Anses finare

"Marsipan anses finare än mandelmassa", läser jag i nåt recept på nätet. "Vaddå anses".
Choklad från Ecuadorianska cacaobönor anses finare än Marabous schweizernöt.
Kobebiff anses finare än Scans gourmetflinta.
Stockholm anses mer stad än Eslöv.
Kristina Lugn anses mer intelligent än Adam Alsing.
Hur länge ska jag fortsätta tills det anses lika tydligt som skinkspad.

1 kilo marsipan är jävligt mycket. Det kan du komma ihåg nästa gång du känner för att göra riktigt julgodis och byta ut Coops mandelmassa och nougat mot riktiga grejer. Ett kilo tar nästan aldrig slut. När jag gick i högstadiet åt jag upp en marsipangris på ett halvt kilo. Jag hade snott den på Metro (numera ICA) på Fältöversten. Jag mådde jävligt illa och hoppade över middagen den kvällen, men hey, i kväll stod jag glad i hågen och gjorde Mozartkulor (well...nåt år det hållet)tillsammans med Vincent.
Leon tog sitt orangea bälte. Jag satt i vanlig ordning och bet mig i underläppen som vägrade sluta darra, medan Leon utförde kast efter kommandon på japanska. Leon hade varit nervös hela dagen. För hans del var det ingen som helst garanti att han skulle klara graderingen bara för att tränarna sagt att han skulle göra det. Men det gjorde han och jag stod och kramade honom efteråt som om han just löst cancerns gåta.
Vincent och jag hoppade på 4an vid St Eriksplan och åkte hem medan Leon åkte hem med sin mor.

Vincent och jag åt först upp resterna av en gryta jag lagat i förra veckan och medan jag hackade torkad papaya, mango, ananas och aprikos stod Vincent och knäckte valnötterna plockade under sensommaren i slutet på september på landet utanför Prag.
Det blir liksom inte den rätta touchen om inte mina nötter från Tjeckien får vara med. Det sjuka är redan då jag glider runt på förmiddagen för 2,5 månader sen, med håret stående åt alla håll och slår ned nötterna från trädets yttersta grenar så tänker jag att de ska finnas med på julbordet.
Just nu är jag glad att över späkningen i en och en halv månad inför squashSM gjorde nytta. Ett par kilo lättare och med fasta skinkor och spänstig gångstil spatserar jag rakt in i julen.
Så.
Vincent och jag bearbetar marsipanen. Den som anses finare än Eldorados mandelmassa med 10 gram mandel och 990 gram sockerslagg.
Vincent färgar sina bitar i rött och grönt. Jag mortlar valnötterna. Blandar ihop den torkade frukten med dem och jobbar in den i marsipanen. På med en halv deciliter Rom jag tiggt av M som i sin tur hade turen att få den till skänks av sin gravida bästis. Jag fick en skvätt i en petflaska. Säga vad man vill om förpackningar men det ger en viss finish.
Tänk på det nästa gång du objektifierar( gör våld på, kränker, zzzzzz) dig själv.
Vincent frågar mig om sex. Om vad vissa uttryck betyder. Och jag svarar.
Vincent har två tjejer som är ute efter honom. Vincent och en kompis till honom är ute efter en tredje tjej.
Vincent säger att i den här åldern handlar det inte om riktiga relationer direkt utan mer om att det pirrar och känns spännande.
Jag tror inte riktigt att jag uttryckte mig på samma sätt när jag grovhånglade i nån kulvert bakom bioduken på Rigoletto i Vincents ålder.
Jag säger åt Vincent att han ska ta det lugnt, att inte stressa och att fortsätta gilla plugget; han har haft mvg på samtliga prov under höstterminen.
Usch och fy, antydde jag betyg, trots att Vincent bara är 13. Usch så dömande, så stressande. Utbildning är våra barns första steg till utbrändhet och elallergi. Nu när vi äntligen blivit av med polio och fläcktyfus.

Vi håller på i två timmar med Mozartkulorna. Jag häller ned en halv dl fin rom i smeten. Alltså inte fem cl zigenare utan sån där mörk sprit från Cuba. Vi lyssnar inte på Mozart, mer på hip hop och Nelly Furtado som Vincent för övrigt har ett mycket gott öra - och öga till. Han gillar tjejer med karisma och som vågar öppna munnen och formulera sig.
Tack och lov för det.
Usch, den där hemska bildningen igen. Jag är en sån elitist.
Den satans marsipanen tog ju aldrig slut. Och vi doppar kulorna i den smälta chokladen och droppar på resten när de står på bakpappret på plåtar och tallrikar.
Just det, jag måste ta ut allt ur kylen innan jag lägger mig. Chokladen, den 70%iga från Ecuador, som anses bla bla, du kan det där nu, blandade jag ut med några rader vit choklad. Det var ett fegt drag. Det hade jag kunnat strunta i. Men nu blev det så och det blev också gott.
Bara att lägga ned i lådor.
Det har hänt så mycket med Vincent bara sen i somras. Han är en så bra person. Nånstans under allt mitt bullshit borde jag rimligtvis likna Vincent på nåt sätt.
Ibland känns det mer som att Vincent är min son än jag hans pappa. Att vi hänger ihop är hans förtjänst och min tur och gudomliga lycka.