Konsten att blanda

Låt mig avsluta pappagrejen för i år (eller för den här veckan). Farsans dödsdag och födelsedag inträffar med fem dagars mellanrum.
Jag inbillar mig alltid att datumen betyder mindre och mindre för varje år som går. Inbilla sig är ett sätt att göra sig beredd på att man närsomhelst kan ramla och slå sig. Alternativt att folk ser och skrattar medan man låtsas att det A) var meningen att ramla B) inte gjorde ont.
Datum som vägrar blekna í tvätten.
Jag ringer en vän, H, som jag inte träffat på länge. När signalen går fram hörs det att hon är utomlands. Jag får alltid för mig att den jag ringer upp är i London. Vet inte varför. Det har väl hänt ett par ggr men annars är det bara nåt som har med signalen att göra. Jag har aldrig varit i London. Eller jo, en gång. En dag på EF-resa sommaren 77, så det räknas inte.
Jo, kanske för dig som svarar ja på frågan om du varit i Abu Dhabi för att du mellanlandat där en gång.
Efter 4-5 signaler svarar H.
- Hej, ska vi äta lunch.
- Hej, jag är i Indien, säger H.
Jag blir på bra humör och samtidigt nervös över hur mycket H tvingas betala för att jag ringer och säger hej. Hon glider runt med sin kille och har det bra. Hon skulle inte hinna in till stan till kl ett.
H's mamma dog en nyårsafton. Uppäten av en synnerligen sadistisk cancer. Det kommer jag på strax efter att jag lagt på luren. Ett samtal på mindre än 20 sekunder.
Det går tio minuter så ringer en annan vän, C, som inte heller hört av sig på nån månad. Cs mamma är döende i cancer och de planerar hennes begravning med allt vad det innebär.
C och hennes mamma ska åka till Indien om en vecka. Vi pratar om det en stund.
Konstigt nog är jag fortfarande på bra humör. Marken känns inte så hal.
Datumet då jag vaknade och blev en dag äldre än farsan var betydligt halare. För att inte tala om natten på väg dit.

Leon sa i förrgår att vi borde ha familjeråd snart. Att jag varit lättretad och inte skrattat så ofta som jag brukar. Att det känns som att vad han och Vincent än gör så blir det fel och spänd stämning.
Den typen av repliker existerade inte vare sig i mitt huvud, än mindre i min mun, då jag var 8. Eller 13. Och sen tog tiden slut och hur snabbt man än gör saker så hinner man aldrig vrida klockan tillbaka.
Jag tittar Leon i ögonen. Hans rena självklara uppsyn utan nån annan avsikt än att briefa mig om läget får mig att kvickna till ur inbillningen att saker och ting är under kontroll.
- Vad är det, säger Leon och börjar fnissa förläget eftersom jag fånler förälskat mot honom.
- Du är så fantastiskt bra.
- Så lät det inte igår när jag kom hem med fel handske.

Och i vanlig ordning famlar jag efter andra ledtrådar denna period.
Läser och fyller huvudet med ny information som väcker nya tankar, gammal information som väcker nya tankar och känslor sen senast. Eller exakt likadana känslor.
Tidningar, böcker, gamla brev, bloggar.
Det man skrivit i dagböcker, brev eller mail kommer i en annan dager efter ett tag. Likagärna som det som är skrivet för flera år sen, riktigt längesen, känns som om det är skrivet igår.
Vissa saker ter sig insiktsfulla, andra idiotiska på gränsen till pinsamma.
Gamla mail. Ögonen följer raderna. Det utspelas nu. Det man läser. Det spelar ingen roll att det är daterat 2001, 1996 eller i oktober i fjol. Det är nu orden bildas och injiceras in i min hjärna.
Vad ville jag med det här, tänker jag när jag följer texten som ett handritat streck på en karta. Många streck blir suddiga för att liksom tunnas ut och försvinna.
Skönt att den här personen är kvar i mitt liv, med sitt liv. Tack och lov att den här personen inte är det.
Å andra sidan vet man aldrig om man bara äntrade planen med olika utrustning den tiden då det begav sig.

