Ett år klokare?

Nej knappast, men det är klart att jag måste skriva nåt på 1årsdagen från födelsen av denna blogg.
Jag gillar fortfarande inte att skriva kort, men har förstått att ingen orkar läsa längre än en genomsnittsartikel i Metro.
De senaste dagarna har handlat mycket om prestation.
Jag har varit uppe på Brunnens scen igen. Igår närmare bestämt. Det gick inte lika bra som förra onsdagen men de övriga komikerna sa att mitt material är bra och kul och att jag ska vara jävligt glad att jag fixar 7-8 minuter efter att ha uppträtt mindre än tio gånger.
Så är jag väl det. Glad.
I övermorgon börjar SM i squash. Jag har motionsspelat i några år, de senaste två åren lite mer seriöst. Så jag anmälde mig.
Fan, varför inte. Och så är det så skönt att kunna säga att "jag ska lira i SM i squash".
Absurt men skönt. Min första motståndare är ingen mindre en Reefat El Sayed som var föremål för stor underhållning då det visade sig att hans doktorshatt var påhittad. Det var för typ 20 år sen och Reefat tror jag även fick sitta ett tag för ekonomiska oegentligheter.
Men gubben är tillbaka och dessutom en hygglig squashspelare.
Jag ska ju bara vinna mot honom, men tekniskt sätt borde han vara bättre. Jag har kondition som en zebra så Reefat ska få kuta.
Men ingen match är avgjord innan sista bollen. En klyscha men en sann sådan.
Jag skrattade i flera minuter när jag såg lottningen. Tänk att få möta Reefat. Det är fan i mig i kult!

Leon fick i kväll reda på att han inte är aktuell för orangebältesgradering i judon nu innan jul. Han bet ihop så gott han kunde och när vi lämnat dojon på Birkagatan så kom tårarna. Det var längesen Leon grät. Han var så lädsen och jag tröstade så gott jag kunde, men ord, oavsett klokhet och kunskap, väger lätt när ens självförtroende är i botten.
Hemma väntade Vincent som dukat fint och satt på grytan och pastavattnet.
Jag sa redan i dörren att han måste vara extra snäll mot Leon och vad som hade hänt. De satte sig på sängen medan jag ordnade med maten och Vincent pratade vidare med Leon.
De är så fina tillsammans. Vincent till och med sa det vid matbordet en kvart senare. Vad fina vi är mot varandra.
Ja, ibland är man det och det är den vackraste av gemenskaper.

Så även en blogg ihop med de som får ut något av den.
Tack ni som följer den regelbundet. Och ni som bara tittar in då och då.
Jag skriver mest för mig själv, omedveten om att faktiskt nån som kan svenska i södra Argentina, Zanzibar, Warzawa, Perth,
eller varför inte en liten stad i Nigeria kan läsa detta. Svindlande. Inte så sannolikt men härligt att fantisera om.
Jag tänker ofta på hur livet sett ut utan internet och mobiltelefoner. Om vi hade varit lugnare eller lika ängsliga som idag, fast av andra anledningar än att inte ständigt vara uppkopplade och kommunicerande. Paradoxalt nog är masskommunikationen alltmer anonym. Massbrev, bloggar, sms som man inte orkar besvara, missade samtal man skjuter upp osv osv.
Eller som nu. Att bara trycka publish och så sitter det där. För alla eller ingen att läsa.
Jag rekommenderar alla att skriva dagbok. Bättre och betydligt mer värdefullt än en blogg.
Några rader per dag räcker. Det säger mer än tusen bilder. Men bara för dig.