Ett tomt gapande hål

Jag hade precis nattat Vincent och Leon. Vincent med sin nyopererade tumme. Leon med dagens 9års kalas på läpparna.
Vi hade haft en sån mysig helg efter mina jobb i Norrland bara dagen efter att jag kommit hem från Prag.
Vincent vars manlighet knoppas tillsammans med tvivlen på densamma. När han anförtror sig är det så magiskt som nåt kan bli utan illusion.
Pojkarna höll på att somna.
Tjeckerna hade just vunnit över Canada i hockeyVM. Äntligen.
Mobilen surrar till. Det var Simona, min underbara kusin.
Jag hann skriva rubriken på veckans tvångsblogg utan ordet märklig. Ville skriva ikapp mig, ville berätta allt kul och givande, galet och intressant som hänt de senaste två veckorna.
Tänkte berätta om trippen till Prag, den makalösa körsbärsblomningen som väntar oss här inom kort, de saftiga gräsmattorna, grodkonserterna om nätterna. Jag ville skriva om de stunder de plötsligt allting förändras. Om en kompis som varit med om en bilolycka natten till förra lördagen. Han körde i 240 km/h och gjorde en manöver som möjligen funkar i halva den hastigheten.
Men han lever, ser faktiskt inte värre ut än att han fallit från ett sex meter högt körsbär. Ett mirakel.
Det var en overklig situation att prata med honom trots att han borde ha varit död. Precis så där som man upplever omgivningen när någon faktiskt ä r död. När allt man ser och hör blir så mycket tydligare och klarare.
Men innan jag skulle ge mig i kast med veckans brev läste jag Simonas sms.

"Brorsan, Tremblaty är våldtaget på ett vidrigt sätt, de hade slitit bort fönstergallret från fästena i väggen, även den gamla dörren från järnfästena, vänt upp och ner på allt, snott tandkräm till gräsklippare. Även dina kläder och prylar. Regnet öste ned idag. Manus och böcker, möbler och sängar var utkastade, omkullvälta och kringspridda huller om buller, man kunde knappt se golvet för allt bråte. Detta kanske är slutet för vårt ställe, jag vill inte åka dit mer än att jag måste spika för hålen i väggen med plankor i morgon. Hör av dig snart. Din S."

Det var som om nån sparkade mig i magen och skrevet samtidigt. Jag ville först kräkas och sen var det bara tomt.
Jag ser vårt lilla landställe framför mig. Det var bara en vecka sen jag var där.
Satt och skrev medan vit körsbärsblom virvlade mot det saftiga gräset och cirkelsågar tjöt från granngårdarna. Drack kaffe och åt gifflar med salami och ättiksgurka.
De som farit fram som påtända furier hade slitit gallren ur sina fästen, där fönstrena satt. Det enda av värde, gräsklipparen var naturligtvis för stor för att komma ut genom de små fönstrena, så då var de tvungna att forcera även dörren. Bända upp den bakom gångjärnen. De styva låsen i härdad stål satt kvar, till ingen som helst jävla nytta.
Vet du, när jag tänker på vad de gjorde med det nästa 300 år gamla huset så är det som att de spöat upp en gammal 80 årig tant. Gett henne en örfil så att hon trillat och brutit nyckelbenet, länsat hennes väska på 140 kronor och sen slagit sönder hennes hem i vrede över att det inte bjudit på ett bättre byte.
Jag ser det framför mig. Hur det gapar tomt och rörigt. En helt annan syn än då jag strök handen längs väggen förra söndagens eftermiddag och sa "hej då, vi ses i juli". Det gör jag alltid; säger hej då och känner på henne.
Min mormor brukade sitta där under eftermiddagarna och dricka kaffe med sin bästa väninna medan morfar tog igen sig efter lunch.

Det fanns ingenting där förutom lugn och ro. Ingenting att ta, jo den där fina gräsklipparen, vem fan bryr sig, men inga gamla brev eller foton, inga gömda hemlisar, helt enkelt ingenting som borde förvarats på ett annat ställe.
Men där fanns lugnet, barndomens lugn, skogens andetag och stillheten. Bina som surrade förbi med den honung vi hade på mackan några månader senare, skogsduvorna och hackspettarna, de satans mullvadarna som röjde som små underjordiska grävskopor, ekorrarna som väntade på att valnöten skulle leverera.
En lyx man inte kan fantisera ihop.

Jag ser de svinen böka runt i rummet där jag brukar sova, där sex-sju generationer sovit. Hur de välter skåp och sparkar sönder kaminen, river sidor ur böcker; som om vi gömt 100$ sedlar mellan dem.
Är det nåt vårt lilla ställe är så är det att det är fullständigt befriat från egendom och konsumtion. Där är man bara som man är, utan alla de saker man fått för sig är så viktiga för ens identitet.
Det var väl det som var så provocerande för gärningsmännen.

Det kommer att bli en märklig natt.
Jag står i gräset på gården i regnet och tittar på det våldtagna huset, med sina gapande hål rakt in, med de omkullkastade möblerna, kringslängda lådorna och gamla porslinet; som att råna en gammal kvinna på hennes gångstil; kapa hennes käpp och låta henne kippa efter andan för att nå stickorna.
Väggarna är så sköra. Kanske trillar resten ihop snart på grund av de hårda påfrestningarna.
Jag kan inte göra nåt för henne mer än att vara där och önska att andningen inte upphör.

Jag försöker tänka på att det kommer nåt annat, nåt nytt, utan att förlora den själ och betydelse stället haft.
Att den här händelsen betyder nåt mer än meningslöst slumpartat våld. Att det inte är slut.
Just nu är proportionerna i total obalans.
För mycket historia under för många år har slagits medvetslös och jag sitter här 1250 km därifrån och är tom. Vet inte om jag är här; var min kropp är, var min själ är. Inte tillsammans i alla fall. Inte i natt.