Undercover i Třemblaty

Lyssnar till Europe Endless med Kraftwerk.
Tycker jag är på sin plats nu när dagens leverans sker från Třemblaty, 40 km, öster om Prag.
Ganska exakt rakt under Stockholm om du tar ditt lilla pekfinger och drar det rakt ner ca 1200 km. Men Tremblaty finns inte på din karta och du kommer heller aldrig att besöka denna plats. Tack och lov. Jag kan komma till dig, men inte du till mig. Det är charmen med att ha sitt hemliga ställe.
Civilisationen kryper närmare den ociviliserade delen av den tjeckiska landsbygden. Grannen en dryg halvkilometer borta över åkern har kopplat upp sig. Trådlöst dessutom.
Fitta.
Jag vet inte om det är så bra. Att internet plötsligt är så nära. Paradoxalt dock eftersom vårt ställe borta vid skogen knappt har rinnande vatten, vaddå knappt, det rinner inte vatten där; punkt. Plus att telefonen varit stendöd fram till i morse då ett par telekillar dök upp.
Det mystiska med telefonen, den förra, den i morse utbytta, är att deb har betett sig mycket märkligt, förbi gränsen agentigt, tangerande mystiskt.
Då telefonen inte var fullständigt stendöd; alltså inget brus eller sus som från en annan planet utan som om nån klippt ledningarna; du skulle lika gärna kunna hålla en stavmixer mot örat (var dock försiktig så inte sladden är i) och säga hallå i den.
I alla fall. Plötsligt kunde telefonen komma till liv och då hördes statlig radio.
Igår t ex strax innan jag skulle ta bussen till grannbyn, där de bland annat serverar en gudomlig ugnsstekt kanin, så lyfte jag luren, mest bara för att höra hur död den var. Det var den inte.

Svagt men tydligt hördes; "ni lyssnar till Tjeckisk riksradio program 2, klockan är 14 och här är nyheterna."
Nyhetsuppläsaren reda på att nån dåre tröttnat på sin advokat i Ostrava, klivit in på hans kontor vid lunchtid och skjutit dels advokaten, dels nån kollega till honom och slutligen sig själv.
Jag uppfattade inte vad det rörde sig om. Alltså varför mannen sköt.
Förlåt, det var ignorant av mig. Har för mig att det var nåt med att mannens hela verksamhet gått och åt helvete i samband med en stämning han förlorat och nu var skyldig ännu mer pengar.
Den andra nyheten gick ut på att en lokalpolitiker i Prag fått kicken för att han gjort en illa genomtänkt deal med Loius Vuitton.
Vuitton skulle få spärra av hela Karlsbron för ett privat evenemang, en fet kändisfest helt enkelt.
Bara för att HM gjorde delar av Central Park till sin lilla hora betyder det inte att den 650 år gamla Pragsymbolen ger efter för några meter exklusivt loggobombat läder.
LV fick ha sin lilla ängsliga soaré nån annanstans och politikern, säkerligen insmord i rikligt med minkolja innan och under tiden för förhandlingarna får återgå till sitt gamla jobb med att steka tjockisar med senap på Vaclavplatsen.

Som en detalj kan jag i förtroende avslöja att jag en gång stått helt solo, dessutom i strilande regn, på Karlsbron. Det var i maj 2003, halv fyra på morgonen. Jag försökte dels tända en blöt cigg (jag vet, jag tyckte fortfarande att cigg var lökar på den tiden) och dels nå mina polare som låg komatiserade på sitt hotell, vägrade svara i telefon.
De är faktiskt två av de Fem personer ur min svenska bekantskapskrets som fått tillträde till Třemblaty.
Skulle jag råka se någon bekant nere i byn skulle jag dyka mot marken som nån just osäkrat sin handgranat och skyttegravskrypa över åkern bort till vårt stuga, fortsätta in i verktygsboden och trycka där till mörkrets inbrott.
Här finns jag inte för någon. Det är därför jag åker hit; för att bara finnas för mig själv, utan anmälnings- eller deklarationsplikt om några som helst förehavanden.

