Undercover i Třemblaty II

17/9

Jag tror att den största anledningen till att jag åker till Tremblaty är för att spendera tid här. Se vad tiden här innehåller. Registrera det och sen föra det vidare. Samtidigt som jag för det vidare ser jag dels till att det säger något om mig som person, för att bli förstådd vad jag går ut på, hur jag tänker och känner, och dels, lika viktigt, ser jag till at berätta om det på ett sätt som gör att de flesta bara kan betrakta och lyssna, utan att egentligen på tillgång till det. Att beskriva det enkelt, men ändå som ett lås ingen annan kan öppna utan min hjälp och välvilja.
Den jag berättar det för måste garantera att inte skada mig.
Det är en process som tar många många år, ett liv. Eller bara plötsligt, som en hasp på en stor lada dit någon är välkommen in.
Som att vara naken framför någon första gången. Och bara se den andre i ögonen hur den andre registrerar delar av min kropp, hur musklerna, blickarna och ansiktsuttrycket automatiskt och instinktivt reagerar när betraktarens artiga medvetande slutat gå på autopilot.
Titta en bra stund, en lång stund. Gilla och ogilla. Fantisera, bromsa, dröm, och andas ut.
Tremblaty.
Den lätt sluttande gården, träden med valnötter, äpplen, plommon; björnbären bakom det nästan aldrig använda gästrummet, de höga täta brännässlorna nedåt ån som leder djupast ned i skogen.
Varje gång jag är här, oavsett årstid flyger en skogsduva och sätter sig på en gren på största av valnötsträden. Den sitter där på grenen, ofta densamma, en stund och sen flyger den vidare in i skogen. Det finns inget bo i valnöten. Duvan är inte intresserad av nötterna. Den vill bara flyga just dit och sätta sig där.
Det är liksom det som händer.
Mer än så går jag inte på.
Jag vet inte om jag är på besök i Tremblaty eller om Tremblaty är på besök i mig.

Ser du något du gillar. Eller i alla fall känner igen?
Att känna igen kan också vara nytt. En ny tid framför sig.

20/9 Hotel Myslin halv 7 pm

Pavlina sa just det när jag sprang upp från chata till bilen. Jag hade glömt att hänga upp strumporna jag tvättat hemma hos henne. Plus att jag tände eftersom jag tänkte dra förbi Lada med 8bussen. Vilket flyt förresten att sista bussen mot byn går kl 8. Inte för att det är jättelångt, men tre kilometer när det är beckmörkt och man dessutom är mätt; då är det rätt skönt att glida fram i en lokal buss.
Pavlina sa att vi känt varandra i 30 år och hur jag är likadan hela tiden, nej du har blivit bättre förresten, lika galen och impulsiv men lugnare och klokare. Det var väldigt fint sagt och jag kysste Pavlinas kind och tackade.
Pavlina är djupt troende och ibland en pratmaskin man inte kan dra ur sladden på men hon är Pavlina. Hennes man är helt eget kapitel och det drar jag en annan gång. Vad är den manliga motsatsen till nymfoman? Erotoman, va. Det är Pavlinas man. Men inte med henne.
Dessutom har hennes man ett lika omättligt behov av att oombett berätta detaljerat vad han pysslar med.
Som stilstudie är det oerhört inspirerande att umgås med honom i ett par timmar. Han är som en vandrande porrfilm och jag upptäcker att jag ibland sitter med öppen mun när han drar igång sina storys.
Jag vänligt tackat nej då han velat ta med mig på blinddate med en av hans kvinnliga bekanta.
Det är inte min grej. Den där anonyma sexgrejen funkar inte för mig för fem öre.
Klart jag haft onenightstands och även stojat runt om på Stockholms krogtoaletter, biografer, omklädningsrum och dyl men det är history.

