Storkyrkklockan klämtar i kapp med kören

Hej Vincent. I morgon börjar du sjuan. Högstadiet.
- Jag vet.
- Är det pirrigt.
- Ja, lite.
- Vad tänker du på.
- Allt.

Det är stort att börja i högstadiet. De nya kompisarna. Vincent har legat och tänkt på det varje kväll den sista sommarlovsveckan. Killarna har ju inte lagt sig före 11-12 på kvällen, ibland senare, sen i början på juni. Nu är sommarlovet över.
Gärdesskolan bryter upp klasserna inför högstadiet, låter nya konstellationer bildas och folk komma in utifrån.
Det tycker jag är bra.
De stora 8orna. De gigantiska 9orna. Killarna som är mer utvecklade än en själv det och därmed direkt har lättare att få kontakt med de utvecklade tjejerna. Tjejerna som plötsligt väcker helt andra känslor än de gjorde i mellanstadiet.
Jag var asnervös när jag gick från Östermalmsskolan till Gärdesskolan. Till saken hör att på den tiden, för 25 år sen, så var vare sig Östermalmsskolan än mindre Gärdesskolan, the shit, som de är idag.
Vincent är cool. Han gillar skolan. Det kommer att gå bra. Han kan tänka, överväga och uttrycka sig. Mer än halva inne oavsett område. Resten kommer av sig självt. Dessutom är han bra på att lyssna. Min underbara förstfödde snart tonåring.

Det är 17 grader ute och jag jagade just ut en bärfis ur vardagsrummet ut på balkongen och ut i den efterregnljumma kvällsluften.
Förmodligen den enda gången bärfisen och jag nånsin kommer att ses. Sånt tänker jag ofta på när jag möter främlingars blick, att det kanske är första och sista gången. Att man borde göra något av det mötet. Se om det leder nån vart. På något sätt känns det som att äta upp ett bibliotek. Å andra sidan kan man, jag höll på att säga, lägga ifrån sig en bok efter några sidor när man märker att språket är åt helvete eller berättelsen ointressant. Men det går ju alldeles utmärkt med en människa också. Senast i torsdags fann jag mig plötsligt sitta med en rygg vänd mot mig, mot tre personer vid samma bord och jag blev plötsligt ensam.
I kväll hälsade jag först på en gammal saxofonisträv och blev sen glad över ett annat möte i samma veva. Något jag tycker väldigt illa om själv; att bara bli hälsad på medan personen intill mig får glädjen och den varma omfamningen.
Men hey, alla älskar inte alla. Och jag brukar faktiskt be om ursäkt när det händer, att jag blir gladare åt person nummer två.
Hej.
Nämen heeeeej.

Så vad ville jag. I torsdags hade jag en av de unika ensamkvällarna när man går dit tanken och lusten tar en. Jag hade sett och hört Carmina Burana förr men aldrig utanför Operan på Gustav Adolfs Torg. En kväll då det nästan var 20 grader (så typiskt höst, som folk trycker in i varje mening, hade det här varit 20 i slutet på april hade folk varit nakna) och så skönt att få vandra runt i den staden man faktiskt är uppvuxen. Mitt Stockholm.
Kungahuset och allt det står för känns inte så party, men själva det fysiska slottet, även om man vant sig vid dess futtiga kvällsbelysning (som om man skämdes för det) var en imposant ram. Carmina Burana, i synnerhet inledningen är en dröm om man har det minsta storhetsvansinne. Om inte annat så får man en förnimmelse om hur det är att under en stund sköljas genom av grandiositet.
På vägen in till stan hade jag lyssnat till min nya favorit Rick Ross' Port of Miami, bra hip hop är så in i helvete bra, så var det otroligt skönt att hamna i en annan slags musik.
Jag tänkte på det när jag stod där. Skolad musik. Grundliga studier. Att brinna för något. Att hänge sig åt något man gillar och har talang för.
Att se och höra resultatet av en tvåhundrahövdad synkad kör och symfoniker utanför Operan, ja, det är en annan upplevelse än att se Marie Serneholt i Kungsan köra singback. Det är skillnad på genvägar och den längre men intressantare promenaden.
Det var skönt att titta på familjer som var ute med sina barn för att se Carl Orrfs verk.
Det som det oftast ses ned på. Att någonting är "fint". För de "fina". Inte ett piss om att klassiska verk egentligen har lika många galna övningstimmar bakom sig som en konståkerska, eller en välskriven bok. Något som berör. Något som betyder något annat än utfyllnad.
Att ha tålamod.
Man fnyser åt intresset för klassisk litteratur, konst och musik. Bara den idiotdebatt om litteratur som kluckat i DN på sistone. Vad är god litteratur. Give me a fucking brake. Den som satte huvet på spiken var Ebba Witt Brattström. Gå in på dn.se och läs.
Man vet vad det är. Det är ingen upphöjd genre. Det är äkta och på riktigt och med flera bottnar och framför allt lever det..

