Nästan alla Hjärtan

Hej kärlekslängtare,

hur många gånger surrade mobilen, plingade mailen (eller vad du nu har för ljud på din dator) den 14de februari.
Det är som med födelsedagen för vissa. Man blir glad för dem som kommer ihåg den men glömmer inte de som glömmer.
För 10-15 år sen var det ingen big deal med Alla Hjärtan. Det var liksom på samma nivå som namnsdag.
- Hallåååå, jag ser ett namn i almanackan jag känner igen.
Vem blir glad för grattis på namnsdagen idag förutom moster Birgitta som redan beställt smörgåstårta. Den kanske äckligaste festmat som finns, ta bort räkorna - i den mån det är l y x versionen - så är det omöjligt att svälja efter de tre första artighetstuggorna under tjugo minuter.
Mor- och farföräldrar brukar också höra av sig, men eftersom det inte innebär åtminstone ett kuvert med ett par hundralappar är det liksom inte så firigt.
Dessutom blir en del lite förnärmade när man inte "grattar" dem på Alla Hjärtan.

Men idag när vi alla vrålar efter kärlek som utsvultna dingos på den australiensiska outbacken så är Alla Hjärtan en dag då man av minsta anledning kan komma med en kärleksförklaring. Bara säga "jag gillar dig".
Faktum är att man kan säga det till de flesta som korsar ens väg och gör något litet för en. Räcker med att nån håller upp en dörr, nån säger att man inte måste gräva fram en 50öring på Konsum (varför existerar fortfarande 50öringar - "vi förbjuder den stora femtioöringen och kör bara den lilla bruna, vad tycker ni, räck upp handen" möte på myntverket).
En spärrvakt som öppnar grinden en tidig fredagkväll när det väller upp folk med matkassar träningsväskor, barn och kärlekar. Eller en kompis eller bekant man saknar och ibland tänker på. Hej det är jag, jag ville bara tala om att jag tänker på dig och gillar dig.
Så löjligt enkelt.
Och då är Alla Hjärtan ett bra alibi. Så att det inte behöver bli konstigt.
- Okay, jag hör dig säga att du gillar mig, what's the catch.
Du inte behöver vara full på Alla Hjärtan för att lägga armen om nån och säga "jag gillar dig". Spring ikapp nån "jag glömde säga att jag gillar dig".
Det är inte ditt problem om den som fått ditt gillande undrar om du är rubbad.

Det är väldigt få människor man hatar. Som man vill se ramla framför ett tåg och man skulle börja fumla med mobilen för att föreviga händelsen och kunna spela upp den direkt efter Kalle på julafton när de flesta tror att stämningen inte kan bli bättre.
- Jo, vänta, jag har en grej från Alla Hjärtan i år.
Personligen kommer jag inte på en enda person jag känner som jag önskar skulle dö. Möjligen drabbas av plötsligt håravfall, kronisk algblomningsandedräkt och vårtor i ansiktet, kanske förlust av sina käraste ägodelar.
Men inte ens förlust av partner önskar jag folk jag inte gillar, även i de fallen då jag undrar vad personerna har gemensamt förutom att bolla skuld-gris om vems fel det är att förhållandet aldrig blir riktigt bra. Även i de fall där folk klamrar sig fast vid nån, som råkat passera och visat gillande, som om denna person var den enda livbojen på en stormig Atlant.
Att man har en partner som man har en bil som gör jobbet. Den funkar mer eller mindre och rullar på. Fan, det var en riktigt dålig jämförelse. Även om det finns vissa, äh, men att ge sig in i en relation är alltid intressant.
Mest intressanta är de underliggande motiven efter Top 3; Förälskelse, Bekräftelse och Nyhetens behag; att få lägga fram sina bästa sidor på display som i en japansk fiskdisk. Och bli beundrad, lyssnad på (även av sig själv), pratad till och slutligen konsumerad.
Allt är purfärskt, blodröda gälar, klara ögon och muskler som fortfarande rycker. Ingen har rört dig tidigare och den som får tag på dig ler lyckans gudinna mot. Diana - jaktgudinnan ler så att mungiporna nästan spricker.

