Mönstermedborgare

Slutet på maj. Detta kan vara slutet för maj månad över huvud taget.
Jag vill inte stämma in i kören eller på något annat sätt insinuera något (nehä, så vad fan gör du då) men april och maj är båda försvunna.
Gone, byebye. Två månader, just like that. Det är grönt och det är ljust om kvällarna.
Leon går runt och sjunger på Magnus Ugglas Astrologen efter att ha hört den tre ggr i köket medan jag lagat mat. Leon kan den utantill nu.
"Den här låten äger, den är så bra, Meterologen".
Å andra sidan kan man utan problem lägga ut mat på balkongen i princip dygnet runt utan att den alls kommer till skada.

Efter att ha varit grannar i över fem år hände något märkligt igår kväll. Mittemot den kalhövdade och vänlige speldåren Gerry bor Kalle och Lotta. Ja, deras namn är inte ens fingerade, de heter Kalle och Lotta. Kalle och Lottas barn däremot har namn som får en att maskera undran över deras tankebanor; Samuel.
Samuel är en man i 60årspldern med tjock skepparkrans, ännu tjockare norsk lusekofta med polokrage och en rejäl sjöskumspipa stadigt och ständigt vilande i mungipan. Väderbiten med djupa kråkfötter i det fårade ansiktet. Old Spice, harpunera en jättebläckfisk, brotta ned den på däck och avslutade kampen med en kniv med skaft i renhorn. Pipan rubbas inte ur sitt fäste i en sekund.
Okay, du har bilden framför dig.
Men Lotta och Kalles Samuel är sex år gammal. De kallar honom alltid för Samuel.
Men strunt i honom nu. Det inträffade handlar om mig och Lotta.
Lotta är en till synes normal kvinna i dryga 30årsåldern, kanske 35 och har ett intensivt hurtigt sätt. Jag och killarna har skojat och härmat Lotta, sättet hon hälsar på. Hon säger alltid HEJHEJ i en decibel- och frekvensnivå som utan problem skulle skära genom en generös bit djupfryst kolja. Om man skulle be Lotta hälsa tio ggr på raken och spela in det skulle det låta som en cirkelsåg.
Lottas röst får Yvonne Rydings stämma att framstå som hudlotion.
Kalle har även han en liten gimmick. Varje gång, och då menar jag v a r j e gång jag ringt på dörren för att låna ett ägg, en bakform, en extra stol eller för att lämna tillbaka det lånade glider Kalle alltid omkring i kallingar. Och det finns inte en tillstymmelse till att skyla sig. Kalle kanske tror att han är påklädd. Och han gör ingen som helst ansats till att vare sig skyla sig eller titta i titthålet innan han öppnar dörren. Det är en sån kille som kanske får en kick av att sitta och skita med olåst dörr när nån öppnar den och säger "åh ursäkta".
Jag vet inte. Det behöver inte vara så.
Först ses vi i tvättstugan, Lotta och jag. Jag behöver slänga in en grej som luktar hundkiss. Förklarar närmare snart.
Lotta blir jätterädd trots att jag gör onaturliga höga ljud just för att hon inte ska bli överraskad. Hon säger att hon inte hörde när hon hoppat till. Jag säger att jag försökte vara odiskret.
Lotta säger att hon gärna slänger in grejerna i maskinen när hon tömt sin sista maskin.
Vi har ett bra tvättstugeförhållande hela huset faktiskt.
Jag handtvättar bort det värsta. Lotta bjuder på en nypa Nopa. Pisslukten försvinner efter några minuter.
En kvart senare kommer Lotta i trapphuset igen. Jag står och skurar en barnvagn. Jag låtsas hoppa till.
Lotta ler. Hon bar tandställning under ett par år fram till för bara ett tag sen. Hon undrar vems barnvagnen är.
Jag säger att jag inte vet, att jag hittat den i skogen under en kvällspromenad med killarna för en stund sen.
Det är en jättefin barnvagn som säkerligen kostar 4-5000 och den är i princip ny.
Den låg omkullvält hundra meter in i skogen från ett villaområde mellan Västberga och Telefonplan. Skulle jag lämnat kvar den där skulle nån säkert plocka den och sälja den på Blocket. Vilket var precis min avsikt.
Vincent var rädd att vi skulle få sjukdomar om vi tog hem den. Rabies eller fågelinfluensan. Med tanke på hur intelligent Vincent är och att hans fröken får gråtanfall av rörelse över hur djupt hon önskade att få ge elever som Vincent betyg, var det en konstig kommentar.
Lottas ögon glödde då hon sa att Brios vagnar är svindyra och eftertraktade.