Bussen kom exakt 14.13. Den var tom. Chaffisen, en för ovanlighetens skull, välstruken gentleman i 60årsåldern sa att sen den nya busstolpen trycktes upp för knappt ett år sen. Vilket alltså gjorde mig historisk. Det betydde mycket för mig; jag tackade chauffören.
Vanligtvis har chaffisarna i Tjeckien en attityd man vanligtvis förknippar med truckers. De liksom äger vägarna och man bör bocka när de öppnar dörrarna för en. Förr i tiden med en cigg i mungipan. Det höll på att bli upplopp när busschaffisarna för ett par år förbjöds att röka på förarplats.
Fortfarande dock röks det som satan överallt, även om de bättre krogarna i Prag numer börjat med rökfria avdelningar. Men de krogarna är lätträknade.
Lunchen i Mnichovice var utmärkt som vanligt.
Eftersom det enda som intresserar dig är vad alkohol kostar på din semester ska jag kittla dig med att en öl kostar 5 kr här. Maten, ungstekt fläskkarré med knödel och surkål kostar knappt 25 kr. Ungefär en tia mindre än din a k a korv (nu med 61 % kött) med Knorrmos du kallar för mat.

På tal om hemligt ställe. Visst är det märkligt att man kan tänka sig att skriva nästan vad som helst till folk bara för att man befinner. Jag skulle aldrig ta hit nån kvinna som jag inte verkligen var kär i. Okay, det där är inte riktigt sant, det har varit ett par tjeckchicks här genom åren men, cross my heart and hope to die, det har aldrig gått längre än till tyngre petting.
Nån fixering jag inte blir av med.
Men i alla fall. det har varit gott om fantasier att sätta i gungning. Jag har skrivit meter med brev här till tjejer jag gillat.
Och jag har gillat de mer när jag varit här, varit förbi gränsen till både inbjudande och anständig, men det blir ju lätt så.
Är man onåbar kan man tillåta sig i princip vad fan som helst.
Ungefär som ett mess en lönelördag eller nån bara drar iväg ett mess till två månader efter att allt är över, för att man i nån slags självlögn och för dagen gott humör tror att det kommer att falla i god jord att man bara vill veta hur det är nu för tiden.
Inget svar. Surpriiice.
Brev är naturligtvis mer sofistikerade. Och så mycket härliga att måla med breda penseldrag. Ett skepp kommer lastat med bekräftlese och avsändaren bekräftas egentligen också eftersom det uppenbarligen finns personer som får igång tanken, känslan och ordens dans över raderna.
Ibland finstämt, ibland i en slags ungersk czardas, ibland i italiensk smör, ibland i sexigt hotfull westcoast rap.
Det är skönt att kunna mjölka ur nuet på alla de känslor det väcker att vara på tryggt avstånd på ett lika tryggt hemligt ställe.

Kom hit, vi ska klä av oss, bli snurriga på plommonbrännvin och leka kull i äppelträdgårn.
Det är rubriken. Sen bara skriver man exakt vad som först poppar upp, vad man vill, som en dröm man följer hur den än kränger och far.

Det är vidrigt med inbrottet här i maj i år. Stugan är återställd, nymålad och verkligen mysig och fräsch, men det är vetskapen om att nån har varit här och grisat och bökat och våldfört sig.
Det känns när det blir blir mörkt.
Jag märker att jag är mer uppmärksam på ljud och rörelser. Det är nytt lås på dörren efter inbrottet men det rycker man upp om man har normal kroppsbyggnad. Jag är inte lika relaxad när mörkret faller. Och här blir det ett kompakt mörker och så tyst att man nästan utvecklar tinnitus.

Jag tror liksom inte riktigt att min grej är att dö på det sättet; att bli ihjälslagen med baksidan av en yxa ett rum i en nästan 300 år gammal stuga, som i nån pissig Wallanderroman, men det är ändå tankar som inte existerade innan inbrottet i maj.
Vi hörs snart igen. Det värms svampsoppa i köket hos min barndomsvän Pavlina.