Mitt emellan

061004 strax efter 11 am, tillbaka från Prag.

I väntrummet på avdelning 49, dagoperation, ortopedavd.
Vincent ligger sövd nu och Paul Tordai en av Sveriges skickligaste handkirurger fixar Vincents vänstertumme. Den högra opererades i våras.
En av narkosläkarna sa "hur känns det, Dominik, börjar du bli redo?"
Jag rätade på ryggen och sa "ja" helt gravallvarligt.
Nej, förlåt Vincent hette ju du, rättar sig läkaren, men pappa kanske också behöver bli redo.
- Táto, var inte mesig, säger Vincent.
- Jag ä r mesig, Vincent.
En minut senare sätter de en tjock spruta fylld med 150 ml Diprivan i Vincents armveck. Jag sitter och klappar Vincents knä och underben.
- Vi ses sen, min finaste pojke.
- Mmm.., svarar Vincent och hans ögon börjar rulla och ögonlocken stängas.
Tårar rinner över mina kinder.
Det är inte skitkul när ens barn faller i onaturlig sömn.

Medan Vincent bytte om till operationsoutfit sa han att han inte hade längtat så mycket efter mig när jag varit i Tjeckien.
- Eller jo, ibland har jag längtat efter dig, nån gång kanske, men inte saknat dig så mycket. Men det gör väl inget, jag tänker ju på dig ibland och så.
- Nej, det är klart att det inte gör nåt. Jag vet ju att det är mycket som händer nu med högstadiet och kompisar efter plugget och så.
- Just det, jag har varit på en fest. Det var värsta festen och jag dansade som tusan. Och en tjej höll mig om ryggen, en av de där spanska tvillingarna du vet, hon dansade verkligen bra. Och så fick jag MVG minus på SO provet om Mesopotamien. Vet du vad det är.
- Jo, på ett ungefär. Plus en bra låt av B 52's.

I går eftermiddag gled jag runt i Prag 10 efter en skön pedikyr. Försöker alltid styra upp en pedikyr när jag är i Prag, strax innan jag åker tillbaka till Stockholm. Det är otroligt skönt och något alla borde unna sig minst ett par tre ggr per år.
Vädret var behagligt, inte direkt sensommar längre som det var faktiskt till och med den 30 sep, då det räckte med shorts och inget annat ute på landet.
Inte långt från pedikyren, en liten promenad på drygt fem minuter, ligger en gata som heter Jerevanská. Jag gick bort dit i väntan på Simona som lämnade sin son på musiklektion i närheten. På Jerevanskágatan är jag uppvuxen. De första fyra åren.
När jag kommit fram gick jag fram och tillbaka i området som även innefattar en hel del höga träd, osäker på vilken sort. Jag försökte känna efter vad jag kände, om något väcktes till liv. Det var säkert 20 år sen jag var i de kvarteren senast. Kanske 25. Känns som senaste touren var i sena tonåren. Jag kände absolut ingenting. Tittade på husen, kände in den lilla parken utanför, tittade in i olika portar; ingenting. Jag kunde lika gärna ha blivit nedsläppt i vilken stad som helst i del av världen som helst och presenterad för en byggnad som mitt barndomshem.
Simona messar och undrar var jag håller hus.
Jag stod på fel ställe. Huset var nummer 14 och var på andra sidan av huvudgatan. Jag stod och mindes utanför nummer 4 och 6.
Samma procedur igen. Nu med min kusin som guide. Hon var ju trots allt den som hämtade oss på dagis då jag och brorsan var 2 resp 3 år gamla. Och även andra gånger, då vi blev skjutsade över av moster Jirina till mormor och morfar efter att det blivit läge att lyfta mig och brorsan ur lägenheten.

Nu är Vincent opererad. Han ligger på uppvaket. Jag drar dit.

