Påskladdning med hårskulptrering

060406
Två brudar sitter och slickar varandra i ansiktet. Eller "pussas" som det senare står i tidningarna så att killen som äger restaurangen ska framstå som mer fördomsfull, mer som ett svin som inte önskar folk kärlek. Han är helt enkelt en människa som bara tänker på pengar - till skillnad från alla andra.
- Snälla kan inte ni relaxa lite, säger restaurangägaren.
- Skit på dig, din homofob, vi kysser varandra hur mycket vi vill.
- Absolut, men inte på min krog.
- Du ska få äta upp det här.
De ömhetsbevisande tjejerna tilldöms 50 lök. Femtio t u s e n kronor, för att ha blivit diskriminerade
Hovrätten kvicknar emellertid till och sänker tjejernas kyssande till 15 000. Men ändå. 15 papp, det är seriösa stålar.
Så jag tänkte; om det är nån snubbe därute som kan tänka sig att sitta och spela Kalle Johansson med tungan över tänderna med mig, dvs pussas, säg på 7-8 krogar runt om i stan så får vi säkert napp på åtminstone två.
Vi ställer till med en scen, gapar om hur kränkta vi blivit, hur våra mänskliga rättigheter decimerats och offentligt hånats och sen är det bara att gå och börja fira och planera vart man ska åka på semester över jul och nyår. Fy fan vilken bra affärsidé.
Och här har man klagat på att folk i Staterna blir rika för att de fått hett kaffe över sig själva hos Clownen och fått skadestånd för att den finnige gossen bakom kassan glömt att upplysa om att de serverar sitt kaffe varmt.

Den första vårdagen i Stockholm detta år inträffade den 5 april. En fluga surrade slött omkring i vardagsrummet och stötte sporadiskt mot rutan, föll ned på fönsterkarmen och spratllade på rygg i ett par sekunder innan den fattade vad som var upp eller ner igen.
Som president Bush skonar en kalkon kring Thanksgiving varje år så kände jag att den här flugan, trots att den tillhör kategorin mindre intressanta husdjur,inte kan gå ett så tråkigt öde till mötes att den vaknar upp efter en sex månader lång svensk höst/vinter och dör en kvart senare.
Som mormor lärt mig fångade jag flugan i luften öppnade balkongdörren och lät den löpa.
Kändes så bra att jag beslöt mig för att lämna lägenheten. För att fira.
Jag la märke till hur missnöjd jag var med håret som hänger alltmer som på prins Valiant. Jag ville inte se ut som en statist från Ivanhoe.
En kort stund senare kliver jag in på salong Vita på Nybrogatan där en gammal bekant jobbar. Jag säger att jag behöver få ordning på håret. Bekanten säger att han inte har tid men att han har en bra kille som kan fixa håret.
Toppen, vad chargar du, säger jag.
- 480 spänn.
- Förlåt, tar ni en femhundring för en vanlig hårklippning.
- Kom igen nu Dompan, var inte snål, du har väl för fan råd. Du tjänar väl pengar.
Vi har konversationen vid receptionen framför bokningstjejen. Det är torsdag em vid halv 5. Salongen är så gott som tom.
- Klart jag har råd. Jag har råd att pröjsa en hundring för en liter mjölk också, men jag gillar inte att g e bort stålarna.
Det blir stifft. Min bekant och jag har inte setts på ett bra tag. Det här var inte ett kärt återseende. Jag önskar glad påsk och drar.
Går upp till en annan salong. Den är h e l t tom. Det är den som ligger i där det förut låg en klädaffär och inredningsbutik. Måste förresten vara den första butik i Östermalms historia att byta f r å n inredningsbutik till något och inte tvärtom.
På en skylt läser jag att det är drop-in-klippning för 250 spänn. Det låter bra. Bakom kassan står en liten blattekille med semimohikan samt två tjejer som inte riktigt vet vad de ska göra av armarna.
Hallåj, är det någon som har tid med mig nu, säger jag glatt, min Valiantperiod är över.
Ingen skrattar. LillMohikanen frågar om jag vill ha en Art Director eller Stylist.
- Vad menar du, jag vill klippa mig. Art Director, är inte det nån som jobbar på en reklambyrå, säger jag. Jag behöver i alla fall inget fancy, jag vill ha som nu men några centimeter kortare.
- Okay, det blir 290 kronor.
- Det står 250 på skylten utanför, Drop in 250, så jag droppade in och vill klippa mig.
- Men jag är Art Director och tar 290 kronor.
- Vad är det för skillnad på dig och dina kvinnliga kollegor.
- Den ena av dem är vanlig frisör och den andra säljer våra produkter.
- Okay, är du sämre, och kostar 40 kronor mindre,säger jag till en en av tjejerna som ser minst obekväm ut.
- Nej, men jag väntar på en kund som kommer om en kvart.
- Jag förstår, säger jag och vänder mig om mot Mohikanblatten igen, vad gör dig dyrare.
- Jag har längre erfarenhet.
Båda frisörerna ser ut att vara i 23-24 årsåldern. Den andra tjejen som stått och glott utan att veta var hon ska fixera blicken lämnar disken och börjar rätta till produkter som redan står perfekt på hyllorna längs väggarna. Upplägget känns jävligt märkligt och jag säger det; "det här upplägget känns märkligt, de 40 spännen är helt oviktiga, men har ni tre olika graderingar på titel beroende hur bra frisyr man vill ha".
- Alla vi klipper bra här, men några av oss har klippt längre tid och är mer erfarna, försvarar tjejen Mohikanen.
- Det tvivlar jag en sekund på men jag som kund blir lite osäker när det finns tre olika priskategorier beronde på hur mån jag är om att bli bra i håret.
- Det är så nästan överallt, du kan gå runt och fråga.
Jag ser mig själv gå runt på stan i ett par dagar och föra statistik på vilka som kallar sig Art Directors, skulptörer, konsulter, stylister, mästare, guru, kreatör, coach och allt vad frisörer har för vanföreställningar om sig själva och sen komma tillbaka och redovisa resultaten.
- Du, jag vet inte vilket träd jag levt i de senaste åren, men det här har gått mig helt förbi. Sorry att jag tog upp er tid, men jag behåller den här fisyren en stund till.
- Ingen fara, det är inte vi som satt de reglerna, men man får inte längre ta olika betalt för killar och tjejer så det kanske är ägarens sätt att ha lite olika priskategorier.
- Tack för din uppriktighet, det måste vara halvsegt att råka ut för den här typen av situationer.
- Ja, lite, säger mohikanen.
Han ler för andra gången sen han sa hej då vi sågs.
- Glad Påsk.
- Du med, svarar frisör-ADn
Jag får satsa på att klippa mig i Götet.


