Microliv och sammanhang

Återigen en tvångsmässig rapport från mitt privata mausoleum där jag är både gäst, hyresvärd och nattvakt. Jag rapporterar för att bevisa att jag är här, var där, ett slags klotter på en vägg. Kanske på en toalett.
Den perfekta toalettlektyren.

Ingen musik idag. Bara ljuden utifrån. Borrar och vinkelslipar, cirkelsågar och släggor, grävskopor och lastbilar som fraktar bort sten och grus. Det byggs så mycket i Kransen just nu. Stan växer, man blir alltmer inbakad.
Då är det är extra skönt med de här Synsamgigen jag glider runt på under veckosluten. I helgen som gick var det Bollnäs.
Det märkliga är att acceptensen ute på landsbygden, i småstäder, är mycket större än med samma människor i en storstad. Det finns jättemånga som vill vara storstad men aldrig riktigt blir det. Lika lite som det går att bli kines eller en björn.
En kille ville det så badly att björnarna som under flera år lät honom vara i tron att han uppenbarligen var sinnesjuk tröttnade på honom och sög i sig honom till lunch en vacker dag. Grizzly Man.
Det är Werner Herzog som gjort filmen om Timothy Treadwell, en lost kille i jakt på ett sammanhang i vilket ingen, i alla fall inte grizzlybjörnarna, kan säga emot honom.
Jag har bara sett 10 min och så här i början tycker man att Timothy är en fullständig idiot. Snäll och utan illvilja men likförbannat - en fullblodsdåre. Som pappan på Kolmården för några år sen som ville visa sin familj vilken speciell kontakt han hade med djur, klev ur bilen och blev söndersliten av en lejonhona.
Många människor känner nåt slags bizarrt kall att bli en del av naturen, det vilda och primitiva. Förutom en handfull stammar i olika djungler är det få som lyckas matcha den önskan med verkligheten.
De extrema djurvänsfundamentalisterna, de som gladeligen kastar in en molotov genom ditt vardagsrumsfönster för att du har gjort en skämtteckning om galna kor eller snurriga fåglar. De som på allvar blir stötta när man inte erkänner deras hund som en släkting.
Jag återkommer när jag har sett klart den. Det är ett mycket intressant fenomen.
Att inte finna ett naturligt sammanhang i den civiliserade världen och uppfinna en fiktion där man har en framträdanden roll. Som i fallet ovan bland grizzlybjörnar.
Som de här veckobreven. Det är bara en enda människas formulerade sanningar, tankar, upplevelser och fantasier.
Sökandet efter det ärligaste, jakten på den plats man kommer ifrån, den lilla staden i ens hjärta, där ingen kan göra en illa och där man alltid är säker utan att behöva vara halvöppenmuns-naiv.
Utan censur, frisering och höjd gard.
Ändå kämpar man med att försöka känna sig hemma på platser och bland vissa människor där det aldrig kommer att hända. Men man har nästan en skyldighet att förflytta sig och lära känna nya platser och de som bor där.
Vissa passar in överallt, några nästan ingenstans.

Att sätta sig på ett tåg och åka iväg är en av livets kryddor, myrra och rökelse.
Så fort man går ombord är man lite agent. Man är ute på sitt eget mission.
Jag älskar att vara på väg bort. Lika mycket som att vara på väg hem. Bortet och återvändandet. Spelar ingen roll om resan bara varar i ett dygn.
Det är just microlivet i det stora, både är hemligt och befriande lätt på samma gång, som är så härligt.
Ofta tar jag med mig kläder att bära i hotellrummet och den nya staden, vilka jag aldrig bär hemma. Jag klär ut mig till en annan person än den jag är van vid. Ingen har förväntningar på mig och jag kan vara öppen, snäll och god.

På väg till Bollnäs i torsdags eftermiddag.

