Uppe och skojar

Det var verkligen länge sedan jag var här. På Ritorno.
Ett av de ställena det faktiskt känns skumt med rökförbud på. Jag hatar ju cigglukt, cigg är lika sexigt som flytningar, men just här på Ritorno är det något som saknas.
Jag bodde ju inte långt härifrån 89-92.
Här har jag verkligen spenderat 100tals timmar med dagboksskrivande, ält, luncher, fikande, dejter. En gång t o m dubbeldate dvs när min ursprungliga date gick på toaletten bad jag tjejen några bord intill att vänta på att jag blir själv, att jag ville träffa henne. Det visade sig vara en lärare som undervisade på Universitetet. Sånt impar på mig och genast blev kvinnan i fråga tio ggr snyggare och mer spännande.
Killen med den minutiöst ansade och vaxade mustaschen jobbar självklart kvar här på Ritorno. Han ser exakt likadan ut. Ibland verkar folk inte åldras. Eller så ser man det inte Jag träffade Johan R här och fått lite inspiration och självförtroende. Han är på Brunnen i morgon och jag på ett annat ställe.
Jag vet att jag är en pussyboy som inte säger var men självförtroendet pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt och jag vill inte att du ska se mig när jag inte kan nånting.
Egentligen vill jag fly till Ystad, bara dra från stan, för att slippa gå upp på scen i morgon och på onsdag. Giget förra veckan var i n t e roligt.
Jag tyckte att det skulle gå lika bra som veckan tidigare och så blev det bara en pratgröt. Så där som folk kan sitta på fik som det här när man tackar all världens gudar för att man kan begrava lurarna så långt i öronen att de nästan nuddar trumhinnan för att slippa lyssna till att de inte har något alls att säga.
Folk artighetsskrattade, Vincent och Leon satt och såg medlidande ut, jag blev stressad och började rabbla giget som en aktionsutropare med förstoppning.
Jag var ju tvungen att ta med killarna eftersom deras mor glider runt i södra Europa, jagandes sensommaren och så tyckte jag, va fan, det kan ju vara lite mysigt.
Det var det inte. Inte där och då. Leon sa att det var fler som inte var så kul. Han vet hur man ska trösta. Vincent sa att jag var jättebra i alla fall. Han ljuger asdåligt.
Jag gillar inte att vara dålig, att bli besviken på mig själv, att veta att jag kan leverera och inte göra det.
Jag inte bara ogillar det. Jag vill fly till Ystad och ringa på en kompis som av nån practical joke anledning flyttat dit med sin familj.

Så ringer nån tjej. Vi kan kalla henne M (eftersom förnamnet börjar just med den bokstaven) Hon håller på att starta upp ett eventföretag vilket skulle registreras vid årsskiftet och sen tänkte hon slå på stort med att ha ett 80talsparty på Kolingsborg. And guess what, hon tänkte köra det annorlunda upplägget med att få ihop gänget från filmen G.
Upplägget var något luddigt. Planen för vad exakt jag och några andra G-lik skulle göra på festen mer än att ha G-liksstatus fanns liksom inte.
M avslutar v a r j e mening med "då'ra".
M sa att det skulle utgå ett gage. Inte mycket med tanke på att det hennes första event men det skulle som sagt utgå ett gage, då'ra.
Jag lät henne hållas, tänkte att det är nåt jag kan skoja om. Plus att det skulle vara kul att prata med de andra G-liken och höra hur de uppfattat Ms insäljning; hon lät som hon tvingats sälja klassresesalami utan att få provision.
Jag har liksom tre "milstolpar" i mitt yrkesliv. G, chipsfilmen och nu rikslax för Synsam. That's who I am.
Att jag gjorde svinbra radio i mitten och slutet på 90talet är det inte en jävel som minns. Jo, en och annan kommer fram och citerar nåt ur nån gammal sändning varpå jag i princip vill flytta ihop med personen i fråga för att han/hon förstår sig på kvalitét och egenart.
Kort därpå får Johan ett samtal. Det är nån från P1 som undrar om Johan har nån kommentar på att Krister Fugelstam slutligen ska upp i rymden.
- Eeeeh, nej, varför skulle jag ha det.
- Jo, men ni gjorde ju en serie med Killinggänget som skojade om Krister Fugelstam.
- Men det var ju typ 10 år sen, säger Johan. Det har ju flutit rätt mycket vatten under broarna sen dess. Nej, jag har faktiskt ingen lust.