Restaurangen här är helt tom. Helt okay för mig. Jag gillar att vara solo. Som med bussen härom dagen. Bara jag och chaffisen.
Killen som äger hotellet heter Bolster i efternamn. Han har åkt runt jorden med sin gitarr, träffade en finska, fick tre döttrar med henne, bodde ett tag i Finland och köpte sen detta hotell, in the middle of fucking nowhere och har det bra här.
Under våren och sommaren är det inte sällan bröllopsfester här. När man vet om dem passar man på att käka lunch här dagen efter.
Fin mat. Vällagad mat.

23/9

Nu är vi strax på väg att träffa den Kambodjanske kungen. Det händer så mycket udda prylar här. Saker man inte ens skulle fantisera ihop om man vore stenad. Jag ska ha kostym. Det händer sällan. Känner mig rätt snygg och jag tror att moster Jirina trivs rätt bra med det också, att en man i 40årsåldern är hennes protegé.
Och jag kan inte ljuga utan måste medge att jag diggar att de här möjligheterna dyker upp när jag hänger med Jirina.
Antingen påtar man i trädgården, läser timmar i sträck, skriver eller så dyker det upp nåt väldigt exklusivt.
Trist nog är jag inte längre i Prag när expresident Havel fyller 70 den 4 oct och ska ha ett riktigt fett party. Men det gör inget.
Jag träffade Havel i somras, faktiskt på min födelsedag i Karlovy Vary. Han satt med sin fru Dagmar och det var faktiskt hon som bjöd mig till bordet. Fortfarande livvakter och så.
Dagmar har delat loge för tiotalet år sen med Jirina.
De gillar inte varandra jättemycket. Och gillar varandra inte mer efter det här. Kungen åker till teatern för att se föreställningen med Fru Havel, men det är Jirina han vill träffa.

senare

Den kambodjanske kungens protokoll ringde Jirina medan vi höll på att påta i trädgården.
Jirina berättade att vi förmodligen behövde åka in till Prag. Att det här var något hon knappast kunde nobba. Att kungen hade studerat i Tjeckoslovakien som tonåring, talade flytande tjeckiska och dessutom sett Jirinas alla filmer (vilket är en hel del) och verkligen ville träffa henne.
-Va fan, vi skulle ju ha våra tre hela dagar här hos dig, ring upp dem och fråga om inte kungen kan komma hit om han nu är så ivrig över att få träffa dig, sa jag
Så Jirina gjorde det och de bad att få återkomma. De ringde inom en timme och sa att kungen hade tyckt det var en bra idé men att hans schema/protokoll tyvärr inte tillät det.
Så vi drog in, klädde upp oss i suits och gled iväg till teatern.
Jirina och kungen satt till det ringde; alltså då det är dags för publiken att gå in. De satt i nästan tre kvart. I pausen träffade han Fru Havel. Det gladde Jirina oerhört.
Det var bra gjort. Att vi drog in till Prag. Ett fint minne att berätta om.

Efter mötet hoppade vi in i bilen och åkte ut på landet inte långt från Tremblaty, kanske en mil, och åt anka på en krog som är ett populärt tillhåll för nygifta att ha middagen på.
Om jag nånsin gifter mig kommer jag definitivt att ha någon slags fest ute på landet, i närheten av Tremblaty.


27/9 4 pm Tjeckisk Televisons huvudbyggnads restaurang.

En man kom just förbi, böjde sig ned och undrade om han skulle sänka soundchecken i rummet intill. Det är den typen av artighet jag uppskattar.
Jag satt mellan halv 3 och tio i fyra med en snubbe som heter Ivan Hubac. Han är en av cheferna för Tjeckisk TV. Hans pappa är en av Tjeckiens främsta dramatiker.
Ivan ser ut som en okänd tvillingbror till Georg Harrison. Jag vet inte hur vi fick kontakt riktigt första gången.
Jo, det är klart, allra första gången var ju när jag var knappt fyllda 10 och fick följa med moster och hennes svårt hunkige man till deras ställe i tjeckiska fjällen. Jag tillbringade en hel del tid där som liten. Med Jirina och Radek. 60- och 70 talets tjeckiska svar på Elisabeth Taylor och Richard Burton. Men den lilla skillnaden iofs att Radek inte var lika bra skådis som Mr Burton. Men Jirina håller hög klass i vilken genre som helst.
Där på landstället i fjällen bodde just Jiri Hubac, dramatikern, med sin fru Ivana och sina tre barn, tvillingarna Tomas och Jiri, samt deras storebror Ivan. De var betydligt äldre än mig. Tvillingarna typ 18 och Ivan drygt 20. Tomas var en av de som först stoppade en cigg i min mun. Paradoxalt nog var han mycket atletisk och tränade ständigt, men att lära en 10åring att röka fanns tydligen i hans repertoar över bra idéer.