Jag vet att jag ska skita i småsaker som dålig lukt, att jag ska le och i stället glädjas åt att det är en utmaning, en övning, men ibland går det inte. Eller så är det en rolig utmaning vilka tankar som dyker upp när irritationens kugghjul drar igång.
1a klass mot Åre klockan 1 en torsdag är så gott som tom, men nej, inte riktigt.
En tjej på andra sidan gången. Innan tåget ens hinner lämna stationen drar hon fram en papperspåse med Clownens svinmat.
Man får ångest av att äta en McClown i bakfyllan, att ha den mycket singnifikativa clownsmaken i käften hur många Läkerol och Stimorol man än växeltuggar resten av dagen. Clownen har spritsat ens gomsegel med sin sjuka dressingsäd och befruktat munhålan för resten av dagen.
Att äta Clownens Finest nykter krävs en speciell avtrubbning, nästan en undermedveten aversion, mot begreppet mat.
Bruden blir alldeles vimsig och yr. Trots att hon säkert gör samma procedur några gånger i månaden, kanske rent av ett par gånger i veckan, så greppar hon sin Big och tittar på den medan hon fuktar överläppen, som om hon höll sin favoritkuk i handen och knappt kunde bärga sig innan den började växa i hennes mun och kukens ägare gnyende försvinna till ett lala-land i mjukt och gott sämsskinn.
Tjejen börjar mumsa i sig och det droppar dressing med hackad uppsvälld granulerad lök ned på pappret i hennes knä. Dressingklutten tar vägen förbi tjejens hakspets. Hon känner det inte.
Kluttarna av snabbmat kanske i vår del av världen är lika vanligt som flugor kring mun och ögon på barnen i de svårast drabbade delarna i Afrika - det ska liksom vara där, ingen idé att schasa/torka bort; snart sitter de där igen.
Hon är lite överviktig och har en hy som insidan på en gammal thékittel. Ansiktet är sminkat i nyanser av orange och utspädd ketchup, som en sammetstavla man vinner på en kringresande tombola. Vad döljs det för hemlisar under den pågående tillfredsställelsen i tjejens ansikte? En hel del säkert.
Receptet på Mc Clowndressingen är också hemlig.
Hennes bröstkorg höjs uppochned. Den här Clownen har hon knappt kunnat vänta på trots att det säkert är femton minuter sen som hon lämnade kassan på Vasagatans 24/7. Hon tar upp en påse morötter, alibit för att få fylla buken och varvar generöst knastrande med burgaren. Hon kommer säkert gå ned i vikt tack vare morötterna. Om inte av dem så definitivt av Light Colan.

Denna prövning är så prövande att jag vill dra ett djupt andetag, resa mig och säga att nu är det bra, nu är det asbra, slita hamburgaren ur handen på henne och klistra den mot rutan så att burgaren långsamt åker ned med ketchup och dressing med brett spår efter sig.
Jag tittar åt henne, höjer gillande ögonbrynen och höjer sen med en neurokirurgs behärskade precision de isolerande iPod lurarna och sätter dem långsamt men med stor bestämdethet, fasthet, i öronen. Petar till hjulet och in i huvet strömmar Keine Lust med Rammstein.
Lukten kan jag inte göra något åt. Jag tröstar mig med att hennes mat snart är borta.
Ich habe keine lust.
Switchar låt. Tänker på Einhorns bok "Konsten att vara snäll". Bossanova går på i öronen för att komma på bättre tankar.
Efter ett tre låtar har tjejen ätit klart och jag vill gottgöra mina onda tankar om henne. Jag dricker inte kaffe speciellt ofta, aldrig bryggkaffe, förutom i Vallby på Lagers landställe eftersom han kan göra bra kaffe utan en espressobryggare. Nu reser jag mig och säger till tjejen att jag tänkte gå till Bistrovagnen (Bistrovagnen, bara för att det låter så vedervärdigt, för att ta ett ord i mun för första gången, ett ord som inte är jag), och undrar om hon också vill ha kaffe.
Tjejen blir så förvånad att hon reptilsnabbt torkar sig om munnen. Klutten på hakan sitter kvar. Jag påpekar detta med en rörelse mot min egen haka. Hon fnissar förläget till och tackar.
- Ingen fara, lätt hänt, jag gick omkring med broccolli mellan tänderna en hel eftermiddag för att ingen hade den goda smaken att säga till mig att det stack ut en gran ur min mun.
Tjejen skrattar. Vi är kompisar nu.
- Om du orkar så vore kaffe jättegott så att man får lite bättre smak i munnen igen.
Hon börjar gräva i väskan efter plånboken.
- Det är lugnt, du kan bjuda tillbaka en annan tågresa. Vill du ha mjölk och socker?
- Jamen tack, lite mjölk då, tack.
- Kom...
Jag pekar på soppåsen intill tjejens säte. "Låt mig ta den".
Kändes som en tjänst för mycket, men det verkar som om tjejen nånstans hajar läget. Vi backar från kompisar till bekanta.
Jag kommer tillbaka med kaffet och sätter mig på min plats och fortsätter att titta på film.

Filmen hette Butterfly Effect. Har haft den i datorn säkert i ett halvår. Blev positivt överraskad.
Aschton Kutcher hade huvudrollen och honom har jag aldrig sett som annat än en högljudd jänkare som gått upp i det amerikanskt (+5db) skräniga och collegeflabbande lite för hårt. I Butterfly är han bra.
Den handlar om de avgörande valen i livet. De val man vanligtvis inte vet om förrän konsekvenserna gör dem oåterkalleliga. När man förstår varför man är där man är. Vad som tagit en dit.
Visst spelar slumpen in en del, men definivt inte så mycket som många vill göra gällande.
Att nästan luta sig emot slumpen det går bara ut på att just slippa välja. Undrar hur mycket tur som krävs för att vara där man hör hemma. En hel del antar jag.
Ja, såklart; vid sidan av att lyda det som känns rätt, utan att frukta att nån ska tycka något om det.

