Hetero funkar det med

Jag vet, det blev ingen del 2 av förra bloggen Och sent dessutom. Men Vincent och Leon är hemma igen och vi har varit tillsammans en hel del.
ibland är det viktigt att följa upp, gå tillbaka, fortsätta tanken och känslan, men hey, ibland springer tiden ifrån en uppföljning och...men vänta...det är ju bara jag som tröttnat, du är ju spänd som en fiolsträng över vad som hände i Båstad, Pepes jävla knull Bodega och den svit som ordnades åt mig från en person som tidigare på dagen dök upp från fucking nowhere och ordnade det som min arbetsgivare borde ha ordnat en månad tidigare; en korrekt logi.
Denna person som vi kalla Peter C, enklast då han faktiskt heter så, satt mellan förrätt och huvudrätt och undrade varför i helvete jag inte hade ett hotellrum. Synsam-vad-han-nu-är-för-något fyllde munnen med en extra tugga och låtsades inte höra. Peter C är vad man ytligt uttryckt kallar en fixare. Jag fattade inte heller först vem han var, mer än att han hade hela Båstad i ett mjukt sammetsgrepp runt bollarna.
Nu var bostad inget problem för mig. Jag bodde i Torekov hos en väns syrra och hennes underbare man som gled runt., ständigt leende i Miami Vice loafers, men det var inte det som var grejen. Torekov somm jag tidigare aldrig besökt var ljuvligt.
Synsam var huvudsponsor för Båstadtennisen, (vädret presenteras i samarbete med Rolls Royce, Motorola och Skogskyrkogården) då pumpas det cash i oljeborrstempo, men det ordnas inte bostad för speciellt influgna medarbetare, för det kostar, i sammanhanget två extra wienerbrön.
S å..då böjer sig denne Peter C över bordet och säger att han ska dra i tio minuter, kolla med Hotel Skansen om de kanske kan styra upp något. Det tar ungefär tio minuter så dyker Peter C upp igen och frågar om sviten på Skansen är okay med mig.
- Det är jävligt okay med mig, svarade jag.
- Bra, vi fixar det med en gång så att vi kan fortsätta kvällen
Synsamscheriffen håller på att kräkas upp sin sparris. Med gröna mungipor väser han åt Peter C vad fan sviten natten innan Swedish Openfinalen kostade.
Scchhhh, lugn...jag löser det, mumsa du vidare på din förklädda tunnbrödrulle och låt mig sköta det här, sa inte Peter C eftersom han är snubbe som är diskret och får saker och ting att hända utan att behöva höja vare sig rösten eller ögonbrynet.
Hela bordet satt och och undrade vad i helvete som hände inom loppet av några minuter på den snubbe som var så att säga in charge nu plötsligt befann sig i rollen som gorillapojke med neddragna brallor.
- Härligt Peter, vem fan måste jag suga av för det här, sa jag.
Skratt från alla utom gorillapojken. Skrattet ebbar ut.
- Det är alltid gott att få något varmt i sig, säger en kvinnlig chef för en nyöppnad butik och ler skälmskt. Tajmingen för hennes replik hade passerat med över fem sekunder.
Det blev tyst och konstigt. Peter och jag tittade på varandra samtidigt och i exakt det ögonblicket blev vi polare. Den repliken skulle vi ha gemensam för resten av våra liv. Jag fick en kortlek öl/vinplåtar och bjöd frikostigt de som för tillfället var törstiga.
Vi flyttade ut från Restaurang Sand till uteserveringen. Solen höll på att gå ned, strandhimlen i Båstad glittrade i guld och purpur. Vanligtvis brukar den färgen förknippas med Kardinal Richelieu i Tre Musketörerna men den var faktiskt purpufärgad.
Servisen jobbade som slaktfärdiga svin. Jag och Peter C tog beställningar och drog till baren. Ut med en bricka. Chefen med bristen på tajming fick sin whiskey med is framför sig.
- Här får du nåt kallt i dig så länge, sa Peter utan något som helst insinuerande och dessutom lågt tonläge.
Solnedgången var magisk. Pepes Bodega extremt överskattat, men jag vann 160 kronor på Black Jack, vilket höjde mitt humör än mer.
Och så dansade jag som en strippa utan stång för att showa för en 120kilos negress. Att ha sviten på Skansen gav mig bra självförtroende.
Ungefär som att veta att man har Victorias Secret på sig. Det räcker. Att man sen inte kommer att leverera är en helt annan sak.
Provocera o c h leverera är få människor som lyckas kombinera.
Hon var inte intresserad men tyckte dansen var underhållande.
Pang. Jag befinner mig på en stekarbåt med Loffen, Sauri och några till. Mest kul att bara hamna där. En kvart senare var destinationen åt ett annat håll. Vete fan vart timmarna tog vägen men det blev både ljust och ljusare.

