På väg nånstans

Hej, äntligen är det vår. I alla fall i min almanacka. Till och med regeringen har tinat upp och äntligen låtit den känslomässigt tjälskadade Laila se sig om efter nya gig.
Laila har sannerligen inte haft det lätt. Nånsin. Man har helt enkelt haft svårt för henne från allra första början.
En sån person kommer alltid att bli hårdare dömd än om en älskvärd person hade varit lika klumpig och tafatt som Laila.
Medan andra brudar som till exempel Gudrun och Kikki kan göra i princip vad fan som helst, både i fyllan och, helt osannolikt, och värre just på grund av det, i nyktert tillstånd, så blir de förlåtna.
Det där är en märklig ekvation som inte låter sig räknas ut så lätt.
Och det är skitsvårt att som icke omtyckt göra bra ifrån sig. Man får smöra och mumsa konkel överallt eftersom folket redan bestämt sig för att den där typen kommer jag aldrig att ta till mitt hjärta.
Sanningen om aktiviteten och bollandet av information efter Tsunamin ligger på ett plan som nog inte är så dolt som många vill göra gällande. Det är bara en pinsam historia, bara ett allmänt tillstånd av den handlingsförlamning som inte är speciellt ovanlig även i betydligt mindre och oviktigare instanser än regeringen.
En gammal kvinna på väg ombord på en buss med rullator får problem. Ingen rör ett finger förrän en person tar initiativ. Då står plötsligt folk som tennsoldater bredvid och vill hjälpa till med exakt samma sak. Tre pers håller i axelremmen till hennes lilla väska.
En gubbe segnade ned vid en busskur i Årsta. Det tog en halv minut innan nån kollar upp honom och ringer ambulans. Jag sitter i en bil vid ett rödlyse femtio meter därifrån. Det står folk tre meter ifrån honom och tänker att han säkert är full eller nåt. Skitsamma, vad gubben än är så har man inget med det och göra utan kan lugnt skaka på huvet åt nån viktig artikel i Metro.
Hade det varit Kikki som varit ute och fyllekört omkull gubben i busskuren så hade folk tagit hennes parti, för Kicki får vara aspackad hela tiden så länge hon skriver en dagislapp till bekännelse dagen efter i sitt personliga språkrör Aftonbladet. Men gubben hade fått hjärtattack. Jaha, men varför sa han inte det med en gång.
Ingen i busskuren hade fått information.
Precis som ingen hittade en axelrem att hålla i efter de ringt från konsulatet i Thailand och vrålat att en våg svalt halva kusten. Eller då folk som visste e x a k t vad som händer ringer UD och larmar om ett pågående kaos, men hierarkin, att man går metodiskt till väga, enligt regelboken, gör att man på UD vill ha en second, third och fourth opinion innan man tar några uppenbart hysteriska personer i telefon på allvar.
Det var ju för fan jul, helt klart att det är folk från ett och samma fylleslag som ringde och skojade.
Och det är inget man vidarebefordrar vare sig till en statsminister som är inne på sin 9de GI-grisfot eller till Leila som sitter och myser på den teater hon personligen sett till fått extra anslag.
Det är klart att man nu hyenelikt med snålvattnet rinnande inväntar den gryta, de finaste bitarna av Leilas innanlår, media kommer att servera allmänheten den närmaste tiden.
I den gladiatorarena där Laila plöjt fram med har publiken gett henne tummen ned flera gånger, men kejsar Göran har bänt tillbaka tummarna och insisterat på att Laila är festlig att se in action och gett henne ett par chanser till.
Nu tröttnade även kejsaren. Dags att äta.

Låt oss snabbt kasta oss till de som röstat fram Göran och The Funky Bunch att styra detta land. De vanliga människorna. Flera av er därute som inte ens under tortyr skulle avslöja er partitillhörighet. Att avslöja sin partners brister när det kan leda till att stärka ens egna aktier är inga problem, men no way in hell att tala om att nån röstar rött eller blått, grönt eller gult.
Låt oss ta Gösta och Majsan från Antikrundan.
Underbart när man ser folk få sina saker värderade. Svetten rinner längs sidorna på dem, det spelades ju in i somras.(OBS! meterologisk; 10 grader en vecka i rad) Antikvitetens ägaren är i bild och hela Sverige ska strax få reda på värdet på deras tingest. Den maniske skåningen som alltid lägger huvet på sne och liksom kryper upp mot folk repeterar mantralikt "vad tror du den är värd, vad tror du den värd, om jag säger 40000, tror du att den är värd det, om jag säger 60000, trodde du att den var värd det".
- Nej, jag visste inte, det är mest en kul grej som vi kom över på en loppis i Fagersta på vår bröllopsresa, eller hur Gösta. Vi betalade 200 kronor för den och har skojat om den genom åren. Den har mest affektionsvärde, säger Majsan och hennes gubbe ser nya fälgar till bilen, ommålning av verandan och en ordentlig smörgåstårtefest för avundsjuka grannar komma mot honom. Deras drömmar får vila i no-mans-land i fyra sekunder. Skåningen med nackproblemen ler pillimariskt och drar in andan.
- Ja, det är bra, för det här så kallade schatullbeslaget är en kopia gjord av ett dagis i Leipzig på vilket det bara finns blinda barn från Vietnam. Och den här är värd ungefär lika mycket som metallskrotet, som ligger på nån tia, men den är skojig, eller hur. Och vilken historia.
- Ja, gud ja, vi ville bara veta var den var gjord. Tänk, Lepzig i Vietnam, det hade man ju ingen aning om. Gösta, dit måste vi åka. Vad tycker du, eller hur, gurglar Majsan medan hennes ansikte skiftar i olika röda nyanser.
Gösta ler nickande och hans käkmuskler jobbar med samma behärskade frenesi som på Tom Cruise när han menar allvar.
Gösta är förnedrad inför en miljonpublik och nån kommer att få sota för det här. Majsan ska få visa att hon kan glida några extra varv runt huset i betsel när de kommer hem. Hon ska få göra rätt för sig som dragit ett löjets skimmer över Gösta.
Om hundra år står nån med betslet i sin hand och får det värderat i Antikrundan. Med morgondagens DNAteknik kommer man att i framtidens Antikrundan direkt kunna avgöra att salivet inte tillhört en häst utan en viss Majsan född i Borlänge på 1940talet. En pixlad bild framträder av Majsan. Och hennes Gösta. Publiken får en livlig bild av hur det kan ha gått till förr i tiden och betslet stiger genast i värde. Det blir som ett slags Texas Hold'em. Med DNAteknikens hjälp framträder de olika ägarnas liv och ekivoka eskapader genom livet, rikt detaljerade. Men inte ett knysst om vad de röstade på. För det är så heligt. Och intigritetskränkande. Och intressant.