Jag passerade Ockelbo för en stund sen. Närmar mig Bollnäs. Nytt Florencegig. Malin Berghagen ska prata andlighet. Ger inte många spänn för hennes insikter, men jag kanske blir förvånad där med. Malin B kanske är en bank av riktiga grejer. Hoppas hon skiter i spöktugget.
Det är inte, jag repeterar, INTE vår i de här trakterna. Mil efter mil med skog och meterdjup snö. Och mer skog och snö.
The Thrills i lurarna, börjar bli rätt hungrig. Åt ingen riktig lunch hemma, bara en snabb citron och banansmoothie med äggula.
En av ägarna till Synsam i Bollnäs hämtar mig vid stationen. De vill att det ska bli en överraskning även för personalen att Florence dyker upp från ingenstans.
Människor blir glada. Och det är ju aldrig dåligt.
2,5 h med tåg är alldeles för lite. Jag är nyfiken på vad Bollnäskvällen och natten har i sitt snöklädda sköte. Mer snö kanske.

Rum 199, Scandic Hotell Bollnäs. Utsikt över Ljusnan, skog och snöklädda berg i fjärran.
Jag älskar att vara ingen på en plats jag aldrig varit på tidigare. Som att livet börjar på nytt, med allt bra från alla tidigare liv. Bara finns här och nu. Det är en underbar känsla lika svår att återskapa som ett första möte med något spännande och outforskat.
Jag har stora förväntningar på att det ska vara som hotellet i Twin Peaks. Ett jättehotell befolkat av endast ett fåtal gäster och servil personal. Där på mitt rum ska jag leva i ett knappt dygn. Packa upp mina saker, göra mysigt i badrummet och strö ut grejer så att man ser att det är jag som bor där.
Menage-a-un.
Är det lättare att vara i presens nån annanstans. Ibland.
Ett hotellrum är jungfrulig mark. Ingen har varit där före mig. Det är mitt hem nu.
Jag packar alltid upp necessären först. Deon, tandkrämen, sminket, krämen, mascaran, hårgeggan och tandborsten.
Jag bor där nu. Badrummet är alltid tänt. En hotellrumsfetisch.
Tjugo över fem en fredag eftermiddag står jag och lägger make och klistrar fast den lilla flätade flugan under läppen.
Det är ett liv/jobb det med.
Sängarna är två enkelsängar. Undrar hur de har tänkt där. Tänk om gästen ramlar in med sällskap. Ska vi vara i din eller min säng. Inget mys efteråt där inte.
Lindebergkostymen sitter som hälld på mig när jag kommer ned i lobbyn. Portieren ler mot mig. Han undrar om jag är Sudden ur filmen G.
Jag ser XL Gay ut men killen känner igen mig från G. Hur konstigt är det.

Personalen som inte vet om att jag ska dyka upp står med öppna munnar. Några ser ut som om de inte tror sina ögon.
Som om jag klivit ut ur en TV och pratar med dem och hur har det gått till.
Jag skakar och kysser ömt deras händer, är allmänt kärleksfull.
De har skurit upp en massa frukt och kylt dunkar med rosé.
Tjejkvällen med drygt 100 speciellt inbjudna var mysig och trevlig. Mest tack vare Malin Berghagen som körde sitt snack om yoga och att gilla sin kropp och vara tolerant och välkomnande mot allt som nuet innehåller. Malin levererade klokheter farligt nära gränsen för "coaching" från nån som tagit en tremånaderskurs och sen trycker det på sitt visitkort, men hon gjorde det med stor trovärdighet och ärlighet. Inga som helst poser eller manér.
Kvinnorna, de flesta mellan 40-50 stod och nickade eftertänksamt. 0.8 % av dem kommer att följa Malins råd. Men just där och då håller alla med och vill leva mer rätt med bättre behandling av sig själva.
Och så fick de höra ett par spökhistorier...ja ja.
Resten av kvällen var betydligt lugnare än schlagerfyllan i Gislaved.

