Sin egen pappa

Solen har återigen nått takåsen på förmiddagarna på anda sidan gatan från Svandammsvägen och lyser upp mitt vardagsrum.
Den frostiga lilla lönnen har tappat sina skumtjocka gnistrande fjäderboor och ser mer frusen ut idag då det är strax under noll än tidigare då det var 7-8 minus. Det droppar om den lilla lönnen. Undrar varför lönnen heter lönn, den ser inte ut att kunna gömma, ens dölja, nånting alls.
Jag funderar på att plåta den lilla naturupplevelsen i solstrimman och skicka in den till Aftonbladet under vinjetten "vårtecken". Enligt meterologerna, den onödigaste yrkeskategorin i den här delen av jordklotet, är det vår i Sverige vid temperaturer över noll. I solen är det 3,1. Jag måste ned i källaren och hämta flippsen.

Det har varit ett bra jullov med Vincent och Leon. Påminde om julen för några år sen då det var lera till den 23e och på julafton var det vitt och förblev sen vitt lovet ut. Ett nästan osannolikt lyckat scenario.
Det blir en helt annan samvaro när man kan vara ute utan att behöva lårhöga stövlar.
Jag vet att du tycker att det är jätteskönt med slask eller Rhurgrått och kargt, som sig bör i fädernelandets vagga då isen smälte bort och blott tundra och permafrost var the flavor of the day (i tiotusen år). Då du kan mysa runt och bränna dina julklapps500ingar på reorna och sen sms-battla med dina polare från nåt fik om vem som gjort bäst kap. Medan du petar i dig en latte och carrotcake för 85 spänn.

Och hur gick det till slut med ditt nyår. När du fortfarande en timme efter lunch den 31a hade en nervös känsla i kroppen om du valt det rätta alternativet, av de två du hade, dvs det enda du hade och det andra du fortfarande hoppades på, om kompromisserna skulle hålla. Det var ju ändå nyårsafton.
Eller var det rent av så att du gillade läget och accepterade att varje nyår inte är midsommarafton och tänkte äh, det blir som det blir (ja, när fan blir det inte det) och när du väl relaxade så blev det en rätt trevlig kväll.
Att planera nyår är inte helt olikt en väderprognos som sträcker sig längre än till senare samma eftermiddag.
- Ja, eller så blir det något annat väder.

Otroligt hur inne det fortfartande är att hata Tone och hennes speedade målbrottssvensknorska. Det skrivs insändare varje vecka.
Hur hade tongångarna varit om Tone hade varit en sävlig iransk kärring med mustasch och en yxig konsonantsvenska långt mer påfrestande än väder-Mats Anderssons, vars skånska låter som förstadiet till vinterkräksjukan. Att Mats inte är textad är ett mysterium. Ej heller har man läst en rad om varför Mats inte kan lära sig ordentlig svenska.
Missförstå mig rätt, jag hatar också Tone, framför allt för att hon inte kan stå still (eller "nyfiken" som det fint heter när man inte fixar att relaxa på riktigt), men det hade varit så härligt befriande att få läsa krönikor och insändare med den nedlåtande sortens tolerans som går ut på att vara extra snäll mot den man anser är underlägsen.
En paradgren i delar av samhället där gemenskapens starkaste lim är att gå ihop mot den som inte är med i gänget.
Lite som att berömma en Parkinsonperson som lyckas pricka munnen med skeden var sjunde tugga.
- Gud vad du är duktig. Allihopa, på mitt tre..ett-två-tre; "gud vad du är duktig!"

Eftersom Vincent var med mig och M under nyår; Leon firade med sin mamma och sällskap i vilket det fanns fler barn i Leons ålder, något Vincent inte tycker är lika hett som förr, så blev det en nyårsnatt på Vincents villkor.
Vi drog till Svandammsparken för att bränna av några raketer efter middagen. En full snubbe ville skaka hand. Det är det främsta alkoholen gör, viljan att vara tillgänglig.
Fyllot hade med sig sin egen son något yngre än Vincent. Jag tittade menande mot sonen medan jag skakade hans pappas hand och sa gott slut. Tror inte att det gick fram.
På vägen till Västerbron strax efter halv 12 var det bråk på Liljeholmen. Några blattar vägrade kliva av och började hässla med raketer. Vakter kom kutande och drog fjäderbatonger. Det är ganska läskiga vapen. Man kan göra väldigt illa med en fjäderbatong. Blattegänget krossade en flaska och brände av en raket på perrongen. Vakterna tog skydd bakom pelarna. Vincent var orolig. Han satt och snurrade och vände sig om, tittade oroligt på mig och M och undrade om killarna var farliga.
Nej, inte för oss, sa jag.
Jag var extremt nära att kliva ut på perrongen, fråga vem av snubbarna i gänget som var in charge och säga till honom att jag inte hade för avsikt att i en sekund fira mitt nyår i en jävla t-banevagn på Liljeholmens perrong; om han kunde vara så snäll och koppla sina polare.
Jag kollade på killen med den trasiga flaskan. Han verkade inte ha riktigt koll på läget. Krossade flaskan mot kanten av en papperskorg mest för att det såg coolt ut på film. Killarna var fyra-fem stycken och vakterna två. Jag pendlade mellan att vara lugn och irriterad. Men helt klar i huvet.
Speciellt när Vincent och Leon är med blir ju sinnena helt på topp vid analkande möjliga situationer.
Inget hände. Tre minuter senare drog vi vidare.
12slaget på Västerbron. Raketer, nyårskyss och mingel med mestadels glada främlingar med flaskor och jointar i händerna.
Vi drog tillbaka med halv etttåget mot Norsborg. Vincent undrade hur jag blivit så säker och orädd på stan, att han inte kände sig så säker utan orolig och lite rädd. Och att han hoppades att han skulle bli lika säker som jag snart.
Vi gick genom det tjocka vita tillbaka till Svandammsparken backen upp från Asspudden. Senast vi gjorde det var nyårsnatten
98-99 med en då 5årig Vincent på mina axlar.

