Den luriga 2-decimeters isen

Det märks att våren är på ingång. I förmiddags drog jag på mig nubuckkängorna, smetade in heja fejjan med zinkpasta, proppade fickorna fulla med bananer och nektariner och satte kurs mot Vinterviken. Isen på Mälaren är bara två decimeter tjock så det gäller att ta ett steg i taget. Segelbåten som legat i Vinterviken de senaste 3-4 åren ligger troget fastfrusen. Jag är bra nyfiken på vad den har för historia. Den har inte seglat en meter men ligger där den ligger, förtöjd och med den lilla utombordaren under vatten.
Först funderar jag på att gå till Enköping men räknar ut att även om jag skulle gå snabbt och nonstop skulle det ta tio timmar.
Så länge är inte solen uppe, trots våren som lurar runt hörnet.
Hörnet denna vecka ligger precis intill glassbaren vid Spanska Trappan i Rom. Våren där är otroligt lurig. Nästan lika lurig som kylan är för pendeltågen, snöplogarna, takskottarna och alla andra som i dagarna firar 80 förvånade år variallsindar vintern kommer lurandes upp ur år efter år. Och så här sent in i våren.
Jag skulle alltså komma fram till Enköping vid 9 i kväll. Långt efter mörkrets inbrott. Men med bländande vitt ansikte och safirer till ögon.

Får möte av nästan tio personer under de nästan 2 timmarna jag spatserar rakt fram. Okay, inte rakt fram; de spår där jag ser att andra trampat/skidat under helgen. Alla hälsar. Det skulle de inte gjort på land. Ingen säger hej under en vanlig promenad, men nu är vi faktiskt på sjön och det hör gott sjövett till att salutera en styrbordskollega.
- Hej hej..
- Hallååå, lugn sjö idag.
- Jorå, men de har rapporterat kuling till kvällen.
- Härligt, då är det tur att den lilla rackaren värmer innanför västen, säger jag efter att ha skrapat ned all zinkpasta till nedre delen av ansiktet och format zinket till en skepparkrans.
Det hade varit så härligt att bara slå sig ned vid en av aborrpilkarna och skrocka fram gamla skärgårdsanekdoter medan man huttar Brännvin Special. Men jag hade inte tid. Och framför allt inte mod. Så här i mitten på mars kan isen braka närsomhelst och våren kasta sig över mig och hålla mitt huvud under vattnet till jag slutar sprattla.
Det bör gå ganska fort. Speciellt om man grips av panik.
Eller så skulle jag dras med nån ström som den där farbrorn gör i Omen när lille Damien tröttnat på honom, och farbrorn åker under isen och bankar under den med förvånad min. Det är svårt att ha nån annan min eftersom den första minen lätt fastnar i ansiktet på grund av den overkliga kylan.
Men trots att jag lagt på mig ett par kilo under vintern och ibland stannar och fånglor på den snötäckta isen, njuter av att vara incognito, blir sådär högtidlig, så vägrar den bräckliga vårisen att ge vika.

Många menar att naturen är överskattad. Kanske. Som en modell, eller en person med en massa cash; många har en skum slags respekt utan att man egentligen vet varför. Men det var väldigt väldigt fint ute på isen. Kanske just för att det är så bländande vackert och gratis.
En hundägare med tre, tror att det var strövare av något slag, väckte återigen frågan om vad människor förväntar sig att deras hundar ska svara när de säger "du vet ju det, jag har ju sagt det massor av gånger".
Förstår fortfarande inte det skandalösa i Jens Orbacks uttalande strax efter han blev jämlikhetsminister, att folk kan få leva ihop med en häst vad honom anbelangar.
Folk gör ju det. Och det funkar oftast smidigare än normala relationer. Nej, visst nej, det heter ju inte normalt längre, heteronormen är ju en social konstruktion.
Min hund, katt, marsvin, häst, get, sköldpadda, papegoja (okay, inte papegoja) förstår mig. Speciellt efter fyra sessions i parterapi där jag vågat säga det jag verkligen känner utan att mötas av min väns tystnad.
Och svenskarnas vurm för djur är ju vida känd. Ett land utan vidare färsk krigshistoria i det Europa det tillhör känner sig tvunget att dra lans för dem som inte bett om det, eller kan/vill försvara sig - djuren.

