Bära på en annans kropp

Schhhh,

kan vi inte båda vara tysta en stund. Bara vara i samma utrymme och inte undra vad den andre tänker, vad man själv förväntar sig att vår duo ska uträtta, vad som ska hända, om man ska bryta tystnaden, för att tystnaden gör en nervös, man kan bara inte relaxa.
Det måste vara en sjukdom av nåt slag.
En sjukdom Aftonbladet ännu inte vrålat ut på en löpsedel att 250 000 personer kan vara döende i utan att veta om det.
Är man inte döende hela tiden.
Jag blev jävligt varse igår om hur ointresserad kroppen är när den kör ett eget schema. Gled ut på squashbanan efter två veckor av non-motion.
Jag har aldrig kunnat acceptera att kroppen inte alltid lyder minsta vink. Att den kan vara defekt efter nåt så billigt som en förkylning.
Du som rör på dig vet vad jag menar. Du sportar två-tre gånger i veckan, svettas som en julgris som blir jagad av en hungrig bonde med yxa över gården och känner i hela kroppen hur den blåses ur på slagg och orena tankar. De orena tankarna fortsätter iofs att vara vara orena men de är inte tunga, de tunga tankarna lättar.
Bamm!, du vaknar en alldeles för tidig morgon och du kan inte svälja klumpen med rostad lök från nattens sista tugga av din bamsing med bröd.
Men det är inte rostad lök. Du är förkyld. Du blir andfådd av att gå upp och ned till och från tvättstugan.
Helt normalt. En infektion sätter ned kroppens kuggar och farten saktar ned betydligt. De låga varven surrar obehagligt som när en taxi väntar utanför huset, men den är inte din, du vill bara att den ska försvinna med den jävel som ringt den eftersom de låga motorvarven håller på att skaka sönder dina svaga lemmar. Som en helkroppstinnitus.

Jag försöker stålsätta mig. Efter drygt 20 minuter på banan börjar det kännas snurrigt. Va fan, jag är frisk nu. Har inte hostat sen i fredags. Okay, ett par ggr kanske i helgen då, men det var mer harkel.
Jag går 45 minuter men det känns inte bra.
Nej, men det är klart att jag inte såg lila kuber och stjärnor, jag är inte dum i huvet, men känslan är dålig och trött.

Det är knepigt med kroppen när den inte är med.
I går morse innan de otrogna byggarbetarna vred om nycklarna i sin husbyggarmaskiner 06.50 (för att de ska bli varma och byggklara EXAKT 0700), låg jag och övade lines inför castingen som skulle ske efter lunch. Helt meningslösa förberedelser skulle det visa sig, men i alla fall. Så somnade jag in en stund till och hade en sexdröm. Det var ett tag sen faktiskt. Jag satt i en tom förarhytt i t-banan och klev rakt in i nån slags lounge med låga kuddmöbler a la 60-tal. Tre mycket lättklädda kvinnor väntade på mig. En sydamerikanska hette Famita och vi började knulla utan några inledande krusiduller. Medveten om drömmen tänkte jag att det här tänker jag inte missa, nu ska jag skoja, stöka, bända och böka, men det blev liksom aldrig intressant, skönt eller ens kul. Jag gillade Famita men vet inte v a r f ö r vi knullade. Jag försökte ta tillfället i akt; du vet lite, "det här är en dröm och jag kan göra vad jag vill".
Men det blir mekaniskt och utan känsla. Famita ler och njuter. Kanske är det på låtsas. Jag ser mig själv i drömmen och har inte roligt och bestämmer mig för att vakna.
Kanske hade det med den kommande provfilmningen att göra. Ett rätt stort jobb. Och det bästa av allt. det kommer inte att visas offentligt. Inget ansiktsslitage, roligt jobb, fett med cash.
Sex med kläderna på. Inget konstigt efteråt. Ingen sårad och alla glada. Som i en dröm. Väckarklockan ringer och inga förklaringar behövs.

