A-brunnens nio liv

Ojojoj, att du över huvud taget vågar läsa något som innehåller siffran 13, du som är så vidskeplig. Och vänder du på dagens datum så blir ju saken inte direkt bättre.
Vad är egentligen vidskeplighet.
Vidskeplighet är att man får för sig att något ska gå åt helvete om det förekommer en yttre påverkan över vilken man inte har kontroll.
Ett exempel är att man tycker att det är en dålig idé att gå på A-brunnar, något som hållit i sig i flera decennier.
I valår som det är i år är det märkligt att ingen av vare sig Annika Billström eller Christina Axén Olin lovat att om deras respektive parti vinner så ska man göra något åt A-brunnarna. Åt vår otur.
Att avlägsna dem helt är ju naturligtvis svårt eftersom de leder ned i stockholms avloppssystem. Det vet alla. Alltså kan man inte bara asfaltera över dem. Däremot skulle man kunna byta färg på locken samt bokstav.
Säg till exempel kalvskinnsröd och bokstaven L. Som i Liv, liksom. Extra liv. Som en kissemiss. Så kan man stå och hoppa jämfota på en L-brunn när saker och ting inte går enligt planerna.
Vi är många som fått våra liv naggade och inbromsade, förhållanden pajade, familjerelationer fastkörda, jobb uppsagda, samt vår hälsa kraftigt försämrad på grund av A-brunnar.
Ibland när det blir sådär riktigt konstigt, alltså att man med handen på hjärtat och ren och naken ärlighet mot sig själv inte vetat vad i helvete man har gjort för att det har blivit som det har blivit, så är det med stor sannolikhet att man gått på en A-brunn av misstag. Eller dumdristigt med flit.

Men det är dags att ladda det med något positivt. ta tillbaka den innebörd som A-brunnen en gång hade; avloppen aka kloakerna.
Jag vet, det kanske inte så positivt laddat, men hey, det är som med dina egna tankar ibland, i din fantasis slingrande kloaker där det pågår saker som gör sig bäst under lock.
Nej vänta, nu blev det fel i bildberättandet. Det är ju inte så att ens personlighet är ett avloppslock och att det borde laddas med något positivt för att nån ska börja trampa på oss igen.

Få se, hur tar jag mig ur det här. Jag vill ju inte skoja om A-brunnar på ett sätt som kränker dem i vars liv A-brunnen spelar en avgörande roll.
Jag vet hur det är att vara vidskeplig.
Min granne har en svart katt som heter Emil och som jag många gånger velat skoja med på ett sätt som gör att Emil aldrig nånsin, nånsin igen låter som han gör vissa morgnar vid 4-tiden då Emil försvarar sitt revir, alternativt sina testiklar vilka Emils ägare vägrar avlägsna (det är ovärdigt...tänk om nån skulle få för sig att avlägsna dina testiklar när du går ylande genom stan efter att inte ens ha fått napp på Crazy Horse).
Emils pälsfärg räddar livhanken på honom. Jag blir nästan lite smörig mot honom fast jag hatar kattfan. Det har hänt ett par gånger att Emil gått lite vilse mellan husen och jamat å det grövsta. Han vill ha hjälp att hitta hem. Jag står gothsminkad med en strömming i handen. Det är sent och jag är lite slirig på portvin.
kssksskss...
Emil har också han ett inslag av goth på halsen. Han kanske inte är så farlig ändå tänker jag, om han inte är helt kolsvart.
Han kommer mot mig med sin lilla bjällra runt halsen och stryker sig mot mitt ben och börjar spinna som en liten utombordare på 7 hk.
Jag går ned på huk och visar kissen strömmingen. Emil slickar på mina vitnande knogar och jag greppar lätt om hans hals när han tuggar i sig sillbiten. Jag klämmer åt lite för hårt. Emil sväljer till men låter inte aptiten påverkas för det.
Det går en rysning längs ryggraden. Precis där jag klämde åt på lille kissemåns, precis där skapas de där ljuden som låter på ett sätt som inte ens en ung Yvonne Ryding skulle kunna matcha, en röst som skär genom djupfryst.
Jag möter min egen vidskeplighet. Fantiserar om hur snart Emil jamar vidare med den osynliga kissemisskören, men låter Emil leva vidare. Rimligtvis borde även oturen med en svart (goth)katt bli mycket mildare.
Du får leva vidare, viskar jag medan jag klappar Emil under halsen och nyper beslutsamt ihop metallbehållaren som sitter kring kulan på hans halsband.
- Sååå, och nu plingar det ju mycket mindre.
Vänskap måste vara att ge och ta.
Sen att jag ger Emil något över huvud taget går enbart ut på det faktum att han är svart och kan påverka mitt liv negativt.
Jag har trampat på A-brunnar och har ingen kontroll över människorna i min omgivning. För ett ögonblick hade jag kontroll över en visserligen lägre stående (i de flesta delar i världen där ett människovärdet ligger snäppet över djurets), men i alla fall levande varelse.

