Viljan och motviljan att vara en i gänget

Framför mig har jag svts webbsändning av senaste Kobra. Jag hade en lugn kväll med Vincent. Hans lillebror skulle upp tidigt som fan i morgon; hantverkare och Lucia har frivilligt valt att gå upp samtidigt som Lina i Lönneberga.
Luciorna mjölkar bankerna på några fondhundringar, hantverkarna mjölkar de flesta på pengar och framför allt nerver.
Hur som, så sover Leon hos sin mamma i natt.
Vincent och jag satte på Miles Davis. Medan Vincent gjorde matteläxan fixade jag middag. Vincent är julspänd trots att vädret slår nya rekord i vidrighet.
Däremot ska man vara väldigt försiktig när man drar på de högsta växthusväxlarna så fort almanackan och årstiderna inte synkar.
Jag har varit med en stund och kan i förtroende avslöja att vita jular inte var regel bara för att Arne Weise satt och slickade sig om munnen i julrutan.
Men visst, det var ett tag sen som Lucia höll på att blåsa bort och hennes hår klistrades mot ansiktet av regn som kom farande från alla håll.
I alla fall. Julen är här och det är bara att hacka i sig. Nej, jag tycker inte illa om julen, inte alls, jag menar bara att det spelar ingen roll att det ser ut som Irland en stormig oktoberkväll ute, julen är på ingång ändå.

Jag har inte varit på ett enda julbord vare sig i år förra året eller året innan. Måste fundera.....Senaste julbordet var nog 2002...eller 2001.
Jag har aldrig fattat poängen. Sen när blev man hungrig på fattighjonsmat för 4-500 spänn bara för att det lackar mot jul.
Se dig själv glida in på Konsum, hala upp en femhundring och köp köttbullar, jansson, ägghalvor med tinad löjrom, sill på längden och tvären, prinskorv, syltor. Du är redan spyfärdig men måste sänka priset på det ätna genom att äta ännu mer.
Man vill inte räkna ut att varje tugga är lika dyr som en bit sushi. För du tror väl inte på fullt allvar att du öppnar ansiktet 40-50 ggr under en julmiddag.
Fast det är ju klart, man har ju några timmar på sig.
Jag tror att vissa (en hel del) restauranger har skrattfester varje kväll då den sista gästen rullat ut.

I alla fall. Jag kom inte till saken, nämnligen att jag senast igår plöjde genom några bloggar på måfå och slogs av hur extremt mycket ren skit som skrivs. Alltså riktigt riktigt jävla dåligt. Ur alla synvinklar.
Åkrar av ogräs, missväxt och kalkfattig jord.
Och i denna mark sätter jag mina egna frön på ett fåfängt sätt; dels för att bli läst och dels för att vara en i gänget.
Samtidigt som skrivandet blir som att gå ett ensamt squashpass halv tre en eftermiddag. Inga motståndare och inga åskådare. Bara för min egen skull.

Med risk att framstå som kvinnofientlig, vilket jag redan gör med denna mening, de absolut obehagligaste bloggarna är skrivna av kvinnor i 30årsåldern. Både de triviala, som uteslutande handlar om smink, kläder, shopping, och en och annan "bekännelse" skriven på Fridasvenska och på samma intellektuella nivå; och de intellektuella och samhällsorienterade. De som skriver för att få gapa i fred. I bloggarna tror de att vokabulären de väljer, den resonerande och vidsynta, täpper till de glipor av samma slags bekräftelsemani som shoppingtjejernas.

Två sidor av samma mynt.
Den första gruppen beklagar sig inte sällan över hur lite bra killar det finns.
Den andra gruppen beklagar sig inte sällan över hur lite bra killar det finns.
Det är bland det finaste betyg man kan få som man; att inte passa in i dessa bloggkvinnors mansmall.
Samtidigt som jag gillar dem båda. Jag vet ju att bara man hamnar på tu man hand med en person så tar det bar en liten stund så väcks ett intresse som är väl dolt i bloggandet. Att man tror att bloggandet är allt den personen faktiskt går ut på.
Som en riktigt dålig skådis i en riktigt dålig såpa.
Det bloggandet som blir som jättekebab som bara växer och växer med mer varken hackat eller malet.
Jo, vänta, j u s t e x a k t det. hackat och malet i en enda stor oätbar sörja.
Kebabjulbord för en 500ing.
Bloggkebab tills man skriker efter sondmat för att det känns fastare.
För att skingra ridåer av eventuella missförstånd. Tro inte för en sekund av det manliga släktet som bloggar drar nån slags lans för allmänbildning, litterära kvalitéer, insikter, skönt förhållningssätt nya tankar eller god smak.
Det skriver jag gärna personligen under på.

Vet inte hur jag hamnade i det här svamlet. Jag vill ju egentligen bara kolla på Kobra som i kväll handlade om bloggar och dagböcker. Och tankarna kring att jag själv skrivit dagbok sen 20 år tillbaka. Hur mycket jag ljugit, hur mycket jag aldrig kommer att kunna läsa utan att skämmas, hur mycket jag är stolt över, hur mycket jag önskar att mina barn plöjer igenom allt en dag, hur mycket jag önskar att de inte gör det.
Men programmet får vänta till i morgon. Nu vill jag sova för att i morgon kunna käka en god frukost med Vincent innan han drar till plugget och min dag tar fart.
Hade jag varit mer teknisk hade jag lagt ut en radda bloggar som faktiskt är bra och läsvärda utan att vara det minsta skitnödiga eller koketta.
Dåliga vill jag inte lägga ut. Det skulle bara framställa min aggressivitet på ett okontrollerat sätt.
Och vet du vad det sjuka är. De dåliga skulle få betydligt mer träffar än de bra.
Varför ser det ut så. Varför rear så många ut sig själva, trots att man faktiskt är haute couture om man bara relaxar lite.