Man vet inte riktigt v a d avsikten med vissa texter var. Vad man försökte få fram. Vad målet var.
Att göra ett statement, försvara något, kanske en känsla, stöta bort något man kännt igen hos sig själv och inte gillar.
Kritik, markörer för vad som godkänns för att få passera till nästa nivå.
Precis som det är med människor man möter dagligen.
Vissa får tillträde direkt på vilka meriter som helst, andra gör inget rätt från första till sista andetaget.
Antingen gillar man nåns personlighet eller inte.

Jag satt i fem timmar häromdagen och läste bloggar på måfå. Blev fascinerad över hur vissa fullständiga främlingars liv började intressera mig.
Bokmarkerade ingen, raderade historia i datorn, för att inte bli beroende. För att inte nosa andra i stjärten med kommentarer på deras texter, ordflöde, rop på kontakt, stavfel, inbördes beundran klubb, alla listor över vilket jävla puder som är the shit just nu, att man tar en omväg för att kolla en viss persons livsstil för att veta vad som gäller, ängslan över att hamna på outlet. Nån som andra redan haft och kan.
Ängslan för om man överhuvudtaget existerar.
Och hur olika männsikor uttrycker sig. Ibland dök jag bara in i bloggarna utan att kolla kön eller ålder. Könet fattade jag efter ett par meningar men det var betydligt svårare med ålder.
Och naturligtvis i vilka kretsar man rör sig, vad som är angeläget, vilket språk som gäller just där - oavsett om de är bekväma med det eller inte. De i 30årsåldern som bollar akademikerpoäng men inte fan blir smartare för det. Och gymnasister som har ett tonläge som jag jag skulle vilja delta i vilken dag som helst.

Man schemalägger sitt liv till en rätt stor del. Även såna som "tar dagen som den kommer". Oavsett om ditt schema är tajt som en österrikisk folkdräkt efter oktoberfesten, din almanacka mörk två veckor framåt, så bryr sig dagarna inte speciellt mycket om hur du tar dem.
Du tror väl inte att bara för att du glider runt och skryter med hur du lärt dig dra gränser att du kan stoppa dagen som den kommer.
- Vet du, så bara kom dagen och jag sa neheej hörrödu, här går faktiskt min gräns, jag bestämmer över hur jag ska leva och det här går fetbort. (fetbort enl den utmanande och gränsöverskridande tidningenGringo, icke önskvärt).
- Nu ska jag verkligen bara ta dagen som den kommer.
Okay, betyder det att du godkänner ljuset på morgonen, vädret, grannens soppåse utanför hans dörr eller världsläget i största allmänhet.
Eller kanske bara din egen spegelbild innan du går till jobbet. Innan du upptäcker i trappen att soppåsekillens tjej har jackan du dreglat efter. Hon ler vänligt mot dig.
Du tog dagen som den kom och ligger redan under med 0-1.

Jag växelläser två lightböcker för tillfället. I huvet på John McEnroe samt Konsten att vara snäll.
Jag köpte dem samtidigt. Det var nog ingen slump. McEnroe till mig själv och Konsten att vara snäll i julklapp. Ångrade mig kort därpå och behöll båda.
De flesta böcker om att "så här ligger det till när du läcker tätningsmedel" är pure merde, men vissa är intressanta.
Ungefär som skillnaden mellan att läsa Dostojevskij och Paolo Coelho. Det ena handlar om hur mänskliga urmekanismer, psykologiska kugghjul klickar fram mer exakt än en Rolex det andra om hur man vill uppfattas som vuxen och med ett visst mått av insikt.
- Ursäkta mig, jag tror inte riktigt att du uppfattade det jag sa men jag har 220 akademiska poäng.
Paolo "gräv-där-du-står" Coelhos litteraturkarriär, och den är sannerligen avundsvärd med 1, 5 biljard sålda ex, går ut på att lättfattligt dvs A L L A i hela världen, även ordblinda, fattar, upprepa fem stycken på 128 sidor i olika omskrivningar.
Wow asså vilken deja-vú jag fick när jag läste "Gräv där du står 4". Eller jag menar aha-upplevelse. Det var liksom bara ...ah, så där fylld av livet...som livet kan va' ibland, bara fyllt. En liten pojke, en get, en hink och spade, en gubbe, ett träd, natten, en höna, en vis tiggare, och stjärnhimlen, allt bara flyter ihop och faller på plats, liksom.
Och jag fläktar upp prutten i ansiktet och nickar nöjt. Visst, precis så här luktar mina pruttar med. Jag blåser på dem som om de vore finaste gåsdun från Engmo. Gullar med dem, skojar, fnissar blygt när de sprids för vinden, viskar kärleksord i tomma intet, bli berusad av dess genomskinliga existens. Kunglig hovleverantör. Ännu ett sigill som borgar för kvalitét.
Ingenting här. Ingenting där. Look. No hands.
Paolo sitter i brasiliens litterära akademi. Som att sätta Jonas Gardell i den svenska. Vissa strängar är bättre stämda än andra.