Om en månad är det tre år sen jag rökte min sista cigg. Redan efter en månad tyckte jag att jag hade kondition som en zebra. Jag orkade i princip hur mycket som helst. Röker du, snälla, säg nej. Det är sån fruktansvärd loserstil.
Det har väl hänt den handfull gånger jag rökt gräs att jag fått i mig tobak, men det räknas inte. Eller.

Jag minns också att syskonen Hubacs mamma gjorde galet god körsbärskaka. Ivan minns jag nästan inte alls mer än att han några år efter gifte sig med en kvinna som jag tyckte såg ut som hans mamma. Alldeles för gammal.
De är fortfarande gifta. Jag träffade Ivans fru på Jirinas 75 årsdag i maj. Hon heter Zuzana och kände inte igen mig. Zuzana såg ut att vara 60.
Tillbaka till då jag och Ivan träffades mer som två vuxna män.
Han har en väldigt speciell aura kring sig. Väldigt lugn, på gränsen till hemlig; inga stora gester, lågt röstläge och vältaglig. Och snygg på det där Georg Harrison-lika sättet. För tre somras sen var jag som ett yrväder på en större fest i Karlovy Vary under festivalen. Eller fan var det 2002. Måste kolla i en almanacka senare.
Ivan stod och snackade med Simona och det bara sprutade ord ur mig och dessutom var jag ganska snuskig och garvade samtidigt.
Sen började vi snacka, Ivan och jag. Om våra familjer, hur vi är som farsor, förhållandet till kvinnor. Inom en timme tror jag att vi båda kände att det här är ju en ny polare. Att vi kunde tala öppet och i vissa stunder även ganska privat om intimiteter av skilda slag.
Och så har det varit sen dess. Varje gång jag dyker upp i Prag så ser vi till att vi ses åtminstone nån timme och pratar.
Ivan har ju en del att göra.
Jag är nästan helt säker att jag såg upp till honom när jag var liten. Mest för att han var så hemlig och dubbelt så gammal som jag.
Idag är vi plötsligt i samma ålder plus att mitt självförtroende är helt annorlunda nu än bara för fem år sen.

På vägen hit idag, det har varit en hel del turer kring vårt möte denna gång, plötsliga ändringar och ursäkter över sms vid ett par tre tillfällen. så tänkte jag; vad fan håller jag på med. Jag är på väg till ett möte med vuxen främmande man, en TVchef i Prag som tyckte att vi kunde ses.
De första minutrarna var jag kvar i känslan. Vad fan ska jag säga. Ytterligare några minuter senare sitter vi och diskuterar frivilliga val man gör och dess konsekvenser.
Vi utövar ärlig och uppriktig själslig hygien. En dryg timme försvinner just like that. Ungefär som den ibland gör hos shrinken eller då man mailar någon man gillar. Behöver/vill prata med.

Ivan ville att jag skulle hänga på en nån slags festival nu i helgen och lira tennis med honom i en mindre turnering. Jag tackade nej med orden att han förmodligen skulle vilja slå sönder racketet mot min skalle för att jag skulle göra bort oss båda. Vi bestämde att vi skulle hålla tajtare kontakt och att vi nästa sommar skulle åka till Filmfestivalen i Karlovy Vary ihop. Skulle vara skitkul.
Jag gillar verkligen att vara med människor med livserfarenhet, insikter och med humor som topping. Kommer man hur långt som helst på.

