Rum 115 Park Hotel Motala

Ibland undrar jag varför saker och ting fastnar. Som dålig fisk i stormaskiga
nät. De bara fastnar och försöker man bli av med den genom slita bort den
kan man stå med trasigt nät. Och den fisken som man ändå inte hade någon nytta
av får stå till svars för att nätet är trasigt. Fast det hade varit
sundare och smartare att kolla hur en dåliga fisken fastnat, ta sig tid att få
loss den på ett ordentligt sätt, och släppa den tillbaka i vattnet. Nej, i
stället
sliter man bort den dåliga fisken, trasar sönder sitt stormaskiga nät, dödar
fisken genom att hoppa på den, snubbla på däck, göra sig illa och förbannar
fisken.
Det är som det är. Ibland gör man rätt, ibland fel.

Klockan är för lite. Inte ens halv fyra på eftermiddagen. Varför sitter folk
och äter varma hel och halvfabrikat. Vagnen är proppfull. Jag fylls av Jacks
röst med en ensam trånande trumpet i bakrunden. Jag tycker om när författarna
läser upp sina egna grejer.
Det känns som jag har fått den sista platsen i den här vagnen. Plats 49. Sista
platsen vid toaletten.
Sommaren dog av ålderdom. Den orkade inte längre. Lönnen utanför mitt fönster
orkar inte heller. Det har tagit den mindre än en vecka att bli helt gul
och halvt strippad.
Mina sulor är rena av att ha gått flera regnpromenader de senaste dagarna.
Inga människor. Bara sulorna och den våta marken.
Hösten har klivit in, står och droppar som en stor trött fiskare som varit ute
i en storm och bara knackat på måfå på en stuga som såg varm ut.
Jag vet inte om jag någonstans känt matlukt som den doftar här. Det finns
naturligtvis vissa maträtter som luktar mest likadant överallt, men det är
någon speciell lukt med microvärmd "färdiglagad". Den doften som gör att man
tappar aptiten. Det där vill jag inte stoppa i munnen.
Vem kom nånsin på behovet av att äta och dricka så fort man är på väg
nånstans, inte minst med flyg. Oavsett tid på dygnet så ska man fylla munnen
med nåt under rörelse.

Munnar rör sig på folk i den fulla vagnen. Jag undrar inte vad de pratar om.
Jag vill höra Jacks staccatto poesi, om hur saker och ting kan ligga till, en
viss dag, en viss stund, ett visst humör, med ihopfantiserat sällskap.
Innan Jack började prata till mig hörde jag göteborgska, Sveriges amerikaner,
som alltid ligger några db över alla andra. Det var uttryck som kärringen,
knega, bira, och fika innan jag med delikat fasta rörelser begravde de mjuka
Kosslurarna djupt i öronen och tryckte på play. Med ett slags Lector lugn. Jag
vet att den store, skäggige göteborgaren kommer att få sin lever uppäten i
kväll. Invirad i ett tunnbröd.
Inte konstigt. Med göteborgarna. Tåget går ju till Göteborg.
Jag ska av tidigare. I Hallsberg. För att byta och åka vidare till Motala.
Varför säger alltid konduktören vad som står på biljetten.
"Då ska du byta i Hallsberg".
Jag vågar inte titta upp ibland utan mumlar bara tack. Rädd för att hon ska se
i min i blick att jag undrar varför hon berättar något som jag beställt för att
jag behöver komma till stället och kollat när det kom att jag fått rätt
biljett.
Ibland är den undrande blicken på gränsen till föraktfull.
- Kan du vara vänlig och upplysa mig om var jag är nånstans. Jag känner inte igen mig. Så här såg det inte ut när jag vaknade i morse. Varför åker den här lägenheten framåt och vilka är alla människor.
Hon vill ju bara väl. Men den sortens väl gör mig inte väl. Lika lite som feel
good efter en Lasse Hallström feel good film.
Såna ser jag bara för att jag behöver påminna mig om hur viktigt det är med
saker som är äkta.
Herr Hallström som är gift med en av Sveriges mest överskattade skådisar, den nyligen adlade Sir Lena "jag kan aldrig låtsas bort kameran" Olin,
ska få Litetime Achievement på Stockholms Filmfestival. För vad. Förutom Gilbert Grape har han bara gjort sondmatning i USA. Lasse får priset för En kille och en tjej, samt Mitt liv som hund.
Det brukar heta att man som konstnär aldrig är bättre än sitt senaste gig. Gilbert Grape är från 1993.
Om du vill se en riktig feelgoodfilm ska du hyra "Allt är upplyst" efter en roman med samma namn.
Andra bra (i a f intressanta) svenska filmer gjorda på sistone. Zozo, Storm, Fyra Nyanser, Masjävlar, Detaljer, alla betydligt mer feelgood än Choklad och Ciderhusreglerna.