Strax efter halv ett kliver jag av vid Östermalmstorg iklädd en gammal kostym för att se gubbig ut. Den ser bara för jävlig ut. Killen som ska stå bakom kameran kommer släntrande fem minuter senare än avtalat i sällskap av en tax. Jag låtsas vara djurvän och nuddar taxen på ett otvunget sätt. Som om det skulle hjälpa mig att få rollen, eller några favörer över huvudtaget.
Killen är en sån där slackerkille som jag om jag vore brud inte skulle bli kåt på ens efter fyra 6or what-have-you. Han har ljusturkosa fillingar som generöst tittar fram utanför jeansen.
Snälla, kan inte det där modet med blottade fillingarslen dö snart. Det håller precis samma klass som pyjamasbyxor i slutet på 80-talet, bandana om man inte är gängmedlem i East LA eller poncho.
Det är bara vi två där på castingbyrån. Turkosfillingen sätter på sig tofflor eftersom de har skorna-av-policy. Jag frågar vad jag kan sätta på mig eftersom det är grus och lite blöta fläckar här och där på golvet. Mest för att hunden drar in blötsnö. Turkosfillingen säger att det inte finns lånetofflor.
Han är en lågenergi kille. Jag börjar bli irriterad och ångrar att jag klappade taxen. Får reda på att hunden inte ens är hans. Jag hade rört vid den helt i onödan.
Killen ger mig "anvisningar" som vilken människa i vilken ostdisk som helst i stan skulle klara av.
Jobbet är ganska stort och jag kom förberedd efter att ha harvat karaktären halva helgen.
Jag tänker att jag är oproffesionell som öht har åsikter om killen bakom kameran, men det är ju rätt bra med någon regi eller åtminstone lite dynamiskt lagd person i stället för nån som jobbar på sina fillingar, ansar håret på bröstet och sätter på sig egna tofflor utan att tänka en sekund på gästerna.
Vill du ha tofflor, nåt att dricka, en rapp örfil. Nej. Ingenting.
Jag bränner av castingen. Kändes varken bu eller bä. Det enda jag känner är att ena strumpan är blöt. Och hur jag längtar efter att få komma ut ur lokalen och ut ur kostymen och helst ut ur min kropp som känns som nåt jag bär på. Och hur onödiga min självuppfattning av värdelös hudfärgad luft var under den gångna helgen.
Jag får trösta mig med att de andra killarna hade samma förutsättningar och de levererade de med.
Märkligt hur det är fjärde gången de senaste åren karaktären heter Gustav eller Göran. Jag som ville heta Göran ända upp i högstadiet för att jag tyckte mitt riktiga namn var så pinsamt.

Är hemma med Leon igen. Han har inte haft en bra hälsovecka. Migrän förra tisdagen. Den första riktiga. Förut har Leon haft lite ont i huvet och fått lägga sig i ett annat rum på fritids. I tisdags vaknade han och grät av huvudvärken, kräktes två gånger och tuppade av i ett par timmars djupsömn. Vaknade som en ny pojke med migränen som en dålig dröm.
Både jag och Leons mamma led av migrän tidigare och har det fortfarande sporadiskt. För min del vid extrem stress. Händer fortfarande ungefär en gång var 18-24 månad. Först kommer fläckar framför ögonen, efter ett tag ser man knappt ett skit. Plötsligt blir det
Nu är det återigen Leons hals som krånglar sen igår.
Vi köpte lax och grönsaker igår och hade middagsdejt. Jag fotade in firren i ugnen med vitlök, soya, vita och svarta sesamfrön och lime. Snälla ring inte och skvallra för socialen att jag inte sondmatar ungarna med faluring och fiskpinnar och Stinas vedervärdiga partypulla. Jag gör vad som helst för att du ska se mellan fingrarna..
Leon ville att vi ska prata engelska under middagen. Han sa att han brukar träna på engelska meningar innan han ska somna. Hade ingen aning om det. Men det är klart. Man går ju nästan alltid igenom nån slags träningsprocess innan man somnar. Försöker förstå, älta, väga saker mot varandra.

- How du you like the food, Leon.
- Very much. I am proud of you.
- Are you?
- Yes.
- I'm very proud of y o u, Leon.
- Thank you.

Det var så härligt att se hur Leon koncentrerar sig. Hur det andra språket gör honom till en annan person på något sätt.

Minns hur jag under avecen på en middag för typ 10 år sen hamnade i ett samtal om språk och hur gratis det är med ett annat modersmål.
Vincent var bara ett par år gammal och Leon var inte ens påtänkt.
Min bordsdams halvpackade man sa "varför pratar du tjeckiska med ditt barn, ni bor ju i Sverige".
- Vill du förolämpa mig eller är du bara lite full, sa jag.
Värdinnan skrattade nervöst och luften blev uneasy för ett ögonblick.
- Snälla Anders, säger hans fru.
Anders hinner påpeka att jag inte behöver bli fientlig och han har läst att tvåspråkiga barn börjar prata ordentligt mycket senare och har svårt att hålla isär orden i språken.
- Hålla isär orden i språken. Lyssna, du är ju över trettio och kan ju knappt prata ordentlig svenska.
Värdinnan tar mig under armen och vill visa mig nånting, nån helt annanstans.

Idag ser Vincent engelsk film utan text, fattar tjeckiska bra och pratar okay, lär sig spanska i skolan och allt fastnar som på fluglim i hans hjärna. Snart fyra språk vid 12 årsålder. Undrar hur det gått för Anders' svenska.
En del av förtjänsten förutom att vi ser mycket film måste tillskrivas även Simpsons och Family Guy. Den sistnämnda har du väl inte missat. Halv 9 på Z TV vardagskvällar.

Jag som ville att vi skulle vara tysta ihop. Men inte på det där syrefattiga sättet, utan i lugn och ro. Jag erkänner, det var jag som sabbade det - igen. Men nu blir det tyst till nästa gång. Ha en bra vecka. Det är nåt bra på gång. Känner inte du också det.