060410 sen em/tidig kväll på tåget från Gbg till Stockholm.

Hej, det är så skönt att vi äntligen är i april då man kan skita i att förvånas över varför våren aldrig kommer, för nu är det april och då accepterar vi plötsligt det vi inte accepterade i mars - att våren som vi sett på film och läst om, kommer till Sverige 2-3 ggr per decennium- inte kommer än.
Eftervinter, onda knoppbristningar, en eftervinter utan glidmedel, PANG, försommar och två månader har försvunnit till ingen nytta för dem som glider runt med termometer som bokmärke i sina almanackor.

Tack för Stockholm. Tack för att det är en Stad med stadsmänniskor och pittoreska inslag av inflyttade småstadsbor.
Göteborgska låter precis som Krister och Stefan i Full Frys när de dragit varsin näbb, kört upp syra i arslet, dragit upp brallorna så att bullpungen bara väller över som elefantsiasis, slagit in löständerna på varandra och vänt kepsarna bakofram.
"Nu kööör vi. Nu är vi från Götte-börrrg och det är så jevvla göörskönt, göörgött eller och göör-allt möjligt bara heela jevvla tiiiden!!!!"
Två dygn i Götet är exakt perfekt lagom. Frågan är om det finns en restaurang i Sverige som klarar av att grilla en välhängd bit kött till mer rosa perfektion än den dos man får av Göteborg efter två dygn.
Efter två dygn får man ägglossning och då är det dags att dra, för Benny, du vill i n t e bli gravid med Göteborg.
Den ungen är dömd att turnera runt uppfostringsanstalter livet ut.