Man vet ju vad som gick fel senaste gången. Man h a r erfarenheten, det v e t man, vad som hände senast och gjorde att det slutade funka, började hacka, skar sig och dog.
Mönster.
Hur du än försöker att kryssa i nummer som inte är "dina" på lottokupongen så blir de ändå dina på nåt sjukt jävla sätt. Bara för att du aldrig kryssar siffran 8, 12 eller 27 betyder inte att du lurar nån genom att plötsligt gå utanför ramarna. Vi lämnar matten.
Grejen är bara att det mesta som dör i relationsväg begravs utan att att man kollar att pulsen verkligen slutat slå. Det går ett tag och så halkar man in i en ny relation. I vissa fall blir relationen ett dövningsmedel för den andra som just havererat (av samma anledning) och liket fortfarande är lite småljummet.
Kärlek är kärlek och sannerligen inte lika lätt som affärer där man misslyckas, konkar och glatt tar nya tag efter att ha analyserat var det gick snett.
Ja, men du vet. Kärlek. Så lätt och så omöjligt.
Eller i värsta fall, de sämsta oddsen av alla, att kasta sig in något nytt medan gammalt fortfarande pågår.
Blir älskare åt nån som är ljusår ifrån att ha avslutat det gamla. Och tro att det kan reda ut sig. Sure.
Det kan vara bekvämt om man kopplar en halvnelson på sina känslor, men det brukar inte sluta bra.

Visst, visst, man vet ju aldrig, det kan ju gå vägen, det är två för varandra nya människor, en ny konstellation som ingen annan kan förstå sig på och bla bla bla. Men nånstans inom sig, just det där dolda motivet, vet att man valt det "nya" för att slippa kasta sig ut i något helt okänt, nåt som är rent från de problem man haft tidigare och som med största sannolikhet har ett bäst-före-datum som inte behöver kikare för att ses vinka i horisonten.
Och det märkliga i allt det här att man trots facit med riktigt stora bokstäver fortsätter att göra samma misstag i förhållande efter förhållande, oavsett att man inte ens behöver backspegeln, utan lätt med ett nackknyck kan vända sig om och känna lukten av den fisk som behövde ett par citronstänk för att dölja tredagarssmaken.
Tydlighet var ordet jag sökte. Tack En gammal relation som bara är tydlig nog kan innehålla alla slags tankar och känslor som saknad, längtan, ilska, till och med lusten och fantasin att knulla nån gång igen, men att samma saker läcker in i det nya pga av det gamla inte är tydligt nog gör det inget annat än att det gnager som en gammal utsvulten skeppsråtta. Och felsökningen hos den andre för att försvara de egna känslorna har börjat.
Att vara tydlig är en stor konst.

Grannen mittemot som nämndes i förra veckan, syrran till professor Baltazar, i konstant rörelse, fortsätter runt runt runt i sin nyinflyttade bostad.
Jag trodde för ett ögonblick att hon bodde ensam. Jag beskrev henne orättvist som kärring. Hon verkar vara i 40årsåldern, dvs min egen ålder. Men hey, kärring blir man när kroppen låser sig, hur man rör sig, hur man talar, lyssnar och agerar i största allmänhet. Gubbe med för den delen.
Det har inget med ålder att göra. Det har att göra med att man börjar sucka över saker saker och ting, rättar till grejer som man förut inte såg för att just de sakernas position inte hade så mycket med ens liv att göra. men nu har de det och de står fel och det kan nästan förstöra ens dag.
Visst är det skumt. Nånting i ditt inre schema går snett, ingen annan vet om det förutom du, men den person som rubbat denna dagordning bara genom att finnas till är närmast till hands och åker på straffet. Sen får du koppla en ny halvnelson på skuldkänslorna för ditt tilltag.
Man är inte så bra på kärlek men en jävel på brottning.