Nu ser jag att även det ovanstående blev fel. Att det finns inslag av latent djurplågeri samt rasism efetrsom jag använder ordet svart i ett nedlåtande syfte.
Jag vill inte få militanta veganer efter mig som släpper in tjugotusen minkar i min lägenhet.
Det är nog så farligt med djurvänner, det mest aggressiva rörelse i den delen av världen vars måttstock på kollektivt mänskligt lidande de senaste hundra åren utgjorts av korrigeringar av börsvärdet.

Jag tycker att det var kul att höra under gårdagens Guldbagge...gala.. höra hur ett par av våra största och mest erkända skådespelare glatt gjorde sig roliga på det finska sättet att tala svenska. Det pågick flera gånger och rätt länge.
Hittills har inte Finland reagerat med vare sig flaggbränning eller bojkott av leveranser av Koskenkorva Vargtass, Peach, Raspberry (jättegod) och Pina Colada till Ålandsbåtar.
Men det kommer att komma vilken dag som helst och vi kan se fram emot att Lena Endre och Maria Lundquist står i svensk TV, under de inledande minuterna i Rapport och Aktuellt och gravallvarligt be om ursäkt för att de sårat den suveräna finländska nationen. Och sättet att tala svenska.
Till ingen hjälp tyvärr. Finska luftvapnet är redan i luften och på väg att bomba Dramaten och Stadsteatern. För att markera.
Det finns minst tre A-brunnar i närheten av både Dramaten och Stadsteatern.

I Riksdagen kommer Ernst Brunn(!)er att tala. Han är den som bäst känner in stämningarna om den otur vi dras med trots att man bara ville ha lite kul i all sin tafatthet.
Ernst låter vaktmästare avlägsna talarstolen och riggar upp med en brasa, en favoritbok (kanske Edith) en rejäl cognac, en öppen manchesterskjorta med en fin penna instucken i bröstfickan (om han plötlsigt under inkännandet av stämningarna skulle få ett uppslag till en ny roman), svarta jeans och ett subtilt läppstifft i färgen Rosso Bordeaux (kalvskinnsröd).
Ernst sätter örat mot vår kollektiva otur och formulerar den.
"Man kan vara antingen levande eller pågående. Pågående medan respekten för det som är dött gömt sig undan, generat, förorättat och avvisat. I vår inre idyll finns spatiösa utrymmen för egenvärde, men det tenderar att bli övermöblerat.
Pärlsponten i vår ingång till det som en gång var vår barndom är spritsad i oskuldsfullt vitt.
En väderkvarn plöjer långsamt sina spruckna vingar genom lungorna. Det blir som en andning vi söker synkronisera med de vi vill leva som.
Cognacen i min hand är ypperligt välsmakande. Jag ansvarar själv för att det blev den mest utsökta dryck känd för mänskligheten.
Jag ville ha den här och jag ville ha den nu. För det är nu jag är här.
Det är inte tur att vi delar detta utrymme, denna sfär, denna cognac, just nu. Eller otur.
Alla är vi lackade i mattsvart sammet, bär ett sorgflor av skuld. Vi är listerna av de skiljmässor från det vackraste och mest levande delarna av våra personligheter. Låt oss flytta in i varandra igen, vädra ur och omfamna varandra genom att rulla in oss i spröda sommarlovsgardiner"

Den förmodligen bästa läsningen just nu finns att finna i Notar Bostad som kom i lördagsDN. Finns att beställa på notar.se.
Ernst våldgästar bostäder och känner efter som ett medium vad just den bostaden upplever. Det borde få dig på andra tankar en vidskepelse.