget skådisar som roterar framför. Med skillnaden att teamen blir astajta medan skådisarna tjatiga.
Hoppas Martinas film blir bra. Jag vill se en b r a svensk film. Har inte sett Falkenberg men hört att den verkligen är sevärd.
Man har liksom sänkt förväntningarna på vad en bra svenk film är.
Ja, men den var helt okay, betyder att man inte blev förbannad på manus, regi och skådisar. Det är liksom ett bra betyg.
Det var i alla fall skönt att ha ett hemligt ärende inne på Dramaten och låta folk spekulera "vad gjorde Dominik här, han hämtade något i en liten svart neccesär i repan".
Uppriktigt sagt tror jag att noll personer tänkte så men det var något jag försökte intala mig eftersom personerna där sysslade med konst, vilket jag inte gör.
Inte ute på svenska landsbygden i alla fall. Inte än.

11.24 pm

Så i kväll drog jag till Brunnen för att kolla in Johan och Schyffert. D e var roliga.
Jag fick chills vid tanken på att gå upp och värma publiken. Det hade varit katastrof. Jag är ungefär lika kul som Ewert Ljusberg i har du hört den förut, det kanske tråkigaste humorprogram som gått på svensk TV. Folk tvingas lyssna på knäckemögliga göteborgsvitsar och sköljer ned dem med avslagen lättöl på fat.
Så när Peppe som driver Brunnen kom fram efteråt och sa att nu kan jag få vara bonuskomiker reagerade jag som om han just sagt att han har legat med min mamma. Jag hoppades att han skojade grovt och utan timing. Då log Peppe.
Och nästa onsdag ska jag upp igen. På ett annat ställe. Jag kommer att vara rädd eftersom Johan inte är där och masserar mitt ego innan.
Jag tror att Johan och Henrik ska upp igen i november på Brunnen. Gå och kolla. De är askul. Båda har partier då man står och skriker av skratt. Stand up är en intressant konstform.

Inte förlorat, men självförtroendet upplever en period av potensproblem sen ett par veckor tillbaka. Det kommer och går. Mest går.

061025

På tåget mot Kristinehamn. Jag får ett samtal från ett skyddat nummer. Det är Tomas från Synsam i Motala. De ska ha en VIPkväll där i morgon och min lilla mysgubbe Florence ska förgylla tillvaron där och sälja bågar.
Jag säger att jag sitter på ett tåg och att vi förmodligen inte får prata speciellt länge. Att vi ju vet hur det är med täckningen längs SJs tågnät.
Tomas bekräftar att han fått mitt mail angående ankomsttider och att han ordnat med hotell och att de hämtar mig. Hotellet ligger tydligen 200 meter från stationen. Jag tacker och säger att det låter bra och att vi kan dra detaljerna angående kvällen i morgon; det finns ju lite tid innan kl 19. Jag kommer till Motala strax före halv 6.
Samtalet bryts. Tomas ringer igen.
Han säger att samtalet bröts. Jag säger att det är si och så med täckningen på tåg. Tomas upprepar att jag blir hämtad 17o20nånting på stationen och att jag sen kan välja om jag vill gå till hotellet eller direkt till butiken. Och att jag dagen efter kommer att ha nära till stationen. Jag säger att jag gärna gör mig i ordning på rummet med tillgång till badrum och lite privacy eftersom det ändå är så nära stationen. Tomas säger att det kanske kan vara bra att jag ställer ifrån mig sakerna, att det kan vara skönt att få varva ned lite innan den stora kvällen.
Samtalet bryts. Tomas ringer igen.
Jag hör hur mitt hej låter ansträngt och frågar om vi kan pratas vid på plats, att jag erfar att samtalet kommer att brytas igen. Tomas säger att han bara ville säga att jag är väntad och att vi ses på stationen. Jo, och att det kommer en annan bågeleverantör med en hel del färgglatt, bara så att jag vet det. Tack, säger jag, det är bara trevligt med lite extra aktivitet i butiken, det tycker Florence om. Ja, säger Tomas, och så vid runt halv 7 hämtar vi dig på hotellet så att vi är vid gallerian framåt kvart i 7, eller ja, tjugo i nånting.
samtalet bryts. Jag börjar få ont i magen och känner att ögonbrynen åker ned mot ögon.
Telefonen är tyst i nästan fem minuter. Sen ringer den igen.
Hej det är Tomas. mmm, svarar jag för att få kontroll över rösten för att den inte ska läcka arrogans. Jag funderar över hur Tomas sitter och slår mitt nummer och får höra 12 ggr att "just nu kan du inte nå abonnenten, var god försök senare".
Tomas försöker senare. Några sekunder senare. Om och om igen. Tills han hittar glipan för täckning . Bara för att ringa och upprepa det han redan sagt. Jag försöker tänka att han bara vill att jag ska känna mig bra till mods, respektfullt bemött och välkommen. Så jag relaxar. Jag föreslår att de inte behöver hämta mig på stationen nu när jag vet hur nära hotellet är, så att de slipper åka fram och tillbaka efter de ska till samma ställe igen en timme senare. Och så kan vi prata lite i morgon innan jag kommer.
- Medan du är på väg.
- Nej, jag tänkte med vid den här tiden, innan jag drar så man kan få prata i tio minuter i sträck.
- Nej , men det blir trevligare att mötas på stationen och skaka hand och så.
- Ja, det har du rätt i, säger jag och tänker på på den rösten jag har när jag väcker barnen på morgnarna. Full av kärlek. Om du vill kan ringa efter halv 12 idag när jag kommer fram till Kristinehamn, jag har en stund för mig själv innan jag ska till Synsam där. Låter det bra. Hallå?
Samtalet har brutits. Telefonen ringer igen. Jag trycker bort samtalet.

26/10 8.46 pm Kvällståget hem.
Kristinehamn var en fin liten stad. En mysig farbror som heter Curt var chef och han hade en massa gott att berätta om Prag. Såklart jag tyckte om honom. Dessutom fanns en liten krog intill butiken som heter Maxim och som bakade sitt eget bröd vilket var det godaste vita bröd jag ätit på evigheter. MIssa inte det nästa gång du är i Kristinehamn. En fin liten stad
I morgon en ny tågresa. Till Tomas i Motala.

Dags att skriva riktig dagbok nu. Har haft ett långt samtal med Vincent om att man måste lyssna på andras argument. Inte minst jag på hans. Vi ringde varandra tre ggr under en timme och pratade vidare. Han är så modig. Och självklar.
Behövde prata med Vincent efter att ha sett Babel. Den ska du också se. Snart.
Som kompensation över att du inte fått nåt de senaste veckorna kommer 41an inom några dagar.
Då får du reda på läget i Rum 115 på Park Hotel i Motala, en stad du förmodligen aldrig kommer att besöka. Trots att den ligger vackert belägen vid Vättern. Och att Baltazar von Platen både står staty och ligger begravd i Motala. Baltzar var mannen bakom Göta Kanal. Alltså inte laxermedlet som hjälpt 1,5 miljoner biobesökare med förstoppning utan The Göta Kanal. Baltzar bodde med stor sannolikhet inte på Park Hotel.