Slumpen från mars

Det har blivit mars, men samtidigt har det blivit jul igen. Mer jul än julen var.
Upp med de färgglada papperstjärnorna upplysta med glödlampa, upp med en fantastisk ädelgran nån dåre slängt trots att den säkert gick på 4-500 spänn, misteln, den österrikiska flanell...saken Leon gjorde i ettan, ett par kilo apelsiner och proppa dem fulla med kryddnejlikor, börjat le helt omotiverat mot grannarna, ha saffransgula nagelband; allt som hör långhelgen till.

Det ligger en halvmeter snö på balkongen och då gick det inte att låta bli. Speciellt också som de på fullt allvar i slutet på Aktuellt undrar om det finns några vårtecken på gång. Då blir det så sexigt absurt. Allt är möjligt. Varför smäller de inte upp en pumpa på nyhetsdesken när man ändå står och skojar om årstider, samt presenterar A-ekonomi i rödmålade påskkärringkinder.
Ja, det finns vår tecken. I Barcelona, Rom, Aten och möjligen Dresden . Även i Prag är det 6-7 plus men där har man den goda smaken att inte prata eller agera som om det vore vår bara för att månaden heter mars.
Å andra sidan menar man på lika fullt allvar här att det är sommar när det är över tio plus. Så här på dagen är det 6 minus så det innebär att det bara är 16 grader från att vara meterologisk svensk sommar. Logiskt.
Därför har ingen reagerat speciellt över att det dånar Frankie Boys Christmas Special från min lägenhet.
Vänta, ska bara ta en tugga glaserat revbensspjäll.
Jag antar att du sitter på din filt på Djurgårdsbrunn, kanske på bryggan vid roddklubben i den första värmande vårsolen och högläser detta för någon du tycker om. Nån du fått med dig under vapenhot eller åtminstone känslomässig utpressning. Nu jävlar ska vi ut och vårmysa. Det är mars.
Nej, d u är från mars.
Så jag ska hålla det kort medan era fräknar poppar upp som blyga leverfläckar och urinvägsinfektionen tar ny sats igen.

Det har varit en sån speciell vecka.
Precis som det en dag kan ringa sju olika personer utan att man riktigt vet varför kan det banga lika många i olika avseenden under en vecka.
Helt otroligt faktiskt. En middag, tre (!) squashtider, en lunch och en fredagsöl avbokades strax innan (eller ojdå, hoppsan, sorry, efteråt).
En gång gång stod jag ovetandes om att jag skulle få bli stående själv. Avreagerade mig på nån stackare som egentligen var på hallen för att gymma.
- Nej, du ska spela squash idag, jag spelar snällt....
Han fick tänja sig till max och vågade inte säga att han var trött trots att det började gnissla om hans höftkula och gulaktig saliv sipprade ur mungipan.

Det är ju så. Folk får förhinder. Några oftare än andra. Det poppar upp saker som kastar om priolistan. Det är bara extra sugigt då det är man själv puttas ned på sjunde plats på denna lista. Är det verkligen bara en slump. Är sex ggr på en vecka ren slump.
Har jag uppträtt olämpligt i min ensamhet som sänt ut en viss stämning och som gjort att kanske två-tre av dessa avbokningar inte berodde på något annat än att personerna i fråga helt enkelt tänkte "äh, fuck it, jag har ingen lust".
Jag har också skitit i möten då jag inte haft nån lust. Men sällan då det bara gäller en person.
Lusten kan ju dessutom arta sig helt opersonligt. Man kan ha haft jättelust fram till något otydligt diffust simsalabim, så försvann lusten.
Vad slumpen faktiskt ersatte dessa bekanta/kompisar/spelpartners med var två näst intill fullständiga främlingar varav den ena väckte det mest äkta i mitt inre. Så äkta att jag inte ens tänkte mig för innan jag besvarade kontakten. Man känner när saker och ting är på riktigt och då är man en idiot om man inte hakar på. Det vill ut naturligt som ett skratt och det kväver man inte.
Let's face it. Hur mycket av allt dövande didgeridoo-surr som kommer ur folks ansikten är värt att finna ro för att tänka till över.
Den andra personen var en snubbe som jag tydligen stött på någon gång och plötsligt sågs vi på banan i söndags eftermiddags och hade trevligt.
Han i sin tur kände en annan indisk kille jag gillar. Sånt spelar också roll.