Vincent har sovit fram och tillbaka under de senaste 1,5 timmarna. I början skakade han som ett asplöv, som om han låg naken på bar mark. Jag stoppade om Vincent, lutade mig över honom och blåste varmluft genom täcket vid hans bröst och hals. Väldigt effektivt när man står ute i kylan och huttrar. Här bet det minimalt. En syrra hämtade ett varmluftstäcke.
Vincent sov lugnt vidare i en dryg halvtimme till.
Första gången han vaknade upp såg han upp och letade och log när han såg mig. Jag stod vid sängen och fånlog som jungfru Maria, böjde mig ned och kramade honom mjukt och kysste hans kind, frågade hur han mådde.
Vincent sa på tjeckiska att han älskade mig och sen på svenska att jag skulle krama honom och att han ville vara med mig i resten av sitt liv.
Jag försökte föreställa mig honom i 40års åldern och mig 70 i samma situation. När jag är farfar till Vincents barn. Eller tvärtom; när jag ligger och är helt borta av nån anledning och min 40årige son står leende när jag vaknar till igen.
- Jag vill kramas mer, sa Vincent, och en puss också.
Jag var inte sen att vara till lags.
Vincent tuppade av igen kort därpå.
Operationen hade gått bra. De hade opererat bort den bit av benet i mitten på tummen som ville växa till en tumme till, men slapp denna gång att kapa och korta av ledbandet som de gjort på högertummen.

Simona och jag glodde in i fönstrena på nedre botten på Jerevanska 14. Köket, barnkammaren och vardagsrummet/sovrummet. Vi glodde in men såg inget pga de obligatoriska vita gardinerna. En gammal man tittar fram och undrar vad han kan hjälpa oss med. Simona förklarar läget. Mannen känner igen henne från TV och blir lite vänligare inställd. Han hade bott där sen 1968. Sen vi drog.
Jag står och hoppas på att han bjuder in oss för att bara ta en snabb sväng i lägenheten. Det händer inte.
Vi tackar i alla fall för att han hade vänligheten att tala med oss.
Simona tittar in trapphuset genom porten och ryggar tillbaka. Hon berättar saker jag visste men inte ville höra.
Så varför ville jag gå dit över huvud taget. Förmodligen för att visa att jag inte gömmer mig bakom möbler längre.

Vi var på sjukhuset i snart 4,5 timmar när Vincent gjorde sig beredd att att resa sig upp och gå på toa. Han hade druckit ett par dl vatten och det har gått bra. I maj efter operationen av den högra tummen var Vincent helt körd och kräktes halva dagen.
Men det var nästan samma sak denna gång.
Först en gång strax innan fikarummet, inne på toan. Då blev Vincent glad. Äntligen, sa han, nu mår jag mycket bättre.
Just då ringde Vincent och Leons mamma. Leon hade fått ett migränanfall efter lunch, kräkts, gått hem och lagt sig under täcket och tuppat av.
Dessutom hade han hunnit måla naglarna med lila tusch. Det såg tydligen för jävligt ut.
Jag hade migrän frekvent i tonåren och killarnas mamma fortfarande en handfull ggr per år. Seg grej att ärva. Leon är drygt 9 år. Inte rättvist.
Runt kvart i fyra kom taxin till ingången på St Göran. Vincent var pistagenötsgrön i ansiktet. I bilen satt förutom chaffisen en dam i 80-85årsåldern som inte visste något om stan förutom om Östermalm där hon bott i hela sitt liv. Och även de utläggningarna hade ingen början och slut. Den gamla kvinna talade om saker som hänt för flera år sen och påstod att de hänt i våras.
Vincent kräktes i sin medhavda plastpåse. Det hade just slutat regna. Trafiken var trög.

Leon mådde mycket bättre och vi drog hem till mig för att ha en myskväll. Han sa att han var sugen på att äta min mat.
Jag var inte sen att vara till lags.
På tunnelbanan frågar Leon varför gud som skapade Adam och Eva, vilka ju borde ha varit hans son och dotter, dröjde så länge till han skapade Jesus, som alla påstår är guds son. Och om då Josef och Maria som inte är guds barn kunde bli Jesus föräldrar.
Jag vet inte om den här långa dagen på sjukhuset, efter att ha varit hemma mindre än ett halvt dygn, gjorde mig svarslös, men Leon har rätt. Som vanligt.
Det var jobbigt att få bort färgen från Leons naglar. Han sa att han skulle prova en annan penna nästa gång. Som var lättare att få bort.
Nu drar drar jag till Gotland. För första gången i mitt liv.