Så. Nu har jag din uppmärksamhet. Visst är det märkligt. Antingen måste man smickra, skrika eller vara naken eller ge bort pengar för att folk ska haja till.
Jag anlände en regnig (vad annars) lördag eftermiddag. Min kompis Anna bor i Linnéstan. Hoppade på 60an från Centralen precis då chaffisen var tvungen att kila på muggen. Fattar att man blir sugen på att lätta på trycket av allt regnande.
Efter att ha ätit mackor och druckit thé promenerade vi genom Haga och Vasastaden mot Avenyn och Stadsteatern där jag skulle titta på min vän Dannelito i en av huvudrollerna i Rosens namn. Dessutom hade jag glädjen att stöta på Karate-Zeke bakom scen.
De flesta av er känner till Karate-Zeke under hans alias Stefan Sauk. Jag hälsade vördnadsfull och diskret eftersom det bara var minuter kvar till öppnandet av ridån och många skådespelare har sina egna metoder av förberedelser och kanske inte blir vaniljsås av glädje för att nån perifer bekant kommer och dunkar dem i ryggen.
- Vem är det som säger Hej Stefan, säger Stefan högt i den dova belysningen.
- Det är Dominik, säger jag lågt, tjena.
- Tjena din gamle tvångsbloggare, vad fan gör du här.
Stefan har jobbat upp ett teatraliskt röstläge som anstår en skådespelare på en teaterscen i Berlin precis innan krigsutbrottet i slutet på 30-talet.
- Jaså, läser du dem, säger jag.
- Inte en chans.
Stefan skakar min hand helt normalt. Inte alls på det oberäkneliga Karate-Zeke-viset att han efter att ha fått tag i handen tvingar en ned på knä eller trycker så hårt tills det kommer snor ur ögonen.
Kanske är det Zekes munk-outfit som trots allt gör att det blir problematiskt att göra att göra mavashi sparkar och sensei kator. Inte lätt att göra snurrkickar i långklänning.
- Har du aldrig läst dem, säger jag.
- Aldrig.
- Då skriver jag om dig i nästa tvångsblogg så blir du tvungen.
Zeke skrattar och ropar högt hela mitt namn. Jag vet inte varför han gör det men blir lite rörd och vill krama om honom.

Jag tycker mycket om Stefan. Rent instinktivt. Och det har jag alltid gjort. Det finns bara en Stefan Sauk och det är han själv. Det skriver jag inte i rädsla för att få adamsäpplet inslaget i ett enda slag så att jag förvånat gurglar mitt eget brosk innan jag segnar till marken med Livets Full Frys Revy rusandes förbi till ackompanjemang av Stefans Zeke flin.
Jag tror att Stefan framför allt är en mycket bra pappa.
I alla fall.
Pjäsen är inte så kul, tyvärr. Boken av Umberto Eco är svårtuggad och kräver ett mycket tålmodigt intellekt. Filmen med Sean Connery och en då inte så påfrestande Christian Slater var mycket spännande och inspirerande till just att kunskap är grunden till tolerans och kärleksfull förståelse till din nästa.
På Stadsteatern pratas det mest. Man lyssnar och tittar men känner inte speciellt mycket. Det är inte långtråkigt men man sugs inte in. Regissör Selimovic med sin bakrund från Balkan har överskattat en publik som inte är lika hemma i en verklighet där det ena efter det andra slits bort ifrån en tills man tvingas bryta upp och dra till ett nytt ställe som inte brinner av hat och ignorans. Det blir samtid men inte svenskarnas samtid och att nischa in sig på att folk kan sin Eco
p l u s har helevetesdekaden från det forna Jugoslavien i färskt minne, p l u s kyrkans skenhelighet att inga andra gudar hava; OCH baka in det i en pratad "thriller"..
Inte en chans.
Men slutet var intressant. Ett grepp man skulle ha kört långt tidigare i pjäsen.