Baltazars syrra glider fram och tillbaka och förr eller senare åker kylskåpsdörren altid upp. Den lyser upp henne, ofta klädd i morgonrock och slutligen väljer hon något. Stoppar det ofta i munnen innan köksdörren åkt igen. Ibland ställer sig Baltazars syrra i ett fönster och mumsar förstrött på nåt. Det ser ut som hon tittar åt mitt håll. Jag funderar på om jag ska gå fram till min kyl och sympatiknapra i mig något men jag står vänd lite åt sidan så att det i alla fall ser ut som om jag tittar åt ett annat håll. Hur bra syn grannen än har så ser hon fan inte mina pupiller på 15 meters avstånd. Hennes morgonrock är på gränsen till lite för lite öppen. Visst kollar hon på mig. Men jag pallar inte att sätta på mig brillorna för att se om så verkligen är fallet. Det är lyckligtvis även några nakna lönngrenar i vägen. Plötsligt dyker en annan figur. Baltazars syrra snaskar i sig det hon har i handen med en ekorres frenesi och in i rummet kommer en man. Jag låtsaspratar i mobil, det är så härligt avledande.
Mannen tar inte på henne. Nånting säger han men det verkar inte inleda nån dialog. Han står och pratar om något medan kvinnan återigen börjar pula med något, ställer fram något, tar undan något annat, rättar till bordsduken.
Mannen lämnar rummet, vet ej om han lämnar lägenheten. Kvinnan går fram till kylen och öppnar den. Den står öppen säkert i tio-femton sekunder. Antagligen vet hon att mannen inte kommer inom kort. Hon väljer ut nåt och stänger kylskåpsdörren.
Det ser inte så bra ut, känns inte bra. Och de har inte bott där mer än nåt halvår.
Fantiserade om att komma med en subtil invit till henne om att vi borde ses.
Men det skulle vara konstigt att prata med sin älskade på kvällen.
- Vad har du gjort idag, min älskling.
- Jag var faktiskt över hos grannen en sväng.
- Jaha, hos han filmkillen eller hos de som har Emil katten?
- Nej, hos Baltazars syrra, hon som kör 10 km med jaktstart lägenheten varje dag och stannar upp vid kylen var femte minut.
- Okaay, vad gjorde du d ä r.
- Nej, men du vet, jag ville ta reda lite på om hennes liv och vad hon pysslar med och hur det är ställt med hennes förhållande.
- Hur fick ni kontakt, om jag får fråga.
- Genom nåt slags teckenspråk.
- Hade hon morgonrocken på sig när du kom över.
- Ja, faktiskt, men det var inte därför vi knullade
- Va fan säger du.
- Jag tyckte synd om henne och hon hade fina ögon och började gråta för att jag brydde mig och lyssnade och så kände jag bara att äh, va faan, jag knullar henne lite. Men jag sa ju så klart att jag har en tjej som jag älskar. Jag var mycket tydlig, så att hon inte skulle få för sig nånting. Gillar du maten, älskling. Vad är det, du ser skum ut.

Men där skulle min egen Alla Hjärtan ta slut och det skulle bli jättekonstigt på alla sätt. I den normala världen är den här typen av ekivoka eskapader dömda att underminera vilken stadig relation som helst, men vet du vad. Det pågår betydligt sjukare saker i verkligheten.
Det vet vi båda två.

Förkylningen håller fortfarande i sig. Skitsegt. Igår morse kom det bara luft utan ljud ur halsen när jag skulle prata. Jag vet ärligt talat inte om de här preparaten som jag i princip petar i mig dygnet runt är så bra mot förkylningen. Det känns mer som om de håller förkylningen under armarna.
Echinacea och Kan Jang och Esteberitox och allt sånt botar ingenting. Det de gör är att man ständigt känner att nåt är på gång men aldrig bryter ut. På dagarna blir man lurad att tro att man håller på att bli frisk och sen sänker sig mörkret.
Åkte ut till Skärholmen med Vincent och Leon i helgen för att kolla in ett integrationspartyt. De jublade inte över förslaget. Jag sa att man måste göra annat än att gå på bio, spela spel eller gå på museum i stan. Kom igen det kan bli kul att se nåt helt annat för en gångs skull.
Det var inte kul. Vi var där i en halvtimme. Ett iranskt band spelade gammal folklore som var asbra men babblet om multi-hit-o-dit var så skitnödigt att jag fick ont i magen.
Gringokillen försöker allt vad han kan att säga hur grymt och fett det är med ett mångkulturellt år och att det borde kallas Svenneår men man har hört hans låt 400 ggr nu och den var inte ens kul den andra gången. Och så en gång till; det borde heta Svenneår och några klyschor om svenskheten, bruna och blå ögon, och okunnighet. Vincent och Leon tittar på mig och undrar hur länge vi ska vara kvar.
Jag berättade för barnen att killen som just nu står och pratar fick ett journalistpris för att han har förnyat.
- Vad är det han har förnyat, säger Vincent.
Jag försöker utan sarkasm (inte lätt) förklara hur svårt det är med tonläget när man ska ta sig an ett problem som är infekterat, att vara allvarlig och lättsam på en och samma gång. Att det många gånger blir som att skicka fram en dagisfröken för att lösa krisen i mellanöstern. Eller en snickare till ett operationsbord.
- Typ fel person på fel plats, säger Vincent.
- Exakt.
- Exakt, som vi, kom så drar vi, säger Leon.