Jag märker att jag så smått undvikit ämnet min pappa. Jag tycker din pappa har ett väldigt roligt namn. Lite löjligt på något sätt, om du inte misstycker att jag uttrycker mig på det sättet. Kanske är det avundsjuka att han över huvud taget existerar.
Min pappa hette Vilém Henzel.
Förlåt, jag kan inte skriva om det nu. Jag är rädd. Rädd för de minnen som kanske dyker upp. Det går kalla kårar längs ryggen och tårar stiger i mina ögon. Håret på armarna reser sig och mina axlar åker bakåt.
Men jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag har för minnen. Jag vet att jag inte vill sitta i den här restauranegn, som visserligen är helt tom och få ett gråtanfall. Dessutom vet jag inte varför jag gråter. Jag gråter förmodligen av saknad, av sorg. Eller för att minnet är för dolt.
Jag kanske skäms att jag inte har så mycket minnen av pappa, min táta.
Ibland tror jag att resan till Tjeckien bara har två anledningar. Det ena är känslan av säkerhet, bort från Skeppargatan och kriget där, bort till landet till mormor och morfar. Den andra är att minnas farsan, kanske söka åt honom eftersom han efter jobbet i Wien som maskör på en teater hösten 67 aldrig mer återvände till Prag.
Det blir för rörigt. Jag får för ont. Jag förlorar kontroll i för snabb takt för att det ska kännas bra. Orientationen går förlorad.
Jag vill vara starkare just nu men är det inte. Jag vet inte vad jag är så rädd för. Som är så starkt att minnet raderas på ett sätt som jag med all den intelligens jag besitter inte kan övervinna.
Många gånger är jag helt säker på att jag försonats helt och hållet med, vet du att jag inte ens vet om jag ska skriva táta, farsan eller, pappas död. Andra gånger letar jag som barnhemsbarn på en jättelik vind för att hitta något som säger något om mig, som säger något om min pappa, var jag kommer ifrån.
Nu mår jag lite bättre igen.
Jag har pratat mycket lite om pappa, táta, hos shrinken genom åren med tanke på hur mycket jag pratat runt det och om annat. Nån ansvarig. Att finna någon ansvarig.
Och jag kan prata mig igenom människor som en termit i titan. Inget hål är för litet för mig att ta mig in eller ut ur. Inga svagheter för mikroskopiska att lokalisera- men mina egna försvaras ofta med mycket sofistikerade metoder.
Blir jag det minsta trängd förvandlas jag till en schackdator som på bråkdelen av sekund hinner planera drag, eventuella motdrag, attacker och skenbara tillbakadraganden, för att tiofaldiga attacken vid antydan till sänkt gard.
Kanske fungerar vissa minnen likadant; att hjärnan är för snabb för sitt eget bästa. Så fort jag knäcker den tiosiffriga koden skapas en ny. det är i glipan mellan dessa jag försöker vara en människa, försöker vara mig själv.
Tur att klockan är halv 6 och det är dags att dra.

28/9

Jag gillar den här dagboksformen. Det är ju så min faktiska dagbok ser ut. Ett datum. Pang och så in i det. Borra sig in i datumet och se vad som kommer ur det. Vad det är för blodgrupp.
Det är nog inte så konstigt att det blir på det här sättet. Att skriva och dela med sig är en bra form av själslig hygien. Det är nog därför som man ska undvika att ha en shrink som är en attraktiv människa av motsatt kön.
Lusten att vara den andre nära fysiskt blir en naturlig reaktion, ett naturligt behov, tror jag eftersomm man anser att den andre förstår en så väl och står för trygghet bara genom att lyssna så bra.