Nästan lika intressant som då det var de telefonväkteri och Tamiflubunkring för några månader sen då fyra fåglar på en annan planet började snurra på skallen som Linda Blair. Paniken spred sig. Det spelade ingen roll att man måste öppna sår på sig själv och rulla runt i smittat fågelbajs. Det enda som spelade roll var att få ta ordet Pandemi i sin mun.
Åh, pandemi, pandemi, tillhörighet. Vårt land är inte längre än liten vik dit knölvalar simmar för att dö. Vi är en del av pandemin.
Och nu plötsligt när fågelpesten guppar i Stockholms ström så står anställt folk med sina limpor och matar fåglarna. Det vore djurplågeri att inte fortsätta med matningen eftersom fåglarna vant sig vid det, säger en samordningschef för Stockholm Stad.
I ett annat land där djur inte lirar i samma division som invånarna hade man ställt sig med eldkastare och BBQat pullorna en masse. Men här forskar man vilket dagsgammalt bröd som är nyttigast då isarna fortfarande ligger stela och tjocka. Reportrar med gravallvarlig min beskriver läget medan allvarsmän glider runt i slutna bäveroveraller med Ghostbusterstuber på ryggen.
Inget humorprogram i TV är i närheten av pandemin i Stockholm Ström.
Nästa vecka är det demonstration för de svanar som fått sätta livet till för att nån galning ansett att de betett sig märkligt. McDonalds har lovat ställa upp med några gamla dräkter sen lanseringen av McNuggets.

Var i Gislaved i Småland i helgen för att jobba på en vårmässa. Dragplåstren på mässan var jag, i rollen som HBT-personen Florence, samt en kille från Idol/Let's dance som heter Måns. När jag rufsig kom ned i hotellets matsal lördag morgon fnissade frukostvärdinnan.
- Är det hotellets kändis?
- Du vid den här tiden på dagen finns det inga kändisar.
- Åh jo, jag känner nog igen dig. Stan vimlar ju av kändisar inför mässan.
Eftersom jag inte hade en aning om hur resten av kvällen skulle se ut klev jag in på Systemet och köpte en bra flaska vin. Ja, i fall att jag skulle behöva se finalen själv på rum 301 på Park Inn i Gislaved.
Det var roligt på mässan. En kvinna kom fram och sa att hon visste att jag varit och handlat en fin flaska vin på förmiddagen. En gubbe ville ha autograf och fotografera sig med mig. Han hette Lars-Göran med bindestreck. En annan man stod med sin tant och ondgjorde sig över hur äcklig hann tyckte att jag var, att han inte förstod vitsen med att visa siamesiska tvillingar varav den ena var latent..ja, nåt äckligt han inte ens ville ta i sin mun.
- Är du bög på riktigt, klämde han till slut ur sig.
- Hur sugen är du på att få veta, sa jag.
Gubbens tant kiknade av skratt. Det var kul. Nästan lika kul som att sitta på en nästan helt tom restaurang och äta grill bearnaise och kolla på schlagerfinalen. Sällskapet jag jobbade med var ett gäng mysmänniskor och jag kände mig tacksam över att få tillbringa kvällen med dem.
Man vet ju aldrig. Det kunde ju varit "tack ska du ha" när mässan var över, men nu satt vi där. Och kvällen fortsatte till länge. Hamnade skitsent, utan det normala sällskapet, på nån svartklubb! där folk kedjerökte och talade väl om Milosevic på dagen av hans begravning. Jag höll jääävligt låg profil. Hade iofs inte så mycket att välja på eftersom det tog fem minuter att artikulera Park Inn för taxichaffisen
Städerskan bultade tack och lov på dörren halv 12 på fm och sa att det var utcheckning om en stund. Min gissning var att hon fått inside info om mitt tillstånd 4 på morgon då jag trillade in på hotellet.
Kul och trevligt var det. Nästa torsdag är det dags att besöka Bollnäs. Den gången blir min partner Malin Berghagen.
Nu är det gräddfilen, helt klart.