Konsten att vara snäll, seriöst skriven av Stefan Einhorn, har bara smakats på. McEnroe boken, inte lika borrande genom den mjukaste delen av förståelsens fontanell, har jag kommit halvvägs i. Den är jävligt underhållande.
Lova att jag får utveckla dessa två böcker nästa gång vi hörs.
Att alltid gå omkring och ha två alternativ; reagera direkt som McEnroe vid ett fel man inte är ansvarig för men blir drabbad av eller reagera direkt som Stefan Einhorn, med en avgrundsdjup balja av välvilja och försök till förståelse.
Jag återkommer snarast till det. Men inte i natt.

Svennis är i blåsväder. När fan är man inte i blåsväder som offentlig person i England. Engelska tabloider som får Se och Hör att framstå som Svenska Dagbladet håller på att mumsa i sig Svennis. Svennis sitter löst till.
Jag kan tala om exakt vad som kommer att hända.
Svennis kommer att bete sig som äkta gentleman och fullfölja sitt uppdrag och sen be England att get the fuck out ur hans liv. På sätt och vis önskar jag att England vinner VM så att de blir tvungna att riva Big Ben för att resa en jättestaty över Svennis i dess ställe och ändå få fingret av honom.
Efter 1-1 och 0-0 mot Saudiarabien och Jordanien den senaste veckan är våra svenska fotbollskillar närmare VMguldet än på flera decennier.
Men vi vill i n t e ha Svennis som förbundskapten för han har varit elak mot Ulrika Johansson som gjort en karriär på att gå ut med hur illa behandlad hon blivit av män som inte velat vara hennes sockerpappa. Det är alltid svårt att nappa på glänsande krokar och sen när man ligger och sprattlar på däck visar det sig att båten är hyrd och att fiskaren ser fiskandet som en ren tidsförströelse. Inte ens äter fisk. Vill bara se den sprattla.
Svennis kommer att fortsätta som tränare I Brunflo efter VM. Ulrikas framtid är mer oviss. Allt beror på om hon slår sitt, ja, huvud ihop med nån som kan ge henne råd ur vad hon kan squeeza några pund till innan hon blir tvungen att flytta tillbaka till Sverige och demonstrera marmelad på NK livs.

Medan jag borstade tänderna för sista gången med tandborsten jag köpte i Prag, samma dag som jag åkte tillbaka till Stockholm i höstas, tänkte jag att jag måste lista något. Jag har haft så mycket tankar med den svartvita tandborsten i munnen. Nu skulle den i soppåsen efter att använts alltför länge. Man ska ju byta tandborste en gång i månaden. Jag ville inte byta den här alls. Den har blivit en vän.
Jag minns damen framför mig i kön som pratade med vem hon än kom åt om sitt liv. Hon hade just blivit änka. Folk lyssnade artigt medan de la upp varor på åkbandet. Tantens historia fortsatte genom de fyra personerna som stod fram mig i kön. Alla förenades genom att ta i samma kundkloss. De har tyvärr börjat med dem i Prag med.

Denna veckas låt är Katie Mehluas Nine Million Bicycles. Katie bjuder på kronjuvelerna ur sitt intellekt och känsloliv och målar vänligt upp en bild av hur mycket cyklar det finns i Beijing i Kina. Det är en tankevärd metafor om hur man blir alldeles yr när man leker med siffror samtidigt man gillar en speciell person hela hela livet och lovar att älska den tills man dör.
En låt som gör sig fantastiskt i en sjukhushiss medan man fulltankad med morfin åker till operation för att man slagit sig trött på gamla julklappar i grovsoprummet och fått en bit brödrostplåt genom vaden.
Jag tolkar det som att du inte ens i Kina kan gömma dig undan Katies kärlek.
I nya numret av Livsstil kan du vinna att återfödas som kärleksbarn till Paolo Coelho och Katie Melua.