Molnen fulla av regn är så nära träden att ljuset som faktiskt finns därbakom
står mellan dem som ett barn mellan två basketspelare.
Det är en ständig skymning sen i morse. Och på söndag förlorar vi det ljus som
försöker riva hål i det gråa blöta, men hennes händer är för svaga.
Molnen för tjocka, kommandes från alla håll som gamla slöjor.

Ibland undrar jag om järnvägen byggdes innan eller efter husen som står
intill. Där människor väljer att leka. Jag skrev leka, men ville skriva leva.
Egentligen ingen skillnad. Men att ha tåg som rusar förbi med jämna mellanrum.
Är det nånting man sätter ut i annonsen när man säljer huset; eller är
det dömt att gå i arv.
Jag såg en äldre man sätta sig vid sitt köksbord. Många människor jag ser ute
på resorna vet jag om att jag aldrig kommer att se igen så länge jag
lever.
Ibland är det sorgligt. Ibland är det skönt. Människor som hörde till en
speciell stund, ett speciellt väder, ett speciellt humör.
Och speciellt som jag tittade upp från tangenterna av en slump.
Jack bara mal och mal, berättelsen tar aldrig slut.
Jag kommer inte att låta bli att kolla åt samma håll nästa gång då tåget går
till Hallsberg. Eller dit konduktören bekräftar att jag ska.
Det gäller bara att synka slumpen.

Äntligen ännu ett ställe där jag aldrig kommer att leka. Nästa Hallsberg.


natten till den 28 okt
Jag ligger på sängen i rum 115 på Park Hotel i Motala. Ett perfekt ställe att
hänga sig på om du skulle leta efter ett ställe att göra det på. Skulle det
misslyckas behöver du bra gå ett par meter så har du ett lika perfekt läge att
bli överkörd av ett godståg vilka går i jämn ström under större delen av
natten.
Det är här jag har blivit placerad. Den lilla Synsamhoran. Och jag tar den gurglande men
glatt ned till roten och ler sen servilt mot kameran.

För en dryg halvtimme sen stod jag stod i dyr kostym och beställde
tunnbrödrulle i en spökstad som är stendöd efter kl 22. Bara de obligatoriska
trimmade vraken som körde runt runt. Hur jävla kul är det. Vad tror de ska
hända nästa varv.
Det var straffet för att jag önskade göteborgaren på tåget att hans lever skulle ätas i en tunnbrödrulle.
Intill mig stod en skinande vackert gravid tjej som väntade sitt första barn
och hon beställde en jättebamseburgare med extra fucking rubbet till sin man.
Lägg på extra lök, säger hon.
Okay, din man får en väldigt snabb godnattpuss, sa jag och fick ett skratt som
bara en välmående gravid tjej kan avlossa. Jag frågade om jag fick
känna på magen och välsigna barnet.

Ja, det får du, sa hon och ställde fram magen. Jag tror, nej, jag är övertygad
om att det ska bli en kille.
Är du, sa jag.
Jag klev lite närmare henne och kände att hon luktade Guccis Envy. Diskret och
så gott som det ska lukta när man står en dryg decimeter ifrån en
kvinna. Trots att odören från Peckas Gatukök var ett steg bakom..
Jag la handen lite teatralt magiskt på magen. Magen var spänd och mjuk.
"Härmed bestämmer jag att det här barnet ska bli lyckligt och friskt".
Jag smekte magen mycket försiktigt och innan jag tog bort handen pressade jag
lätt med fingrarna.
Tack, sa tjejen och såg lite generad ut. Jag stod fortfarande ganska nära
henne. Jag fick en otrolig lust att kyssa henne. Hon såg att jag tittade på
hennes mun. Munnens leende sjönk men inte ögonens.
- Ska du ha nån krydda eller räksallad eller rostad lök eller nåt, sa Pecka
från luckan.
- Har du inget som man inte får tjocktarmscancer av.
Tjejen fick sin 150 gramare till sin man, jag önskade dem lycka till och vi sa
hejdå.