Så jag kan inte ha betett mig så dåligt eftersom slumpen bjudit på en riktigt riktig människa samt en trevlig bekantskap.
Plus att jag hade två av mina närmaste vänner på middag samtidigt och den trojkan ses inte ofta alls. Bonus på alla sätt.

Det är svinjobbigt att hamna i en relation med vemsomhelst egentligen där man måste börja räkna med att det är 50/50 om saker och ting man bestämt verkligen blir av. Att med vissa veta att det är lika bra att skaffa sig en backup plan.
Men det man blir mest förbannad över är att det inte kommer ett motdrag.
Blir jag tvungen att nobba eller avboka försöker jag komma med ett förslag om en annan gång, en annan sak, nån form av ersättning; inte bara "det har tyvärr kört ihop sig, vi hörs".
Är det inte väldigt attraktivt - att kunna räkna med någon.
Och så går irritationen över och så blir jag ledsen och känner mig förbisedd, ratad och alla normala förklaringar till frånvaro biter inte i hjärtat hur mycket förnuftet än backar upp det.
Men så plötsligt kommer man på vad det var för tanke eller känsla som sattes igång av just en specifik persons frånvaro. Påminde en om något som tydligen behövde luftas. Det är alltid bra. På det sättet skapar frånvaro närvaro och denne frånvarande har faktiskt gjort en en tjänst.

Julaftonarnas julafton kommer att krönas den 20 mars av Katie Melua som då nedstiger från den akustiskt känsliga och framför allt livsvisa himmelen med sin gitarr och bäddar in oss i prädd och långsamt stelnande knäck. Fortfarande riktigt gott om plåtar kvar. Passa på att köpa en bunt biljetter nu och sälj de sen utanför Globens Annex för en tjuga styck. Världens mest olönsamma aktie. Tänk att ha en Katie Melua låt som en av sina låtar med den man älskar. Gonatt och lycka till.
Jag är efterbliven som missade Depeche däremot. Får ta igen på Stadion i sommar. Ändå ingen hemma då. Bara jag, David Gahan och Martin Gore o 23 000 lantisar. Varför just 23. Varför inte.

Veckan började kanon. Jag gick ned till grovsopporna med skit som hade gjort sitt och vår Herre gav mig sitt största leende.
I soprummet står fyra jättekassar vid sidan av gamla brödrostar, locktänger, armatur och annat som folk plötsigt inte kan svenska då det står att man ska vara så jävla vänlig och inte ställa elektroniska saker i grovsoporna.
Äh, tänker alla, n å n kommer alltid att ta bort det till slut.
Vad var det i kassarna. Två kassar a la IKEA och två Vivokassar. Proppfulla med burkar.
Jaha, det är säkert sån där polsk Fanta som alla burkomater spottar ut.
Nej, det var det inte, det är bara ölburkar. Och de luktar ingenting. Konstigt. Jag blir på oerhört bra humör. Här får ingen tid spillas. Nån annan kan komma förbi. Det måste vara minst 100 burkar. Jag greppar alla resolut och drar till Kransen Livs. Jag har inga strumpor i skorna eftersom jag inte hade planerat att gå några längre sträckor. Precis intill det nya husbygget halkar jag till och vurpar så det står härliga till. En sko åker av. Jag ligger och sprattlar på en iskana till gata med ljudet av hundra burkar. Håret står på ända. En onsdag halv elva på förmiddagen. Det känns inte okay.
Ännu mindre okay blir det av att byggjobbarna, de där jävlarna som alltid gör nåt riktigt högljutt 7 på morgon, tittar på mig med den där blicken att de har grejer på gång och jag inte har ett skit på gång mer än att panta burkar - och inte ens det går speciellt bra.
Jag samlar mig och kassarna där en av plastpåsarna åkt ut men inte burkarna och fortsätter ned mot irakierna som driver livset mittemot bio Tellus.
De är alltid så arga när man kommer ned. Nej, inte arga men uttråkade, irriterade och besvärade. Avmätta och misstänksamma. En av dem hade flera släktingar som strök med då USA och deras allierade kom dånande in i Bagdad. Jag vill supporta dem. Gilla dem. Jag gillar folk som inte smyger med sorg och förlust.
Fuck Konsum, de behöver inte min cash. Irakierna är lokala och jag betalar gärna 19.90 kg för bananerna hos dem i stället. Men då får de ju ta och vara lite glada över det.
Nej, inte skrattmaskiner, du vet exakt vad jag menar. Sluta märka ord din pk-lax.
Jag står i rufsig förmiddagsfrilla och matar deras burkomat i nästan en kvart. Burkarna tar aldrig slut.
De gillar inte läget. Trots att de sett mig säkert fyra ggr i veckan sen de tog över för tre år sen står alltid en av dem och kollar vad jag sysslar med vid burkautomaten och den massiva packning burkar som står intill. En av livskillarna kommer fram och undrar vad som pågår.
Jag står och pantar burkar säger jag och fortsätter av bara farten att säga att jag tvättat dem.
Burkarna är faktiskt tvättade. De luktar ingenting.
Jag blir rädd. Vem i helvete av alla mina grannar tvättar ölburkar och dessutom så här många, packar in dem snyggt i plastpåsar, inte en enda burk är bucklad och sen ytterligare i papperskassar och ställer dem i grovsoporna. Det måste ha tagit en evighet.
Nån vettvilling.