Michael Mann är en underbar filmmakare. Heat är en kanonfilm, men Maratonmannen är svinbra på många fler nivåer. Ett konstverk. Andra penseldrag.
Miami Vice kan du faktiskt skita i. Den var bara en besvikelse. Gong-Li var den enda människan. Den blir inte ens spännande och vad blir det då.
Naturligtvis utesluter inte det ena det andra men utan den högre och djupare formen av kunskap blir det dött och tomt på liv.

När kyrkklockan på Stortorget började slå, i disharmoni, med kören utanför Operan var det magiskt.
Jag fortsatte genom Gamla Stan, förbi Mäster Olofsgården på just Stortorget där jag gick på dagis i slutet på 60talet, Prästgatan där jag satt en rödvinsnatt tjugo år senare med Cathy, och lyssnade på en gammal inspelning med en 6årig Cathy som sjöng Ja må han leva på franska för sin pappa. Sen hade vi sex. Cathy som i fjol dog i cancer 39 år gammal. Som fortfarande finns i telefonboken.
Österlånggatan där bröderna Insulander bodde under tiden då de cyklade Sidenvägen och genom Amazonas.
Baggensgatan där Sveriges bleka kopia av Andy Warhol bor. Grill Ruby där jag firade 25årsdagen en stekhet julikväll.
Det är så skönt att ta en egen tour, vara sin egen guide, vara sin egen passagerare under en kväll.
Hamnade sen i bra sällskap på Ljungan och resten av kvällen var egentligen bara bonus. Det som var av värde hade redan skett och nu kunde man prata om liknande upplevelser med de man träffade. En synnerligen lyckad tid.

Det åskade idag på ett sätt att när det smällde till som värst så slog det blixtar om bokhyllan i vardagsrummet. Det ska tilläggas att den är gjord i nån slags massiv metall med gummihjul. Satt just då med datorn i knät och skrev och jag trodde först att stereon rök, eller subwoofern eller nåt som står i närheten. Jag drog ut sladden till datorn snabbt som fan.
Åskblixt inomhus. Helt nytt.

Mobilförbudet i t-banan borde ha införts för länge sen. Ingen säger ändå något som man orkar lyssna på. De som som borde hålla käften skriker om ingenting på en svenska som skulle placera en mellanstadieelev i obs-klass och de som behöver prata svarar i vanlig samtalston, ber att få ringa upp vid ett senare tillfälle och lägger på.
Kan man inte i stället ha en vagn där man tillåter gapande rappakalja, nysande rakt ut i luften, ätandes mosbrickor, lyssnade på toktechno och gnida sig mot medresenärer. Räcker nog inte med en vagn.
Hej, var är du nånstans, hej, var är du nånstans, hej var är du nånstans. Detta maniska intresse för geografi.
- Ville du nånting eller bara kolla var jag är.
Och folk klagar på övervakningskameror.

Jag har kontaktat SL och erbjudit mig att gå runt och bedöma vilka som får prata vidare i mobil och vilka som omedelbart får lägga på.
Och får man använda mobil i den vagn där man inte får använda mobil just för att meddela att man känner sig hotad av att nån sitter och vrålar i mobil.

Kuken på statyn på Östermalmstorg (Möte på Östermalmstorg) har varit amputerad i ett drygt halvår men nu svetsats tillbaka igen. Synd. Jag tycker att konstverkets betydelse blev betydligt intressantare, i synnerhet med tanke på stadsdelen, att mannen med bördan på axlarna miste sin kuk.
Som vanligt höjs röster att statyn är kvinnorförnedrande. En pinne som passar in i ett hål. Man stoppar något i ett utrymme. Svårt att ändra på det faktumet. Redan på dagis lär man sig ju att stoppa olika fomer av klossar i passande hål.
- Här lilla gumman, ta det här hålet och trä det på något lämpligt objekt.
Ja, men sätt igång då, kasta basketkorgen efter bollen, golfhålet, målet.
Det är inte lätt att pricka rätt men om man övar funkar det en vacker dag.
Att mannen och kvinnan rent fysiskt är utrustade som de är och avbildade därefter. Det skulle bli en konstig, på gränsen till onaturlig, staty om det var en kvinna som stod med en strap on dildo lätt böjd över en man som låg på rygg och skrevade. Jag får en aning om att den statyn hade varit svårare att sälja in på Skönhetsrådet.
Hela fallospladdret är helt sinnessjukt. Alla höga hus. Ja, det ser man ju vad det är egentligen.
Jag vill verkligen att städerna ska vara stora lador på 1 miljoner kvadratmeter med fem meter till tak. Det skulle bli så mycket mer jämlikt, skapa en så mycket mindre patriarkalt hotfull känsla.