Kissa i kors och Palme alibi

Jamenhej,

att höja rösten när man tjuvlyssnat och presentera det med bakrundskörer av suckar och stön medan man själv kör första violinen och är sin egen dirigent är aldrig sexigt. Redan idag känns stormen kring offentliggörandet av vissa delar av Alexander Bards Elit-utskick lika fräscht som en skål räkskal efter två dagar i rumstemperatur.
Först blev jag avundsjuk på alla andra som fått utskicket. Sen blev jag stolt över att ha börjat med veckobreven i samma veva som Carl Bildt, 1999.
Är det bra att inte vara med. Det kanske är ett tecken på respekt. "nä, den där jäveln kommer aldrig att nappa, aldrig avslöja nåt smaskigt, aldrig sitta och runka ikapp med vår jargong".
Eller räknas jag inte till dem som förtjänar en plats på olika mailinglistor.
För det är klart att alla klubbar som går ut på att stoppa piss, lätta på trycket, skvätta lite random choice, strypa igen i väntan på godkännande i form av feedback och mot/medkommentar bygger på nervositet över att falla ur en fiktiv gemenskap. Och sen kissar alla i kors för att det ska bli sol i morgon.
Men fuck it, det är psykologi-abc för folk som inte ens behövt avsluta högstadiet.
Däremot blir jag förbannad på tonläget i vilket det hela presenterades i DN. Ett slags "minsann, och det är inte ok".

Ett liten Muhammed-karikatyr-storm i ett Dry Martini glas i vårt land. Det är liksom det vi kan kontra med.
Det är klart att det är kul att veta om hemlisar, att ha kompisar som blivit påsatta av en känd konstnär med böjning åt Musse Pigg, men att återge uppsnappat skvaller nåt slags "usch och fy", och "är det det här vi verkligen vill ha till frukost, till våra cornflakes, till Bananer i Pyjamas innan kidsen lättar iväg till plugg och dagis" är djupt motbjudande.
Lyssna vad jag snappade upp.
Moralkakor dränkta i vaniljsås serverade av representanter för den moraliska majoriteten. Ät så mycket vaniljsås du orkar för 79 kronor.
Oavsett var vi håller hus idag rent civilisationsmässigt kommer våra urdrifter, när vi hade rest oss och börjat skapa små grottsamhällen, att alltid ha en roll i våra liv. Vem serverar maten och vem ligger med vem.
Så fort man gör något riktigt bra så måste det finnas slagg, stuvbitar, missfärgat, fläskkanter, bränt, defekter, kort sagt; sidomaterial som inte är aktuellt i den färdiga produkten.
Vad fan är problemet. Bara för att Alexander kollat in min äldsta son på Eriksdahlsbadet innan han upptäckte mig fem meter bakom och hälsade artigt betyder det inte att jag inte skulle hjälpa Alexander om han befann sig i nöd och behövde råd eller hjälp.
Så funkar de flesta människor. Vi är vrålkåta på att få tillhöra en speciell skara som delar något den stora massan inte delar. Den stora massan man definitivt vill tillhöra om det verkligen skulle krisa.