Min första shrink 99-01 var en stor kvinna från ungern som heter Zsofia. Jag gick hos henne två gånger i veckan, måndag och fredag.
När ett par av mina polare hörde att jag gick hos en kvinna sa de oj oj, det kommer att dröja några månader och sen kommer du att börja tänka på hur det skulle vara att knulla henne.
Szofia minns jag hade fyra attribut jag minns. Dels tubsockor, ofta med nån rätt ful omatchande färg, en stor kjol (hon var ju rätt stor om baken), ofta en kofta och slutligen en swatchklocka i plast. Nästan som om hon klätt sig medvetet skumt.
Jag berättade för henne en dag att jag blivit varnad för att ha en kvinnlig terapeut, och att jag hoppas att jag inte sårar henne men att tanken på sex med henne aldrig slagit mig.
Szofia började skratta. Högt och länge. Jag ville krama henne då, för att vi var överens.
Jag lunchade med Zsofia för ett par år sen. Det kändes bra. För att kolla vad som hänt sen vi sa hejdå.
Nu jobbar Szofia med flyktingbarn på PUB.
Det var en ganska bra tid hos henne. Jag tyckte om henne. Såhär i efterhand vill jag kalla henne moderlig. Att kalla någon för moderlig är positivt i den bemärkelsen att jag medger att jag faktiskt längtar efter en mamma och det negativa är att jag får svår allergisk katarr, både av mödrars oro och deras kontrollbehov. Den värsta sorten kan inte ens erkänna det. Det är en av de dragen hos kvinnor jag har svårast att överse med.

Jag vill som alla andra straighta män bli omhändertagen av en varm kvinna, en klok kvinna, en kvinna som tar initiativ.

Men till skillnad från Jirina, som är extremt dominant och självcentrerad så fixar jag inte morsan när hon kör just den stilen; att blir det inte på hennes sätt så blir hon martyr alt skuldjägare. Även n ä r det blir på hennes sätt så kan hon börja servera skuldtårta för att man inte är tankeläsare alt inte visar tillräckligt mycket uppskattning för hennes ansträngningar.
Eftersom morsan har patent på att vara i underläge med nedböjt huvud och krökt rygg (och dessutom hjärtfel) pallar man inte be henne fara åt helvete. Med Jirina är det annorlunda. Hon kör sitt matriarkrace, sin stjärnstatus 24/7, även om hon naturligtvis på tu man hand ibland är underbart älskvärd och mänsklig.
Hennes memoarer kommer ut nu i november och jag är asnyfiken på dem. Jirina avgudar sina föräldrar. Båda är begravda i hennes villaträdgård i Prag, Jag tycker att det är makabert, men Jirina eliminerar därmed risken för gravskändning plus att hon får sörja ifred när hon vill utan att behöva känna sig uttittad.
I alla fall.
Märker du att jag använder l i t e för många ord.
Det måste jag tänka på nästa gång jag ska upp på scen.
De sista gångerna under mina och Zsofias möten pratade vi om de två som hade gått. Jag frågade varför hon ibland inte varit hårdare, att hon låtit mig komma undan med för mycket bullshit och pladder.
- Hade jag varit hårdare hade du lämnat det här rummet och inte kommit tillbaka. Jag gjorde det jag ansåg vara nödvändigt för att vinna din tillit.
Svårt att argumentera emot det svaret.

11.20 am

Simona står och stryker just nu. Hon stryker allt. Old school. Strumpor och kallingar. Vi ska snart till landet igen.
Valnötterna rasar i snabb takt nu i slutet på sommaren. Jag ska ta med mig ett gäng hem för att ha i sallader och göra julgodis av.
Det är riktigt riktigt bra.
Hoppas att de har kanin eller anka på värdshuset dit vi ska. Det är precis vad jag känner för.
Senare ska jag berätta om gårdagkvällen. Eller om något annat.
Dags att fixa till sig.
En väninna till mig som har trillingar i samma ålder som Vincent håller på att skilja sig. Livet böljar fram och åter.

Jag är väldigt lycklig för det liv jag lever och att jag oftast vet att värdesätta det, även om det vissa stunder är svårt och man längtar efter något annat och nytt.
Jag vill också hela tiden dra vidare, till nästa sak, nästa projekt, nästa rum, nästa människa. Men njuter även att vila i en känsla eller period i livet, oavsett om den är bra eller dålig. Så kommer resten av livet att se ut.