Jag och Dannelito kör en turbo-catch-up i en timme i teaterbaren där en vänlig pianist spelar lågmälda chansons.
Zeke hinner lätta innan jag stärkt av ett glas rött vill krama och tacka honom för föreställningen.
Han satt redan i bilen på väg upp till Stan. Vem kan klandra honom.
Vi fortsätter ned till Caleo, en bra krog/bar där vi stöter på en komiker som inte vill bli nämnd vid namn, men det var Mårten Andersson. Han är på tillfällig visit från sin nya hemstad London. Mårten och hans date sitter vid ett runt bord precis intill toaletten. Fel ställa att dejta på. Som att äta på en sjökrog när algerna blommar som mjölkigast i kvällsbrisen.
Mårtens dejt är mysig och vänlig.
Dannelito och jag säger i mun på varandra.."men hon röker".
Vi lämnar de unga tu och tar ett annat bord och pratar vidare om vad som hänt i våra liv sen vi sågs senast i sensomras. En hel del.
Eftersom jag skulle jobba hela dagen därpå i Partille i en ny Galleria, ett nytt köpeldorado så var jag tvungen att vara skötsam i lördags.
Men ett par Hof till hann det bli på ett ställe som heter Klara. Där sprang vi direkt på en tjej som började klättra häftigt på Dannelito. Danne är berömd, snygg och hunkig, klart chicksen limmar.
Men Danne tröttnade och jag blev stående kvar med ganska packade Stina som hon hette. Jag ganska nykter eftersom fokuserat arbete väntade.
Stina kände att hon och hennes kille försökte elchocka sitt förhållande och att inte ens 20000 volt längre hjälpte. Vi pratade en stund om det. Hur länge man vet om hur det faktiskt står till innan man drar ett snabbt andetag, reser sig och går vidare.
För en del tar det ett par barn och 16 år. Andra känner det i ett nåt år, beklagar faktum och tackar för sig.
Det var ett bra samtal. Vi hann även med att prata om bra och dålig TV. Stina var trevlig och klok.
Danne gled förbi och viftade åt mig från fem meter.
Ere dags o lätta, ropade jag.
Detta fick Stina i ett helt annat mood.
- Faan vad dryygt, så jevvla 08, lätta liksom, vem faan pratar så, sa Stina. Hon såg exakt likadan ut som tjejen jag pratat med i nästan 20 minuter men var plötsligt en helt annan person.
Jag sa att det inte var meningen att avbryta men att vi var på väg och att jag skulle jobba i morgon.
- Ja, men "lätta" iväg med din balla polare..
- Vänta ett tag, rätta mig om jag har fel, men vi har pratat om dig och din kille, rätt intimt om hur du känt dig och vad du saknat, vad du längtar efter, och sen har vi pratat om hur bra vi tycker om Six Feet och ett enda uttryck gör att vi backar bandet till högstadiet och hamnar på en nivå där vi jämför och dissar varandras mobilsignal, är det så.
Stinas andra jag börjar en invecklad harang om hur jag är rädd för starka kvinnor, hur typiskt det är för dryga 08or att bli kaxiga så fort starka kvinnor tar för mycket plats.
Jag kommer av mig. Känner att vad jag än säger nu så kommer Stina att fortsätta att vara stark kvinna och innan jag hinner tänka så mycket mer om varför man bekräftar myten om lillebrorskomplexet med så briljant dålig tajming, oavsett fylla eller murket privatliv, vänder sig Stina om och drar.
Danne som sett den senaste minuten utspelas tecknar en lur åt mig med tummen och pekfingret "ska ni höras?".

Söndagens Synsamgig i den hysteriska megagallerian går bra. Det är så mycket folk där att man slås av tankar kring discoteksbranden för några år sen. Den hade framstått som en strandgrill jämfört med om det hänt nåt i den invigande gallerian. Trots att de ströp insläppet till de 50000 kvadraten så gick det i processionstempo.
Synsam är trots allt inte Intersport. Jag står inte och kränger tiopack tubisar och battlar med arbetskompisarna om hur många ubåtar vi petade i oss natten innan och att vi vaknade upp i nåns badkar med räksallad och rostad lök i fejjan.
Personalen är behaglig, kunderna med få undantag där i angeläget ärende och trots att 7 timmar är jävligt lång tid att hålla Florence gay och servil så går jag därifrån på gott humör.
Kvällen kröns med en bra middag och samtal på skönt ställe och skönt sällskap. Livet när det är som bäst och mest rättvist. Sånt bra som kommer som bonus efter att man uppenbarligen gjort något för andra utan att ha haft tankar om deras motprestationer. Sånt man egentligen alltid längtar efter.

Jag vill skriva om njutningen att gå som främling i en främmande stad, gå in på antikvariat och hålla i böcker som väcker fler minnen än en gammal låt, klippa sig hos en iranier vars mamma klippt Bono, äta en gudomlig fiskgryta på en tom krog när lunchen är över och solen fyller uteserveringarna, upptäcka en äldre kvinna på andra sidan lokalen som också skriver dagbok och höja vattenglaset mot henne i en skål över hur man fotograferar med sina egna ord så att bilden aldrig kan blekna...men jag är för trött.
Måndagen i Göteborg kan ha varit en av de skönaste dagarna hittills i år.
Vincent ligger och sover och vi ska vara tillsammans i morgon med, bara han och jag.
Jag vill vara närvarande och uppmärksam. Passa på att njuta innan han försvinner in i tonåren.

Ha en fin och kärleksfull Påsk.