Kolla på Arla-Elin och hennes kor. Elin lever i en relation med sina kor. Precis som härom året då ett antal hundägare gravallvarligt sa att de lever i en relation med sin hund, att det handlar om att ge och ta, visa hänsyn och ställa upp för varandra.
Och fortfarande skojas det om Jens Orback; att för hans del får folk gärna leva med en häst.
En häst anses ju intelligent och har hög status. Den har historiskt sett haft en viktig roll i människans liv och utveckling.
Elin är så fin med sina kor. Hon kan ligga på deras ryggar och gossa en hel helg. Även när regissören skriker "tack, jättefint, då har vi den där", så ligger Elin kvar och pratar vidare med sin kovän.
De har inte regisserat Elin, utan faktiskt kränkt henne och kon i ett samtal om hur de ska gå vidare i sin relation. Nästa steg. Den har pågått ett bra tag och det är dags att se vad man kan göra för den andre i fråga om respekt och hänsyn, för att samtalen ska få en ärligare ton, ett rakare språk, tydligare önskemål om djupare möten.
Forskning kring just hundägare har dessutom visat att hundägare inte är biologiskt betingat utan en ren social konstruktion.

Där på isen ringer telefonen. På nåt konstigt sätt har jag längtat efter det. Det är alltid kul att vara på ett ovanligt ställe när det ringer istället för att sitta i en stol på jobbet och glo på klockan som vägrar att röra sig, och personen som ringer frågar om den stör.
- Ja, tack och lov, mitt liv har inte handlat om ett skit mer än kompromisser vilka jag fortfarande inte förstått den personliga vinsten i.
Just då, när det ringer, går jag och tänker på Six Feet och hur hallåorna, tjing för att vara en hallåa, presenterar Six Feet som "nu ska vi få träffa den dysfunktionella familjen..." Give me a fucking brake. Hosta upp en familj som där familjemedlemmarna verkligen är bekväma med det blod de tillhör och sen kan du ringa mig och låta trovärdig.
Eller maila om du känner dig dum och bara vill chitchatta lite i största allmänhet för att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll.
Det bästa med Six Feet är påminnelsen om att varje gång man dömer är det inget annat än att sätta upp ett frivilligt farthinder just som man börjar få upp en behaglig fart.
Tänk att matematiken är så löjligt simpel. En frånvarande förälder, eller snäppet bättre; en distanserad, får konsekvensen av att man dras just till det. Man trivs med nån man inte får kontakt med, och slipper avslöjas som den som inte klarar av kontakt.
Win-win.
Killen i andra änden av telefonen är den ljusblå kallingen från castingbyrån. Han har ett gig på gång i Sydafrika i början på april. Det börjar rinna marsansås ur mig. Jag står på isen i höjd med Bredäng och drömmer om Johannesburg. Tar fram fruktprovianten och firar bara möjligheten att få dra till Sydafrika om två veckor.
Casting i eftermiddag. Jag går ända bort till Skärholmen på isen.
I helgen är det jobb i Gislaved i Småland. Det är inte Sun City, men va fan, det blir säkert intressant. Det är ett nytt ställe. Allt nytt är bra.

På vägen hem sitter två alkisar på t-banan och orerar högljutt om sina liv och att Pavarotti bor i just Bredäng. Kvinnan som är Pavarotti-fan får spel när en annan person sätter sig intill hennes man som hon hela tiden trakasserar med smädelser om hans futtighet.
Jag får en minnesbild av då Vincent åker med till Kransen och ett par pundare har matkrig i vår vagn från Zinkensdamm.
Vincent som då var 4,5 tyckte inte det var kul. Dagen efter när vi åker intill stan igen tittar han sig omkring i vagnen för att försäkra sig om att "de där galna människorna som slänger burkar och grönsaker inte gör det idag igen".
Fina Vincent. På onsdag är det premiär för G för 50elfte gången och Vincent ska få haka på. Det blir säkert ett litet äventyr. Och du ska få 1ahandsuppgifter den här gången.

Ny ispromenad i morgon. Om du inte hör av mig igen så ta det inte personligt.
God natt och lycka till.