Jag har börjat tända lite på skor. Jag vet att du nu tänker, "Gud vilken efterbliven snubbe som inte hajat grejen med skor" men jag har inte hajat grejen fullt ut än men vissa skor på vissa fötter är bara asrätt.
Underarmar är också fina. Och naturligtvis bröst.
Undrar om Mjölkvägen som Vintergatan heter på tjeckiska, ja, på engelska också ju, har något med bröst att göra.

2.56 pm

Nej fan de hade vare sig kanin, anka eller ens kyckling idag, trots att det är en av de största helgdagarna efter nationaldagarna, så det fick bli en vanlig gulasch. Den var helt okay, men sammantaget är jag besviken eftersom jag var så inställd på det andra.
Lite som att vara beredd på action och sen få sitta bredvid och titta på.

Simona och hennes son Marek, som är nyss fyllda 20 drog in till Prag för en liten stund sen. men jag är inte ensam här. familjen som äger marken och samtliga hus på gården, från vilka vi har livstidsarrende (vilket innebär så länge ägarna lever, de är idag snart 60) är här. Mamman Alena, som är en jävel i köket och även en jävel på desserter, och hennes två söner Roman och Pavel. Alena är en typisk tjeckisk kärring. Trollar i hushållet och förväntar sig att männen i familjen gör resten då de inte har fritid och vill kröka.
De är jättegulliga. Även om Alenas man Pepik är en grav periodare och titt som tätt hittar man tomma flaskor på olika ställen Bor i Ostrava vilket är 33 mil härifrån. det är naturligtvis obegripligt att de inte gjort sig av med detta ställa med tanke på de stålar de skulle håva in. De har fått bud genom åren, värdet stiger ju allteftersom hyrorna stiger i Prag (vilka i vissa ställen är i klass med Diplomatstaden). Men de nobbar hårdnackat varje bud.
Tremblaty ligger 4 mil från Prag varav över hälften är motorväg. Det tar en knapp halvtimme att ta sig hit. Vill man pendla går det alldeles utmärkt.
Men jag gissar att anorna gör att att ägorna inte är lika lätta att kränga som om de vore en gammal bil. Du vet ju vad ett gammalt ställe betyder.
Dominik, vill du ha en öl och en vodka, säger Pavel, den äldre. Han brås på sin far. vet exakt vilka byars ölstugor öppnar vilken tid, vilka dagar. trots att han är här 2-3 veckor om året. Pappan är inte här för han trillade av cykeln i fyllan (surprice) och knäckte ett par revben på ett nasty sätt, så nu ligger han hemma på soffan i
Familjen Brozek är här över långhelgen och för att samla upp äpplen vilket det finns ton av i år. Med tanke på hur stor äppelträdgården är skulle det inte förvåna om det fanns ett halv ton äpplen här. Det kanske är en överdriven gissning men det är inte långt ifrån.
Pepik med de brutna revbenen och de tomma flaskorna medstoppade i stövlar på vinden, är son till mormors bästa kompis, Det är han som är den i rakt nedstigande led ägaren till allt här. Och Pepik har ingen större koll än att han och sönerna åker hit varje sommar i några veckor och liar gräset nedåt ån i skogen, ansar lite träd (väldigt lite, det mesta skulle egentligen må bra av riktigt konsekventa saxningar, äppelträden är så gamla och tunga att frukten blivit mindre på grund av massan. Det ser ut att vra uppåt femhundra äpplen på det största trädet. Vet ej hur gammalt det är, eller hur gammalt ett äppelträd kan bli. Men valnöten bakom huset, det finns även två på gården, är säkerligen ett par hundra år.
Har jag berättat hur mycket jag älskar att vara här.
Och i ärlighetens namn har jag inte det minsta emot att Alena och hennes två söner är här. De må vara barska och lite bonniga, jag tycker ju att Göteborgare är bonniga, samt stora delar av Stockholm, och Alena och Pavel talar dessutom ibland så snabbt och med sån tjock Ostrava-staccato-dialekt att jag får sitta som i ett 10000-kronorsbås för att fatta vad de säger, men de lämnar en i fred när man vill vara i fred.
Vet du, det är märkligt, men när man skalat det gröna av en valnöt för att lägga den på tork, så luktar man en aning sjukhus om händerna.
Alena luktar svett varje gång man träffar henne. Jag vet inte om det är berfriande fritt från fåfänga eller halvsunkigt. Hon lagar underbar äppelstrudel, mustiga grytor och sagolika knödlar fyllda med plommon, aprikoser, persikor eller blåbär.
Sönerna, vilka båda är i dryga 30årsåldern, håller på med stuprännan bakom huset. Roman längtar efter att få peta i sig sitt första järn. De hade en mindre argumentation för en stund sen. Alena skrek att han får ge fan i vodkan innan stuprännan är klar. Roman har även en söttand för spelautomater, vilket ju inte sällan resulterar i tom plånbok.
De är så fina när de hela tiden frågar om jag vill ha lite nychoppad ved så att jag kan elda på i mitt gamla sovrum för att stävja fukten.
Huset är ju så gammalt, som en gammal dam, och gamla damer, i synnerhet när de närmar sig 300års åldern håller inte tätt.
För dem är det vardagsmat, att elda, peta i sig vodka och Alenas käk och att röka cigg.Pavel petar säkert i sig 1,5-2 paket om dagen. Och det är riktigt otäcka cigg i klass med gammal torv och annat liksom överblivet från lite allt möjligt som ryker.
Gitanes luktar Issy Miyake i jämförelse.
Undrar om Gitanes fortfarnade får heta Gitanes förresten.
Jag längtar fortfarande efter att nån skitnödig lokalpolitiker ska försöka stänga ned Brunos Korvkiosk på Nybrogatan för att han serverar zigeunerwurst.
Folk är så efterblivna ibland att jag ibland undrar hur vissa av dem släppte gälarna, kröp upp på land, ställde sig upprätt eller ens lärde sig prata, när deras hjärnor fortfarande är kvar i Jura-perioden.
Nåväl, nu ska jag ta en pause och elda bort fukten i mitt sovrum. Annars går det alldeles utmärkt att sova i 16-17 grader. Perfekt faktiskt.
Later.