Medan jag rengjorde barnvagnen och Lotta rabblade siffror funderade jag om min plan var bra. Vad skulle jag säga; att jag vunnit den av Gerry i poker. Eller att jag haft den sen min yngsta son blivit för stor. Men vagnen var ju knappt använd. Tänk om köparen skulle vilja se Leon och såg att Leon är 140 och minst tre år för gammal för barnvagn (å andra sidan ser man inte helt sällan föräldrar skjutsa sina kids runt som om de vore kolonialister i Afrika på 1800-talet.)
- Jag kanske borde lämna den till polisen, sa jag.
- De kommer bara att ge dig den, de har inte tid med barnvagnar och cyklar och sånt. Vad fint du klippt dig, förresten.

Det kom oerhört plötsligt och oväntat. Jag blev så paff att jag, efter att ha tackat, detaljerat börjat förklara anledningen till att jag klippt mig och varför jag valt just denna klippning. Varför fick jag plötsligt en komplimang?
Och varför skapar komplimanger från kvinnor som inte ens skulle platsa på ens 50 i topp-lista nervositet. Hade Lotta varit en dish hade jag funnit mig med nåt lattjo och lagom tvetydigt, kanske till och med tretydigt, men nu blev jag 14 bast och redovisade som under ett muntligt förhör.
Jag blev misstänksam, ville hon att vi skulle krocka en gång till i tvättstugan, att vi rent av skulle knulla. Sen blev jag riktigt besviken på mig själv. Att berömma någons frisyr var väl ändå inte en inbjudan till samlag. Jag ger också kvinnor komplimanger som inte betyder att nästa gång jag öppnar munnen så blir det för att presentera min penis.
Vi hade ju ändå i tvättstugan talat om Lottas sjuke far som hon frekvent besökte nere i Skåne ett par ggr i månaden.
Lotta drog ned i tvättstugan, jag sa tack för komplimangen och började garva för mig själv för att Will Ferrells figur Chazz ur Wedding Crashers dök upp i huvet.
Chazz gillar att ragga på begravningar.

I förmiddags gick jag till snuten i Västberga. Polisen som tog emot mig och den rengjorda barnvagnen var höggravid. Fan jag kände mig som världens finaste människa. Jag hade inte bara hittat en barnvagn, jag hade tvättat överdragen från kiss och barr och några dagars regn. Ingen i hela världen visste att min första avsikt var att poppa en flaska bubbel och fira fyndet.
En mönstermedborgare. Vad har det blivit av mig egentligen.
Polisen önskade en glad sommar och jag henne lycka till.
På vägen hem funderade jag på om det trots allt varit vanligt mänskligt piss på barnvagnen. Att någon stulit den från familjen, inte för att göra sig en hacka utan för att de hatade någon i familjen; hatade så mycket att de pissade på deras ägodelar, den som deras barn färdas i.

Jag passerade en saftigt grön äng med öar av maskrosor. En gammal kvinna sitter och fixar med sitt hår. Hon ler, jag ler tillbaka. Tycker att hon tittar mot mitt skrev. Ganska oblygt dessutom.
Kort därpå passerar en dagisgrupp om ca 15 barn. De är så fina när de kommer hand i hand. Jag ler och säger hej till några av dem. De fnissar. Nån säger hej tillbaka och vinkar med armen framsträckt.
Tyckte att en av ledarna tittade mig i skrevet. Och ett par av ungarna. Är jag paranoid?
Snyggt!
Öppen gylf. Alltså vidöppen så att de vita kallingarna lyser ur jeansen och jag går och ler brett mot ett dagis. Att ledarna inte säger ett skit kan man väl fatta (även om man inte kan det), det funkar så här. Även om man luktar algmök ur munnen, har persilja mellan varje tand eller ett mjäll stort som en jävla kräfthatt säger folk ingenting, men nån av ungarna tycker jag kunde ha pekat och fnissat till.
Eller så var det precis det de gjorde och jag trodde att de vinkade.

Hoppas barnvagnen kommer tillbaka till de rätta ägarna. De kommer att undra vad det var för nötpåse som sänd från himlen utförde denna goda gärning. Det sker så mycket som har med en att göra men som man inte har en aning om.

Slutligen.
Invigningen av Kungsholmen dit jag mer eller mindre halkat in på grund av ett rätt beslut några dagar tidigare och av misstag, tror jag, fått en inbjudan stucken framför ansiktet.
Det spöregnade i gammal hederlig göteborgsanda men alla var glada och trevliga. Har i och för sig aldrig varit på en fest där det bjuds på allting och folk dessutom varit otrevliga och världsfrånvända. Okay, ta bort det sista.
Att vara trevlig innebär inte att vara närvarande och tillgänglig.

Så efter en flaska krispigt vitt går jag fram till en kille jag länge beundrat. Han är rätt liten och har mörkt krulligt hår. Det är poeten Daniel Boyaciglou. Det regnar komplimanger ur min mun.

Med den cliffhangern drar jag till Barcelona. Hej då, Maj.