Multikulturåret.
Återigen behovet av en fusklapp att titta på om man undrar var i helvete det är man befinner sig, eller i vilket sällskap. Eller i vilket land.
Blev på bra humör igen över att gå ut från Vivot i Skärholmen med två proppfulla kassar mat för 200 spänn. Att vara inne i mataffären var en betydligt roligare multietnisk upplevelse. Stora familjer, tjugo språk, fräscht, bra fiskdisk och framför allt - inte stan.
- Här måste vi handla oftare säger Leon.

Leon var med mig på jobbet i förra veckan. Vi var båda krassliga men jag hade ett speakerjobb att bränna av. Alltid lika intressant hur man dyker upp och förväntas improvisera fram nåt kul ur ett obefintligt manus. Och nästan alltid lika intressant att se och framför allt höra nya vuxna som ska låta avslappnade i samtal med barn. Det bästa är att det var fyra år sen som Leon tyckte att det var spännande att tilltalas som en femåring. Som en liten människa som inte förstår något annat än brumbrum och godis.
Leon svarar artigt på vilken klass han går i och vad han vill bli. "2an" och "jag vet inte än, men jag funderar på arkeolog eller tecknare, jag gillar dinosaurier och manga".
Sen sitter Leon och gör en grej med fingrarna, inne i sin mangavärld med Dragonball, vad vet jag.
Den vuxne frågar avslappnat.
- Vad gör du, Leo
- Jag vet inte riktigt.
- Inte jag heller, småskrattar reklamkillen.
Bra, då har vi nåt gemensamt, säger Leon på sitt självklara sätt. Det finns inget otrevligt i hans röst. Inget smart. Han följer bara sin tankebana och de ord han får emot sig. Jag garvar åt det när vi lämnar studion. Leon frågar vad det är som är så kul.
- Du är kul Leon, du säger saker som är så oväntade och normala att det ibland blir konstigt i en vuxens öron.
Han fattar inte när han är som bäst. Ett mycket bra tecken.

Killarna var sjuka två dagar var i förra veckan. För mig är det nästan altid goda nyheter. Det betyder att jag får hela rena vardagsdygn med en i taget.
Jag gillar att sitta och läsa och skriva när Vincent är med. Han har alltid varit bra på att koncentrera sig på sina grejer. Just i förra veckan gjorde han ett häfte om Japan som skolarbete och valde, till min stora glädje, att göra allt för hand i stället för nåt flashigt program på datorn.
Det är lugnt när Vincent är med. Han tycker om att vara noggrann och fullfölja sina uppgifter.
Strax innan jul kröp Vincent in i min famn i soffan och sa att han känner sig lite töntig som tycker att skolan är kul och har lätt för sig och vill bli bättre i olika ämnen, att han känner sig dum med de de killar i hans klass som är coola och lite stökiga. Jag sa att han får vad han vill i julklapp så länge det kostar under en miljon. Och att han var den coolaste killen i sin klass. Och den coolaste son en pappa kunde fantisera ihop.

Vi tittade på OS-invigningen och jag grät som vanligt i omgångar.
När alla nationer vandrar in så är finns det inga tvivel om orättvisor och krig, svält och elände på hela vår planet och det blir för mycket vackert att bära.
Det är som om OS-invigningen i själva verket firar just att allt ont är över och att vi alla älskar varandra och hatet är dött för alltid.
Jag gillar dig.