28/9

Leon var så ljuvlig en novemberkväll för ganska prick fyra år sen. han hade precis fyllt 5,5.
Eftersom han varit risig de två senaste torsdagarna då han hade simning var det första gången på länge vi klev in på GIH bara för att mötas av att det var simuppvisning.
Underbart. Vi visste ingenting. Fick reda på att Leons grupp som mest består av småungar mellan fem och sju skulle simma 25 meter ryggsim. Så när nån brud ropar upp "25 meter rygg, gå ned till Eva som vinkar med armarna vid poolsidan", så skickar jag naturligvis ned Leon.
Jag frågade honom först om han tror kommer att klara att simma 25 meter rygg. Leon hade kunnat simma sen ett halvår men ändå, aldrig så här långt på en gång.
- Avbryt om du skulle bli trött.
Ok, sa Leon tog på sig sina simbrillor och klev ned just som de andra ungarna började marschera bort mot startblocken.
Vänta ett tag nu, är inte de jävligt stora, typ minst ett huvud högre än Leon, måste vara runt 9-10 år gamla. Helvete, det är fel grupp. Medan de ställer sig på betongklumparna står Leon lite osäkert intill och domaren tittar begrundande på honom och pekar på
startpallen på bana 1. Jag ropar LEON och försöker vifta honom till mig. Tjufem meter bort står Leon i sina brillor och 119 centimeter och vinkar glatt tillbaka och hoppar i.
Barnen tar tag i räcket under pallen och domaren blåser av. Långa armar propellrar iväg på banorna 2-6. Leons betydligt kortare armar plaskar mer men åtminstone bakåt, åt rätt håll. Hela hallen applåderar hem barnen. Banorna 2-6 är i mål på ungefär 30-40 sekunder, då har Leon ungefär halva bassängen kvar, men det går bra, han verkar inte ta in vatten eller sjunka. Applåderna ökar i styrka och på 1,13 kommer Leon i mål, blir uppdragen ur bassängen, vänder sig upp mot mig och gör tummen upp. Jag ser på Leons mun att han säger "vann jag ?". Jag nickar frenetiskt och har svårt att hålla tårarna kvar i halsen. Simtränarna skrattar och klappar om Leon.
Han kommer upp till mig och sätter sig i mitt knä. Jag undrar om han är trött. Lite, säger han.
En kvart senare är det Leons riktiga grupp som ska simma 25 meter rygg. Orkar du en gång till, frågar jag. Jag tror det, säger Leon och kliver iväg med sina småkompisar. Tränaren erbjuder Leon att simma ett annat simsätt, men Leon skakar på huvet. Han kommer fyra och simmar nästan 10 sekunder snabbare än tidigare.
Få gånger önskar man att man hade videokameran. Den kvällen var en sån gång. Första gången är bara en gång.