Är det mentalvårdaren till vänster om mig på samma våning. Inte en chans. Han är en gambler, inte en anal pedant. Är det grannarna till höger. Han som alltid öppnar dörren i kallingar, oavsett när man ringer på dörren för att låna en pajform eller ett ägg. Och beter sig som om han har kläder på sig. Men är han en rigorös burktvättare? Tveksamt. Inte heller hans maniska fru som hälsar i 70 decibel även om man står nån meter ifrån henne. Kan det vara hästtjejen på nedre botten som tinat upp efter fyra år och börjat prata. Noup. Inte en chans.
Vänta, det kan vara hon, den rödhåriga som bor högst upp med sin kille som deffat 20 kg (och hon inte ens 20 gram) och deras lilla otäcka mops. Kanske.
Jag står och matar burkarna. De tar aldrig slut. Det är blött i vänsterskon efter vurpan. Alla burkar är verkligen rena,
fan vad sjukt.
Det är en skön känsla att slippa alkostanken. när man knökar ned alla påsar i soporna till slut.
137 burkar. Vilken jackpot. Det får inte en burksamlare ihop under en hel dag i t-banan. Jag känner lukten av seger.
Killen i kassan blir aslack för att jag bara vill ha en liter mjölk och börjar argumentera. Jag orkar inte lyssna och säger att jag vill ha 60 spänn tillbaka, att jag vill fortsätta handla hos dem utan att känna mig bevakad och granskad varje gång.
Han ger mig motvilligt 60 kronor.
Jag köper två Trisslotter hos Iraniern i biljetthallen. Nit och....1000 spänn. Jag tror inte mina ögon.
Det har aldrig hänt. Jag blir alldeles torr i munnen. Jag hade dessutom duschat och såg ut som en normal person igen ingen kan döma ut som en dagdrivare, så jag tog segern med fattning, men inom mig bubblade en ny gryning.
Dags att dra. Packa väskorna och vidga livet.
Som förr i tiden då man lämnade landsorten för att söka lyckan i stora staden.
Jag ska göra tvärtom.

Tvn håller på att kuka ur fullständigt. Plötsligt lägger den av. Det har den gjort förr. Senast lagom till jul, vilkte gjorde att paniken spred sig. Säga vad man vill om TV, oss desillusionerade, stressade storstadsbors altare...dags att dra från stan. Jag måste ut i Sverige och lära känna andra människor. Klä mig korrekt och vara korrekt. Komma främlingar nära.
Jag avlägger rapport inom kort.
Gud vare med dig till dess. Den gud du för tillfället tycker verkar göra jobbet.

På tal om Lydmar. SEB-banken skiter väl fullständigt i om några tusen personer i Stockholm gillar Lydmar. Affärer är affärer och det enda språk kapitalismen förstår är sedlar och mynt. Demonstrera genom att byta bank, det tar inte speciellt mycket tid i anspråk. Att skicka en gnällig kulturlista med infantila kommentarer "dumma banken utan hjärta" är lika verkningsfullt som goda råd i nån burkpantares veckobrev.
Så glöm allt du läst och somna om. Våren dröjer.