Jag levde mig in i Vincents nyårsfirande och vad som är viktigt för honom. Precis som det var för mig. Att få vara med farsan och tända eld på raketstubiner och se dem försvinna tjutande upp mot himlen. Och se att han tyckte det var lika kul som jag tyckte att det var. Så då gjorde vi det. Brände iväg fler raketer
Är glad att Vincent inte kommer att få d e n sortens säkerhet på stan och i närheten av våld eftersom han i likhet med sin farsa inte blivit rustad för ständig beredskap på parering och duckande.
Det är roligt med blixtreflexer på squashen, mindre kul bland människor. Men bra att ha.

Vincent. Min förstfödde. Jag skulle kunna skriva så mycket om honom. Bara om honom. Det har hänt så mycket oss emellan bara under jullovet. Han är i ständig förändring. Brottas med vågor av hormoner, större frågor, sätter ord på sina funderingar som får mig att kippa efter andan och fyllas av respekt och njutning över ansvaret att tänka igenom svaren. Eftersom de svaren betyder så mycket för honom. En förälder kan ju som bekant komma med vilka jävla idiotier som helst.
I brist på intelligens, tålamod, insikter, vad du vill; och barnet kommer ändå att tänka till på vad mamma eller pappa svarat. Det är underbart och fruktansvärt.
Vi har hade ett par dagar tillsammans utan Leon. Ingen konkurrens av lillebror som alltid får lite lösare tyglar, inte helt ovanligt med syskon nummer två; får vara lite barnsligare, lite längre. Och som får mindre skit, eller ingen alls, för situationer som går snett.
Vincent och jag åkte pulka tillsammans i Monsterbacken. En riktig backe vid Trekanten. Inte nåt sånt dagisgig som Gärdesbacken vid Kampementsbadet eller mindre tråkigt som Humlan.
Vi gick bredvid varandra tysta ett par hunda meter på väg till backen. Jag var glad över att jag faktiskt såg fram emot att ladda och ha kul, åka riktig pulka, inte sitta och låtsas vara en helgförälder som har JÄTTEKUL inför andra föräldrar. Jag tänkte på det Vincent sagt då vi ätit frukost ett par dagar tidigare.
- Jag fyller 13 år i år. Vi måste vara försiktiga sen efter september så att det inte händer dig nånting. Jag vill inte att du ska dö som din pappa gjorde när du var 13.
Det kom väldigt oförberett. Jag svarade som vanligt att jag inte planer att dö de närmaste 40-50 åren, men funderade ändå över hur Vincent har detta faktum i sitt undermedvetna och hur det stundtals flyter upp.
Och låt mig försäkra dig om att jag inte smetat på vare sig Vincent eller Leon min historia. Jag finner det djupt motbjudande att ett barn ska ta emot en sekunds ansvar över föräldrars eventuella bagage. Behöva lyssna till något slags avlastningssnack och brottas med sina oerfarna referenser att försöka förstå och trösta. Vara till lags till varje pris.
Djupt motbjudande.

- Jag tror att om du vore typ 25 år yngre så skulle vi umgås som två kompisar nästan varje dag.
- Men jag ä r din kompis, Vincent, och inte bara det, du kan berätta vad som helst för mig, jag kommer aldrig tycka att du är dålig eller jobbig. Du kan lita på mig.
- Och du på mig, du kan säga vad som helst till mig med, säger Vincent.
Vi drog hem när det började skymma för mycket framåt 4. En anka vi inte sett på vägen till backen hade frusit ihjäl. Det var första gången jag sett en ihjälfrusen anka.
Jag tänkte på hur jag länge letat efter minnen av min pappa, utan att egentligen finna mer än fragment. Mer tänkt att han måste ju ha funnits. Och med Vincent, bara den senaste veckan, har det varit så intressant med att behovet av sökandet efter dessa minnen förflyttats till intresset vid vikten av den egna rollen som pappan, förståelsen hur viktig den är.
Man fattar ju en massa saker till man verkligen förstår dem.

Livet blir bara bättre och bättre.