Skit i det nu. Man kan inte vrida klockan tillbaka. Backspegeln, facit hand, vad var det som hände, där vi är nu, lärt oss, förlåt, vad sa du.
Minnen fastsydda med björntråd nånstans på vägen mellan hjärtat och hjärnan.
Låt mig redogöra för kvällen då Palme sköts. Det finns faktiskt ett par märkliga tillfälligheter den kvällen och nästföljande år.
28.2.1986
Jag satt med några polare i min n.b.lägenhet i hörnet Rådmansgatan/Döbelnsgatan och peggade upp tequila. Jag låtsades dricka lika mycket som dem andra. Jag gillar inte sprit. Lägenheten låg ett kvarter från VD 2, polisstationen på Tulegatan. Det var kallt som fan ute. Vart vi än skulle så fick det inte bli för långt. Vi började göra oss i ordning. Tjejerna gjorde sin lilla gå-ut-toalett och vi killar, höjde musiken eller nåt. Plötsligt svischar det förbi en jävla massa polisbilar.
Vi glider ut en kvart senare. Av alla ställen i den här stan så hamnade vi på - det är nästan helt osannolikt - restaurang Oxen. Den enda gången i mitt liv jag satt min fot där. Rakt ovanför den spelklubb där Chrille P brukade lira kort hög som Kaknästornet på speed. Jag fattar inte varför vi hamnade just där. Vi var ju stammisar på Alexandra (det som senare blev Penny Lane och vad är det idag, Plaza , va?) Men just iom det så ville vi väl gå nån annanstans och så blev det siljalinestället Oxen.
Det pågick så mycket i ens omedelbara närhet som man inte hade det minsta aning om.
Precis egentligen som alla andra gånger då man skrotar runt och har för för sig vad man nu har för sig, men just denna kväll låg Palme död och vi stod och hoppade med tequila i blodet på Oxen till Howard Jones eller nåt, och även då nån vid ett-tiden sa att Palme var skjuten så dansade vi vidare. Ingen hajade läget riktigt först, trodde mest att det var nåt idiotiskt skämt.
Jag drog hem nån timme senare. Blir för trött av booze.
Tog sällskap med Smulan som bodde mittemot på Rådmansgatan, fick en liten gonattpuss och hoppade upp i loftsängen ett par meter över marken fem minuter senare.
Strax efter sex på morgon ringer telefonen. Jag är helt borta. Det är Tomas, min bästis från gymnasiet som även var med tidigare under kvällen. Han säger att Palme är mördad. Att han blev skjuten strax innan vi drog ut. Jag rullar runt till sängkanten och tänder ficklampan jag har bakom kuddarna. Solen har inte börjat gå upp än. Jag lyser ned på hallmattan där DN ligger helt rättvänd.
Första sidan säger att Palme är död, mördad, skjuten på Sveavägen några kvarter ifrån mig. Ett par kvarter ifrån där vi kort därpå roade oss.
Jag satte på TVn, fortfarande med Tomas i luren, och vi var tysta. Sen började Tomas gråta och jag med. Vi satt i telefon ett tag och sa inte så mycket mer än fy fan, det är helt overkligt och sånt.
Jag satt framför TVn i en timme tror jag. Ringde morsan och några till. De flesta var uppe. Alla ringde alla. Solen hade börjat stiga. Det var en ny, jävligt skum dag. Den första mars.
Sen somnade jag om och vaknade vid tio.
Gick iväg till platsen där Palmes blod låg i mitten av blommor som under de kommande dagarna skulle växa till ett berg.
Tillsammans med de få sömntimmarna och alkoholen som inte riktigt lämnat kroppen var det som att vara med i en film där regissören dragit och man inte riktigt vet vad som händer därnäst. Man står bara och glor och vet att man befinner sig i nån annans verklighet.

Drygt tre år senare bor jag på Västmannagatan 86 i Vasastan, nere vid Vanadisvägen. Jag kommer hem en natt, full som ett ägg och får för mig att jag ska slita upp en DN ur grannens brevlåda. Tanten som bor på nedre botten. Medan jag försöker få ut den, vilket inte går, kommer en annan nattsuddargranne in genom porten. Det är Anders Gunnarsson, snubben som drog igång Caféet. Han bodde på tredje våningen, jag högst upp på 5an.
- Dominik, ge fan i Astrids tidning och gå upp och lägg dig.
Jag får med mig sju centimeter förstasida och slänger den i hissen.
Dagen efter när jag ska glida iväg till Stinas bageri för att handla joggarfralla krockar jag med en burdus person i porten. Jag är bakis and not in the fucking mood. Innan jag öppnar käften ser jag in i ett par ögon som är betydligt stökigare än mina. Det är Christer Pettersson.
Sorry, säger jag, Visst, säger Chrille.
Det visade sig att Astrid var Chrilles brud. Fel kärring att sno tidningen av. Hon hade börjat sälja sin story till tidningar. Jag minns att det stod en sprillans lila liten bil som Astrid hade fått i gage för att briefa nån tidning om att Chrille och hon hade ihop det.
Jag gav fan i Astrids tidning efter det. Hur packad jag än var på väg hem från vanligtvis Tranan.
Men visst är det en rätt bizarr slump.
En nästan lika bizarr slump som då John Ausonius bjöd på öl på Biger Bar nåt halvår senare. Gratis mellis, sure, tack, skål.
Stolpe in, stolpe ut. Flyt, oflyt. Hinna med, missa precis.
Besökte Palmes grav i lördags. Det var alldeles lugnt där.