Johan gav mig några goda skulle det visa sig.
Jag satt resten av eftermiddagen ända fram till halv sex. I samma rum satt fyra människor till med uppfällda datorer. Även det en helt ny bild som knappt existerade för tio år sen. I alla fall inte i den här utsträckningen. Det börjar bli på en nivå då man börjar bli irriterad då det inte finns trådlöst internet på det café man sitter. Lite otäckt.

Leon åkte 4an från Östermalm till St Eriksplan helt själv efter att Vincent följt honom till hållplatsen. Det första Leon sa var att han fick för sig att han skulle av vid Zinkensdamm, men hörde på utropet St Eriksplan att det var där han skulle gå av.
- Men Leon, vi har ju klivit av här i två år.
- Jo, men håll med om att det låter lika.

061123 2.15 pm

Till er som undrar varför jag aldrig skriver ut var jag ska uppträda.
Det är väldigt enkelt. Jag är nybörjare och vill inte säga "hörrö, glid över och se mig skoja" med risk för att det inte kommer att vara skojigt.
Inför giget på Tivoli i tisdags hade de StockLivejävlarna skrivit The Legend - Dominik i nån nätannons. Det fick de ta bort fort som fan.
Så länge jag kryper runt i Pampers och dreglar vill jag inte se mitt namn i tryck.
När jag blev presenterad av Janne Westerlund på Tivoli efter pausen i tisdags kväll gick jag med långa säkra steg genom den fullsatta lokalen. Svagt leende på väg mot scenen. Runt 200 pers i lokalen och utan en aning om hur det kommer att gå.
Janne W la till i presentationen att jag mer eller mindre debuterar så att de skulle ge en värmande och stödjande applåd. Och applåderna dånade i fjärran. Jag tänkte öppna med att med respekt att det fantastiska mottagandet kanske det var lika bra att jag höll käften för att inte bryta magin.
Du är fin att titta på, snälla, prata inte.
Jjag drog ett djupt andetag och tänkte "tala långsamt, se snäll ut, ingen här är farlig och vill dig illa".
Och sen gick det bara så bra.
På det igen igår. Först Syster o Bror där det sannerligen inte är lätt med en spridd publik på ett 40-50tal personer, en gubbmiddag tjugo meter ifrån scenen som dessutom har så mycket att prata om att även en hög röst genom högtalarna vrålandes tilltal till just dem inte stör dem nämnvärt.
Så jag testade nya grejer som i princip inte ens var nedskrivna.
Kändes som uppvärmning inför kvällens andra stand up en timme senare på Brunnen. Där var det knökfullt till sista plats. Runt 300 pers.
Komikerna sitter och skojar och drar anekdoter i köket och jag springer på toan och hetsdricker vatten om vartannat.
Dagen innan var dagen innan.
Man får aldrig glömma det. Även i andra avseenden. Det du inte underhåller och vårdar, det försvinner eller i bästa fall distanserar sig till du visar lite större motivation; en tydligare omfördelning av priolistan, annars försvinner lusten.
Försten ut efter paus. Ingen brand i köket eller något annat missöde som hade tömt Brunnen räddade mig.
Och så gick det lika bra igen. 8 minuter varav kanske en halv minut var helt onödig. 6e gången, nej vänta förresten, 7de; det var ju faktiskt två scener igår.
Brunnen Peppe bokade mig tre ggr till innan jul. Det är bara att jobba vidare.

Dags att byta om inför squashen. Felix Herngren bad mig att inte skriva att trots att han spelade i byxor som personligen hade getts honom av Sir Henke Larsson så blev han förnedrad till tårar på banan i förra veckan på ett sätt som inte kan beskrivas annat neddragna Henkebrallor och inget hår på snoppen. Så därför låter jag bli.