De levande döda

Det är alltid lika märkligt när man slutar tänka på det man känner och bara känner det. När allt blir så nära och den distansen man vanligtvis har till hela omgivningen, oavsett om den är medveten eller inte försvinner. Det är äkta frihet.
Och Cissi, min första tjej...det är en sån otroligt bra människa. Svenska Filminstituet vet inte h u r rätt de valde.
Och Eliasson som utrikesminister. Nästan så att jag får lust att rösta sossigt. Nästan, sa jag.

Det var i torsdags. Det föll sån konstig dunsnö. Flingor som svävade fram och tillbaka genom luften. Landade liksom aldrig.
Mittemot ligger Baltazars hus, ja, hon fortsätter att kuska runt i sin lägenhet, utan att komma på något annat kul att göra förutom att öppna den satans kyldörren för att se om det hänt nåt sen senast, eller fötts något nytt hon kan fylla sig själv med.
De håller på att dränera kåken runt om. Ett stort projekt. Inget man vill vara med om som husägare eller som nybliven bostadsrättsägare. Mögel och fukt. Bryta upp golv, riva väggar, sätta upp feta fläktar och bara vänta.
På tomten står en sån där byggjobbarvagn. Jag har aldrig fattat om det bor nån där eller om det bara är ett tillhåll för arbetarna att ha nånstans att ta sin fika och lyfta locket av sina lunchlådor på.
Jag tänkte på Vincent. Han hade tagit mig vid sidan av på onsdagkvällen och frågat hur han skulle göra med en tjej som han var intresserad av, att han inte trodde att känslorna var besvarade.
Jag sa att han skulle tilltala henne med något han tycker om och fråga om hon vill haka. Kanske till bageriet på lunchrasten och bjuda henne på en bulle eller nåt. Att även om hon nobbar så sätter det sig i huvet på henne, att en mysig kille uppmärksammade henne och ville något bra.
Vincent sa att hon inte kommer att nappa.
Jag sa att det inte gjorde något. Att huvudsaken är att han inte försöker locka henne med något som inte är han; någon cool sak, nåt flashigt, en skitnödig attityd, uppkäftighet mot lärare eller kompisar och så vidare. Att helt enkelt bara vara sig själv och ha bra avsikter. Hur nobbad man då än blir så gjorde man inte fel.
Klockan var lite efter 10 på förmiddagen och jag tittade ut genom köksfönstret och funderade på de råd som känns självklara och vilka jag inte hade en aning om fram till jag var var minst dubbelt så gammal som Vincent. Jag undrade hur det gick för honom. Om han satt och förberedde sig inför lunchrasten. Om Vincent trodde att hans pappas råd mer eller mindre var nyckeln in.
- Hon säger så bra och smarta saker och kan vara rätt kul ibland, hittar saker att säga när andra är tysta. Alltså inte att det bara är hon som pratar men många av de andra tjejerna tänker mycket vanligare än vad hon gör.
Det är så skönt att Vincent blir intresserad av tjejer som blir söta och mysiga när det kommer något intressant och eget ur dem.

Telefonen ringde. Den låg på köksbordet och höll på att laddas. Jag förstod vad det var för slags samtal jag hade framför mig. Det var CH som ringde och senast hon hörde av sig var ett par dagar tidigare med ett sms.
"Sover på sjukhuset hos mamma, inte mycket tid kvar"
CH lät så lugn. Läkaren hade ringt samma dag som CH fyllde år och grattat henne på födelsedagen och sagt att hon får ringa de som hon vill ska säga hejdå till mamma och att de skulle komma över snart.
- Det kanske låter konstigt men det är så skönt att mamma är död. Det har varit en sån pers det sista året med alla behandlingar, cellgifter och skit att det här var en sån befrielse. Mamma hade väntat in vår Indienresa, vernissaget och min brors barn och nu var det dags för henne att tacka för sig. Jag satt och pratade in henne i döden och det gick jättebra. Har du gjort det nån gång, sett en människa dö, frågade CH.
Nej, sa jag, jag har sett döda människor, eller ja, egentligen bara en enda up close, som jag haft en relation till, men aldrig när livet lämnar en person.
- Det är väldigt speciellt. Jag satt och höll i mammas hand och la mig intill henne och sa att nu får hon klara sig själv, att den sista biten på resan kommer jag inte att följa med på. Och så stängde mamma ögonen och slutade andas och bara några sekunder senare rosslade luften ur henne. Det blev lite kramper och så men inte så farligt. Det var en ljus och bra död. Hon var klar och vi med. Det fanns inga otydliga saker kvar, inget man i sista sekunden kände att man velat ta upp, vi var färdiga.
Jag sa till CH att jag varit hos en död en gång i mitt liv, strax efter att hon lämnat sin kropp, för några år sen, barnens mormor och att det var märkligt. Efter att jag efter en halvtimme vågat mig in rummet, började jag prata tjeckiska med mormors kropp och kallat henne pappa. Som att jag inte förrän då började fatta att min pappa förmodligen inte kommer att överraska mig genom att dyka upp en dag och säga att han bara varit bortrest sen jag var 13. Även fast jag fortfarande inte är helt säker.