När jag var liten brukade jag gå med min pappa på GIH. Han brukade fresta med en hel femkrona om jag hoppade från 5an. Men bara då han såg att jag var rädd på riktigt. När jag väl tyckte det var en baggis uteblev 5orna. Min pappa ville att jag aldrig skulle vara rädd.
Det är jag ändå. Men bara då det egentligen inte är så farligt.

Jag gillar att vara riktigt jävla slutkörd efter en squashmatch. Lever mig in i känslan av den ensamma tomheten.
Att man inte riktigt vet var man har varit någonstans, bara att man varit koncentrerad och städat sig själv på något sätt.
Man känner sig väldigt ren efteråt. Stor och stark, ren och ärlig på något sätt. Man ser och hör bättre, tankarna är snällare, man är närmare sig själv.
Inte alltid men ibland.

Jag får inte glömma att ta en familjebild, plus en på bröderna och mig i mitten. Det var längesen vi tog en sån bild. Fyra fem år sen kanske. Hade en trevlig kväll med Roman. Visserligen var även lillebrorsan hans med men han var packad redan då vi kom ned till byn vid 7 så honom räknar jag liksom inte. Alena vrålade att han skulle ge fan i flaskan, när Pavel ville ha en liten färdknäpp.
Vi kastade pil, pratade lite om Romans familjesituation, tittade på en halvlek fotboll när nåt tjeckiskt lag slog ut Marseille ur Champions League, eller om det var UEFA. Stort var det hur som helst. Marseille är en av Frankrikes bästa lag.

midnatt mot 30/9
Promenaden från Lada finns bara här. Vilken tur jag har. Och dessa stjärnor från evigheten, lyser en kort stund över våra liv, in i nästa evighet. Jag är lite packad nu så det är dags att skriva i en annan mapp.

30/9

Jag älskar denna livsstil. Att vakna upp här, tömma pottan, gå ut på gården där bröderna Brozek redan satt igång med att klyva timmer för att sen hugga ned den i eldningsstora bitar, hänga upp täcket och kuddarna på den långa stocken som löper från det enorma körsbäret över en träpelare och vidare mot den minsta valnöten, och andas in den nya dagen.
Alena är bakis. De satt uppe till ett i natt och drack rödvin. Och det vinet de dricker här är snäppet under bag-in-box. Det är som att tigga efter huvudvärk.
Några grannar tittar förbi. En äldre man och hans mor. Alena ber mig skaka ned några plommon så att hon kan förbereda lunchen och fruktknödlarna hon ska laga.
Det är fan inte nåt slimkäk här, det kan jag lova, men jag vet om det. Jag får spela bort det i oktober.
Men känslan att ha sommarloven återupplevda som de var när jag var barn, då ingår dela det här paketet. Och det slår Zanzibar, New York, Midsommarkransen, Rio, Anderna och alla andra platser där jag satt min fot.

Sågdammet yr i solgasset och jag ska göra ett nytt försök att få iväg det här.