Ingen mödomshinna här inte

060904
Jag är rädd, men vet inte för vad. Rädd för att det kommer att vara 400 pers på Brunnen och för att mitt gig kommer att suga kamelkuk till det plötsligt dör.

-Vad ska jag ha på mig.
-Vad spelar det för roll om du inte är kul, säger Leon.
Good point.
- Fan vilken tråkig snubbe.
- Ja verkligen, men jag undrar var han hade köpt sin skjorta.
Hur ska Johan presentera mig?
- Nu kommer en kille som ska testa för första gången, så ge honom en varm applåd och var snälla.
Jag kommer upp och säger. Tack Johan, det var precis vad jag behövde, som att briefa en tjejpolare som man styrt upp en blind date åt "det kommer en kille som ser helt ok ut och är trevlig m e n han har tyvärr lite potensproblem".
Och sen drar jag igång mitt gig. Att jag har ett litet problem. Det är klart att jag har fler problem men just i kväll är det ett specifikt jag tänkte dra upp. Jag stjäl tvål. Dyr tvål.

Och sen går jag på. JR skrev att jag skulle relaxa och inte öva för mycket hemma utan publik. Att jag ska ta med mig en act upp på scen och låta den hända där i stället för i mitt vardagsrum. I hope he's fucking right.
Jag får inte bli för långrandig, inte börja snubbla och bära mig åt som en osäker fjortis.
Jag ÄR en osäker fjortis.

Jag ska försöka sova nu. Jag fattar inte varför jag utsätter mig för det här. Kejsarens nya kläder. Nu kommer alla se vilken liten löjlig lax jag är.
Även om jag tycker att jag behärskar ROOM grejen.
Och att jag pajar grejer så att jag får dem billigare. Och att jag blir aggressiv för att jag aldrig har koll på god smak eller koll på vad man ska ha hemma.
Jag måste försöka svälja faktum att det som är på rea är på väg ut.
Halva min lägehet är defekt och fel säsong.
Måste bara få det att komma ut i rätt ordning. Och inte glömma att andas.

060907 fullmåne
Varsågod, mina kära vänner, kompisar, bekanta och några jag egentligen inte gillar speciellt mycket men som får det här veckobrevet i alla fall.
Dessa tankar var från natten till måndag. Söndag natt efter att min förstfödde Vincent fyllt 13 år på dagen. Vincent berättade att en kompis i hans klass sagt att det inte händer NÅNTING dagen man blir tonåring.
Jag tycker ändå att det är stort och jag blir fylld av vördnad när Vincent vill berätta om buddhismen för mig och prata om den och hur människan behöver något att tro på, och lidandet och kärleken.
Jag är inte speciellt bildad, vid sidan av det jag dammsugit utanför skolan, och hade min förstfödde son träffat mig när jag var 13 hade Vincent artigt hälsat på mig i Gärdesskolans korridor, men that's it. Och han hade bara hälsat för att han ville ha mig på avstånd. Han hade inte velat ha mig som polare.
Vincent tycker om skolan, är intresserad av att lära sig och respekterar lärarna. Tycker saker om dem, men lyssnar och antecknar.
Vincents högstadiementor på Gärdesskolan är en irakisk tant som är ascool. Hon kör stenhårt och är allergisk mot utfrysning och bedömande av skolkamrater efter vad de har för märken på jeans och pjuck. En kärring i min smak. Lärare sen drygt 20 år, praktiserat i så gott som alla stadsdelar och undervisar i fyra språk. Hans klass är mixad som en shishkebab. Jag tror att det är barn från 7-8 olika nationaliteter. Vilket flyt Vincent haft ända sen 1a klass med sina lärare.