Natten i sviten måste jag till min förlägenhet erkänna var utan nån som helst skandal, jag orkade inte ens skoja med mig själv efter att ha rasat in vid halv fem på morgon. När jag vakande på förmiddagen undrade vad det var för jävla dåre som hade sin TV på en sån mongovolym. Det var dubbelfinalen som pågick utanför mitt fönster. Jag snubblar ned i matsalen och käkar frulle med solbrillor på mig, tog sen ett bubbelbad, gled runt näck och låtsades att jag hörde hemma i sviten. Att det var såhär jag var van att bo. Vilket jag är, med skillnaden att min svit ligger i MIdsommarkransen.
Såg en rätt trist final från en lounge över centercourten där det bjöds på jordgubbar och ginseng shots.

Träffade Björn Borg som var bra packad fem på eftermiddagen. Han var kramig och skrev en autograf till Vincent samt frågade hur vi spelade in reklamfilmen för Synsam samt om vi kunde ses igen om exakt ett dygn.
Han var väldigt gullig och jag hade inte hjärta att säga att hans kalsonger gjort mig besvikna.
Kom igen, jag stod stod och kramade Björn Borg.

Jobbade på Pride i helgen och det var askul. Jag har aldrig satt min fot där. Inte för att jag har problem med människor med annjorlunda sexuella preferenser, utan mest med deras lansdragare. Det är som med djurvänner. Den posen är så onaturligt naturlig.
Varje år vid den här tiden är Zinkensdamm det närmaste Pride jag varit. Där har det alltid klivit ombord riktigt udda exemplar av människor. Inte sällan rena cirkusdesertörer.
Men det är ju naturligtvis från min lilla vanliga heterovärlds-point-of-wiew.
HBT är ett extremt osexigt uttryck som låter som en sjukdom. Hur de som inte är hetero kan gå med på det är helt jävla obegripligt.
Pagrotsky minglade runt. Han är ännu mindre i verkligheten än på TV. Han ser ut som den hittills okände 8de dvärgen Kulturis ur Snövit.
Även Beatrice Ask som gled runt och raggade väljare. Även hon är en hittills okänd 9de dvärgen Förvånis (efter hennes ständigt förvånade uttryck).
Det mest udda par var nog en trådsmal asiatisk hårdmakead kille i lila hår och tvådecimeters platåpjuck och hans tokpumpade fulblodsafrikan. Afrikanen tittade på mig och jag vågade knappt titta tillbaka för att på så sätt uppfatas som tummen upp till att bli pålägget i deras sandwich.
Blev dock upplockad av tre lebbor som var skittrevliga (dvs de var relaxade och garvade åt mina skämt). Jag låtsades vara polis och sa åt en annan brud som stod och filmade Lasse Berghagen att jag tyvärr måste beslagta hennes kamera.
Hon hade inte lika mycket humor. Däremot hennes partner som sa "du är snygg" varpå jag returnerade komplimangen.
Hellre köttet i en girl-girl sandwich.
Tjejen med kameran som inte var road satte in en megastöt på en av de tre som jag stod och hängde med. Tittade henne stint i ögonen på machovis och frågade om de kunde ses. Då vaknade hennes tjej, alltså i mitt gäng, och ställde sig framför sin tjej; den uppraggade, kameratjejen tog ingen som helst notis om det utan bara fortsatte sina inviter utan att ge oss andra en enda blick.
Sen sa kameratjejen till sin utvalda att de nog kommer att ses igen, tog sin snygga tjej i armen och lättade.
Och jag var ensam kille i denna pissingcontest. Väldigt udda och väldigt festligt. Och väldigt mänskligt.