Upplägget från Synsam i kväll var uselt. Aslite folk. Deras erbjudande var att
man fick 20 % på bågarna om man beställde kompletta glasögon. Det
innebär att kunden tjänar några hundra på ett par glasögon som går på minst
7-8000 spänn, i värsta fall en bit över 10000.
Chefen Tomas ville ha kvitto på tunnbrödrullen. Vilken han iofs bjöd på. Moset
smakade gult materialiserat vatten. Pecka lyckades gräva fram några
rosa tomatskivor samt isbergssallad.
Minns inte när jag senast åt en tunnbrödrulle.
Och nykter...aldrig? Jo, par gånger men då var det med the real deal.
Florence gjorde inte sitt bästa framträdande i Motala. Fick aldrig riktigt den
där gayiga optimistenergin. Gick på autopilot.

Jag bor intill en jävla tågstation.
Det känns väldigt östeuropa. Rummet känns post östeuropa. Ett bättre
vandrarhem med faciliteter som tv, dusch och internet.
Två enkelsängar som inte ens en så anspråklös hora som jag tycker känns okay
att ta upp kunder till.
Så raring, vilken säng vill du göra det i?
När jag var liten och åkte tåg till Prag med mor och bror, blev vi alltid väckta av nån sån polisidiot som flashade oss i ansiktet med en fet ficklampa och vrålade passporte, bitte. Tåget hade just anlänt till Sassnitz och klockan brukade vara runt 3halv4 på natten.

Jag skulle gå mot city förut, Stora Torget, men gick fel och kom nästan
halvvägs till Linköping.
Dessa dialekter.
Skitsamma, de betalar bra och jag tycker det är skönt att ta emot när pengarna ligger och hägrar på nattduksbordet.
En bra hora har alltid ett svagt leende på läpparna.
Berättade jag att jag hittade ett par svinfula Lindebergbrallor hemma vilka jag
köpte på en outlet för tre år sen för en 200ing och bara använt 3-4 ggr. Jag la ut dem på
eBay, mest bara på skoj, och fan trot, jänkarna blev kåta och budgivningen slutade på 66 $.

Tur att jag tog med öronproppar. De sa att det inte skulle låta
speceilltmycket vid tågspåret.
nej, det låter ju knappt alls som stannar och avgår från en station.
Hotellrummet var 400 kr billigare än de riktiga hotellen vid Stora Torget. Bra
sparat av Synsamchefen. Lika bra idé som de 20 % en "vip"kväll.
Undrar om damerna i 80årsåldern som kom in och hetsåt ICA-Brie och sköljde ned den med cider - om de var VIP.
Fick just ett nysanfall, orkar inte tvätta av mig sminket, vill slänga ut tvn
på tågspåret. Hur rocknroll är det?
Ska ta en bild. Och dricka upp glaset vin jag köpte på halvflaska förut.
Campolietti. Inte dumt.
Längtar ihjäl mig efter höstlovet med Vincent och Leon.

Snart härifrån. En liten flicka som gick förbi stora torget med sin mamma pekade upp mot statyn av Baltzar von Platen och sa pappa.
Hundra meter senare märker jag att en a-lagare spotat mig. Han har täckjacksväst och saknar framtänder.
- Tjena Micke, säger han respektfullt när jag passerar. Tjena säger jag och ler.
Alkisen verkar bli förvånad över tillbakahejet.
Jag undrar vem Micke är. Eftersom jag inte direkt ser ut som en kille som gillar att nöta bänkar och skoja med Rosita halv elva på förmiddagen undrar jag om Micke kanske är någon den tandlöse är skyldig pengar eller nåt.
Men det var intressant att dyka upp i Motala och bli förväxlad med nån annan på ett självklart sätt.
Som flickan och statyn av hennes pappa.