Leon har fått ta över Vincents gamla mobiltelefon. Han har på den på morgonen och efter skolan. Han känner sig så stor när han som nybliven 3a åker t-bana åker själv till skolan från MIdsomarkransen och ringer mig från Stadion för att berätta att han nog inte hinner gå förbi mamma och ge henne en gosekram för att det är så mycket folk i rulltrappan.
Han säger det i samma tonläge som om det vore stopp på Essingeleden och tårarna stiger i mina ögon innan Leon avslutat meningen.
Senare på eftermiddagen ringer Leon igen. han har tagit pengar ur sin plånbok han förvarar i städskåpet hos sin mamma och är på väg själv till Fältöversten för att handla en present i efterskott till Vincent. Leons eget val och eget beslut.
Och jag kippar efter andan igen.
I förra veckan hade Leon sin första efterlängtade träslöjd. Han sa att de bara fick slå ned spik i en planka. Och att om det kommer att vara så hela terminen så kommer han att vilja byta till syslöjd till vårterminen.
Jag är världen lyckligaste táta med världens finaste barn.

För övrigt tycker jag att det är sinnesjukt med mobiler till småbarn. Det är inget annat än en källa till oro och en källa till kontroll. Att de alltid behöver redovisa sitt liv i presens, undanhålla, mörka och ja, deklarera det man begär få deklarerat. Jag ska verkligen försöka att ge fan i att begära det av Vincent och Leon och hoppas att de anförtror saker just för att jag litar på deras kloka förnuft och omdöme.

Så i alla fall. I tisdags blev jag äntligen av med oskulden på standup scenen på Norra Brunn. Det varken blödde eller gjorde ont.
Långa stunder under de tio minuter på scen framför några hundra främlingar var jag inte riktigt medveten om vem det var som lät som jag men som inte kändes som jag, som kändes som jag men inte lät som jag.
Johan som var kvällens huvudnummer avbröt sitt gig mitt i och presenterade mig och jag klev upp. Det var en jävligt märklig känsla.
Jag tänkte tre saker. Jag har inte dödat en bebis, det här är inte Oscarsgalan på vilken jag är värd, samt det är bara människor här med sina liv och problem och hangups och skavsår och annat, som bara vill ha lite trevligt och som inte är farliga.
Och det funkade. naturligtvis missade jag en hel del grejer, var långrandig och ibland hoppade från en miljö till en annan i samma mening men fuck it, det blev aldrig obekvämt, och är det något som är obekvämt så är det någon som är obekväm på scen. Den personen vill man bara ska bryta benet och trilla av därifrån.

Det är klart att det var läskigt. Jag hade turen som fick gå en hård squashmatch samma eftermiddag och som alltid är en fin bihåleurblåsning, fast resten av kroppen. Sen försökte jag bara hålla mig så lugn som möjligt. Bara tänka snällt och bra och inte få tics av ingenting. Det funkade.
Men vilken konstig tid dygnet innan. Det var en känsla som var helt ny. Det var ju en helt ny grej. Var övertygad långt in på dagen att jag skulle skita i det. Första repet av akten brände jag av på Leons 9årskalas (herrmiddag i efterskott, han fyllde år i maj) hemma hos mig i lördags. Fem uppradade ungar i soffan, vara även Vincent och en kompis till honom.
Sen gick vi ut och fyrade av ett par överblivna raketer. Det var populärt.
Igår var det dags för gig nummer två på Brunnen. Det gick bättre än debuten men jag var missnöjd. Hade högre krav.
Idiot. Man kan inte vara debutant första gången och veteran dagen efter.
Ann Westin gick upp efter mig och Johan och hon var helt jävla fantastisk. Se henne när hon uppträder nästa gång. Och Johan med för den delen. Hans gig är svinkul.

Nu vill jag sova. Jag har gjort stand up. Jag har rätt att sova. På torsdag nästa vecka är det dags för Prag i tre veckor. Ska bli asskönt. Men vi hörs innan dess.
Varför låter det mer i min lägenhet när grannen pissar, än när de bråkar eller knullar. Det har jag funderat över i 25 år.