Vi fyra hoppade in i en taxi och mötte upp M som var vid Nytorget. Vi gick på Roxy. Träffade en nån storhöna från RSFL som fixade bord. Jag sa, snyggt you're the man. Varpå hon svarade, "the man, med de här?" och pekade på sina jättelökar. Har du sett en man med såna här bröst?
"De är okay, men Meatloafs går inte heller går av för hackor". Det var det sämsta skämtet jag dragit på flera år och ingen skrattade. Mina nya kompisar räddade mig ur pinsamheten.
Kvällen senare förlovade de sig med varandra. Efter att ha kännt varandra i mindre än en månad.
Jag blir alltid lika imponerad, förskräckt och hoppfull när människor tar så stora beslut utan att egentligen veta speciellt mycket om varandra.
Det finns å andra sidan de som vet allt för mycket om varandra, vet att att de inte funkar ihop och fortsätter att vara tillsammans; som om de vore pingisbollar i ett Lottohjul och hoppas på att nån yttre kraft kommer att synka dem nån gång innan jordens undergång; eller innan deras tid på jorden är passé.

21 grader runt midnatt. Exakt som det ska vara. Vi har kommit hem från ett nattdopp, duschat snabbt, ätit en macka och legat i sängen under lakan med lakan runt benen och pratat.
Jag mår illa av de som säger att de längtar efter hösten under att en riktig sommar pågår. Skit på er. Flytta till norrbotten om det är så jävla jobbigt med sommar ett par månader om året.
Vincent och Leon fegade först för att det var så mörkt vid nattdoppet så jag klättrade upp in ett träd och dök i och sen hakade de på och vi badade i en halvtimme.
Vattnet var en fotografdröm. Helt blankt och orörligt, reflekterade Essingeleden, Nybohovsbacken, och alla lyktor runt om. Det andra som hände vid Trekanten den här kvällen var kräftfiskarna. De fick inte så speciellt mycket men de bidrog till stämningen.
Det här är det bästa med en riktig sommar; att man kan räkna med den och dela den med Vincent och Leon.
Bara att sitta med blött hår på en bänk på perrongen på Liljeholmen är underbart.
Trekanten är kanon, men, och det erkänner jag lite motvilligt; klipporna i Kullavik på västkusten, jag har aldrig badat på västkusten, är omöjliga att matcha i våra stockholms- och skärgårdstrakter. Visst, visst, man kan alltid glida ut i på nån kobbe utanför Grinda med en ljummen dunk HB och Pripps att lindra halsbrännan med, men att dyka från sex meter i saltvatten och avsluta badet med att plocka en ICAkasse egna musslor....sorry, i det avseendet har vi i huvudstaden inte ett skit att komma med.
Vincents liv som blivande tonåring har just satt igång. Det är inte lätt att hacka i sig allt alltid men jag unnar honom alla de sekunder av frigörelse jag själv gick fullständigt miste om i jakten på att vara föräldrarna till lags, i hopp om att jag gjorde rätt.
Jag njuter av att vara med Vincent i sin otillgänglighet och i standbyrollen så fort han vill ha kärlek och kontakt.

Det här är den bästa sommaren på aslänge. Just på grund av det som skulle kunna klassas som motgångar, misslyckanden, besvikelser och obegripliga konstigheter, har den manifesterat sig som just den raka motsatsen; att allt det andra, det man faktiskt är i, är så bra; och det under en ständigt skinande sol.
På tunnelbanan, en station hem, vänder sig Leon plötgsligt om.
Táto, här, jag har tappat min 19de tand, har du nånstans att lägga den?