060331 Ett dygn senare. Ett stenkast från Gävle.
Ombord på Länståget. På andra sidan gången sitter två tjejer i gymnasieåldern. De går på ett jordbruksgymnasium.
Den ena är åt gothhållet, den andra jeansig med ena benet uppe på det nedfällbara bordet. De lyssnar på varsin lur: Jeanstjejen håller i den lilla Poden. Hon slänger en blick åt mitt håll då och då och rynkar lite på ögonbrynen. Sen kommer hon var hon har sett mig och rycker luren ur sin pandasminkade polares öra. Jag låtsas som om jag inte har en aning vad som pågår och läser vidare i tidningen. Gothpolaren lyssnar på sin kompis fniss och kikande åt mitt håll, sen rycker hon på axlarna, ungefär so what, var är min lur, trycker in den i örat igen och fortsätter precis som innan hon blev avbruten. Ljuvligt.
Jag blir på väldigt bra humör i en kvart.

Det kommer ombord en stor hund. Alltså en jättelik hund, en av de största jävla hundar jag nånsin sett. Det är en Grand Danois som är fläckig och flängig med fladdrande käft. Hundens husse är lika flängig alkis som dessutom är aggressiv. Hunden är muskulös och måste väga minst 80kg, den är enorm. Alkisen rycker i kopplet som om han försöker slita upp ett träd ur marken. Jag försöker möta jättehundens ögon. Undrar om han vet att han är så enorm, att han har sån respekt med sig på grund av storleken.
Alkisen försöker sätta sig tillrätta och sliter i halsbandet, vänder på hunden, sparkar den över benen, rycker hunden åt sig, slår till den över den fladdrande drägliga käften. Hunden hukar. Jag sitter och önskar att just den här gången ska hunden få nog och bita sin husse i handen så att tänderna sågar sig genom de fina benen i handen som genom ett riskex. Hunden får fler slag och illa dolda sparkar. Det är inte många som faktiskt lägger märke till scenen. De flesta av gymnsisterna från Jordbruksgymnasiet babblar, lyssnar på musik eller läser.
Alkisen som även verkar ha en liten portion dåligt tjack i sig håller på i en minut, som om hunden skulle vara tankeläsare och veta exakt hur den ska ligga, sluta fladdra runt som en spattig kalv och sluta drägla.
I min mage börjar en virvel av våld långsamt men med stor beslutsamhet att växa till en tornado. Kroppen gör sig beredd. Andetagen blir djupare, lugnet kommer i vågor, säkerheten slätar ut huden i ansiktet till lika orörlig som under djupsömn. Det finns inte cell i kroppen som försöker gömma sig, fly eller på annat sätt vilja undvika attack.
Alkisen som ser ut som en uteliggarversion av Baryshnikov torkar hårdhänt jättehundens jättekäft. Hunden kommer inte att bita. Någonsin. Alkisen njuter av att han har sån makt över en sån best. Han visar vem som bestämmer, vem som är flockens ledare.
Snubben upptäcker att jag stirrar på honom. Han är fortfarande aggro, säger nåt till sin kärring som jag inte nämnt eftersom hon gör ungefär lika mycket väsen av sig som Aggrots ryggsäck. Jag ser på hans läppar att han säger att det sitter en jävel och glor på honom och vad fan vill han, den jäveln. Han upprepar sig i snacket precis som han ryckte upprepat i den tajta kopplet på Danoisen. Han stirrar tillbaka, försöker visa att han har kuk.
Min puls är jämn och porlande som det första vattnet som brutit genom vår isen.
Jag fortsätter att titta Aggrot i ögonen; men inga töntiga flin, inga tänder, inga ögonbryn, inga insinuationer över huvud taget om att min kuk är större, kanske störst längs SJs hela nät just då.
Snubben får exakt samma slags blick som man kan utväxla med en tjej där båda vet att man kommer att knulla väldigt väldigt snart. Att det i princip redan är igångknullat. Du vet det och jag vet det.
Snubben inte kommer att röra en fena, hans muskler kommer snart att ändras till den lydandes i flocken.
Han börjar flacka med blicken, nervöst klappa hunden på halsen som blir utom sig av kärlekstörstande tacksamhet och stryker sin jätteskalle mot idiotens ben.
När han senare passerar på väg till toaletten har vi båda ett helt annat uttryck i ansiktet, ett helt annat kroppsspråk. Ingen behöver bevisa något längre. Det är över. När snubben kliver av i Gävle är han mjukare mot hunden. Han sneglar åt mitt håll.
Snubben såg rätt bra ut under alkopatinan. En annan klädsel, håret fixat och lugnare uttryck i ansiktet så hade han varit tågets hunk som både fått en och två blickar genom fönstrena på det fortsättande tåget.
Han lunkade vidare med sin svartfläckiga kalv till hund och den trubbiga kärringen med sjal runt huvet i snöyran.

Jag skyndade hem från Centralen för att ta emot Vincent och Leon och vår lördagsmiddag. Vi avslutade kvällen med att lyssna till Roald Dahl uppläst av Ernst-Hugo Järegård.
Som vanligt när man varit ute och rest hade det inte hänt nåt speciellt hemma. Eftersom man inte var där.