Dräneringskillarna kom ut ur sin vagn, lunchen var väl över tjugo över 10, och stod vid vallgraven vid huset och dividerade om något.
Allt blir så tydligt när man blir en mindre och medveten om att man är kvar och registrerar saker som oftast passerar lika anonymt och obemärkt som en fågel som byter träd eller en vind som tilltar och avtar. Hur snön ligger, lönnen väntar på att knoppas, TVantennen svajar till på kåken mittemot, rörkillen håller för en näsborre ochn sprutar snor genom den andra.
I köksfönstret står en torkad vit ros jag tog med från inspelningen av Kvalster för ganska prick ett år sen (snö och minusgrader, ja). Den låg på en kista i en scen där mitt ex's mamma skulle begravas. Jag tog upp och snurrade på den.
Ringde Vincent på hans lunch. Han vill ha en modernare mobil men har köpt argumenten om vilken fälla det är man kliver i när man börjar skaffa och jämföra saker för att visa att man har något att komma med. Jag har dock lovat Vincent att han ska slippa ha en 5 år gammal Nokia när han börjar högstadiet i augusti.
- Vad sa hon, eller har du sagt nåt än, sa jag.
- Nej, hon ville inte, sa Vincent, men hon sa att jag kunde följa med till Seriehuset efter skolan, men då tackade jag nej och sa att jag behövde gå hem och göra läxor. Var det töntigt?
- Nej, älskling det är inte töntigt. Du känner ju att du vill jobba med ditt världsmagasin så då är det bara att säga det.
- Jag vet, men det kändes som att jag fejkade, att jag sa så för att se hur hon reagerade.
- Det är okay, det är jättevanligt att en del av det man säger är för att få en reaktion. Även när man inte vet om det.
- Men hon frågade mig faktiskt i morse om jag visste vilken tid Simpsons gick i kväll.
- Du ser, det kunde hon ha kollat i tidningen hemma, men hon valde att fråga dig. Ta det lugnt bara. Och även om hon inte skulle vilja bli ihop med dig så kan du aldrig göra bort dig genom att visa en annan person att du gillar henne. Hon vet det och hon glömmer inte det. Glöm inte det.

På väg hem med bussen samma eftermiddag passerar vi huset med lägenheten i vilken de hittade min pappa.
Självklart vet jag om det 19 ggr av 20 jag passerar där men i torsdags var det tydligare. Vincent var redan hemma och pluggade och Leon satt och undrade vart man tar vägen när man drömmer. Att allt verkar vara så sant i drömmen. Att det egentligen bara är en plats där det händer bra och roliga saker lite huller om buller. Och dåliga också i och för sig. Så på det sättet är det ingen skillnad på att tänka när man är vaken eller drömma när man sover. Man vet ju ändå inte vad nästa tanke kommer att vara.
Min hjärna kändes som en valnöt bredvid Leons.
Jag var lättad och stolt över Leon men låst. Låst därför att jag inte kunde säga till min knappt 9årige son vad jag tänkte på.
Leon har förresten gjort slut med Anna. Han tröttnade på att hon slog honom så fort han inte ägnade henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. Good move.
En halvtimme efter att vi kommit hem satt vi och åt och Vincent frågade varför jag var så stökig i skolan eftersom han tyckte att jag gav honom så bra råd och blir så glad när han tycker att skolan är rolig.
Jag visste fan inte vad jag skulle säga vid mitt eget middagsbord med de två människor som betyder mest av allt. Jag kunde inte svara, än mindre berätta.
Men Vincent visar på andra sätt att han förstår att något inte stod rätt till när jag var i hans ålder. Det är bara det att jag inte har lust att göra vare sig Leon eller Vincent vuxna i förtid genom att ge dem saker att tänka på som de inte ska behöva bry sig om eller fundera över en enda sekund.

Det äcklar mig; föräldrar som använder sina barn som hyllor, sopstationer, lådor, förråd, ja som nåt slags förråd. Rena förråd för saker man inte får bort smutsen ur. Och så får barnen gnugga och gnugga på smutsen för att vara mams och paps till lags.
Vidrigt.

Och varje gång Vincent eller Leon kommit och klagat på nån mongounge i skolan så försöker jag förklara att det inte är hans eller hennes fel, att det kanske inte är så festligt hemma hos den personen så att den sen tappar kontrollen i skolan och blir osäker och inte vet hur andra ska tycka om det och i stället slåss eller sabbar eller försöker göra sig rolig på andras bekostnad.
Då blir den typen av middagssamtal komplicerade. Den vanligtvis öppna tonen sluts för att jag börjar svammla om nåt annat eller svävande svarar med floskler om dåliga lärare och att ha sett upp till fel slags killar.

Vincent måste få några år till. Det måste vara i hans takt och på hans villkor vi pratar om allvarliga saker.
I morse kom hans kallelse till operation. I början på maj ska Vincent operera sin första tumme. En månad senare den andra.
Han har en slags urtidsgen som satt fart på en bit ben i hans båda tumleder. Det vill växa ut en tumme till där eller en klo.
Det är medfött men vi upptäckte det inte förrän Vincent var sju år gammal eftersom han inte hade finmotoriska problem. Tvärtom är hans tummar i den nedre delen lika rörliga som en joystick; det är den övre delen som är stel.
Jag vet hur safe det är och att operationen inte på något sätt är komplicerad men det finns en lucka i vilken jag är rädd att falla när jag tänker på hur Vincent kommer att sövas.
En rabiessmittad rottweiler skrämmer mig inte en tiondel så mycket som att se min förstfödde försvinna bort i medvetslöshet på ett operationsbord. Jag är inte bekväm det minsta med den bilden.
Det är bortom min kontroll.