Bokrean är i full gång och så även sportlovet. Vincent och Leon är med sin mamma i Sälen. Det känns alltid lika skumt när de inte är i stan. Det känns. Att de inte är i närheten. Så jag åkte in till stan och köpte Kristina Lugn, Atlas till killarna, Sigrid Combüchen, Tranströmer, en bok om Stockholm och Nötcreme av skojarna Filip och Fredrik. Fantasin sträckte sig inte längre än så, plus att jag redan har skryttitlarna i bokhyllan införskaffade för flera bokreor sen.
Varje bok är en ny värld. Grund som djup. Gå in i en affär och skaffa sig nåt nytt. Ett par nya skor, en tröja, en platta, nåt som förlänger mitt hållbarhetsdatum.
Det var så in i helvete mycket folk ute att jag blev alldeles yr. Jag sökte ögonkontakt. Tänkte att jag ville skaffa mig inte bara nya böcker utan även en ny människa.
En helt ny människa. Kom in i mitt liv, jag vill in i ditt. Gå in det, bli en del av det. Skapa en kontakt som aldrig kan låtsas bort.
- Kan inte du och jag bara vara tillsammans ett tag. Gilla varandra, dela varandras problem och våndor, något vi vanligtvis delar automatiskt med nära och kära, bara för att vi vet att det är så man egentligen gör.
Grejen är den att det är egentligen helt normalt. Så fort man delar med sig av sig själv, en bit tårta, omsorgsfullt skuren och man torkar den nya människans mungipor fria från smulor så infinner sig en oerhörd lättnad.
Och lika enkelt är det. Få personen att åtminstone smaka på den plötsliga tårtbiten och lojaliteten växer snabbt som bambu. Men vid spottande av densamma väcks vrede och skam och man blir en missil i jakten på att skapa gemenskap med andra måfåflygande missiler.
Låt oss bilda en jättestor splitterbomb som vi släpper på...ja, n å n bara. Kom igen, ge mig en måltavla. Vemfansomhelst.
Men det sköna i att plocka upp en främling i sitt liv är att man inte är lika rädd att få det bedömt och dömt av de som vet mer om ens liv. Det är verkligen motsägelsefullt. Blandningen mellan en shrink och en kanske blivande frände. Man kan säga vad man vill utan att ha en bakgrund att behöva redogöra för.
Så här är det just nu. Fine. Det räcker. Det är bra så. Alldeles perfekt faktiskt.

Jag satte mig vid ett fönsterbord på Kulturhuset och skrev dagbok medan jag blickade ut över glasstolpen där folk inte lyckades bada i guldyra igår men lämnade spår i snön, en pikétbuss på Plattan som vände upp på rampen vid Stadsteatern, myllret utanför Åhléns city, den stora klockan på samma byggnad som visade tio i fyra, SEBs centralkontor, den ständigt blåsiga Sergelgången fram mot kompisarna på Hötorget med sina köldskadade grönsaker, allt liv som passerar, ut och in i byggnader som inte gör det.
Och tänkte att jag inte hade en aning om vad någon jag känner gör exakt just nu eller vad de är med om.
Vi är i alla fall här samtidigt. Du och jag.